För mig är en snäll uteridningshäst en häst som både ensam och i sällskap med andra går framåt utan tvekan i den gångart och det tempo ryttaren önskar. Hästen ska också lätt kunna förmås att gå fast den tvekar/ ser saker som den tittar till på och den får inte visa minsta tendens till att bocka, stegra, backa, kasta sig åt sidan och dylikt.

Med denna definition menar alltså jag att uppemot 50 % av de hästar som jag känt och känner till INTE är ”snälla” utifrån de frågor jag ställt till deras ägare eller sådant jag själv bevittnat genom åren- en ganska hög siffra men den står jag för.

Det intressanta tycker jag är hur de ”icke-snälla” hästarnas ägare har valt att se på ”problemet” och jag skriver problem inom citationstecken för det är faktiskt inte alltid som ägaren TYCKER att det är ett problem, något som behöver ”åtgärdas”.

Enligt min erfarenhet kan man alltså som ägare välja någon av dessa 3 approacher:

1. Man tycker (som jag) att det ÄR ett problem att hästen inte är så snäll som man önskar vid uteritt och försöker på olika sätt lösa detta. Genom ihärdighet, genom att ta hjälpa av andra, genom att locka och pocka, gå på hästen eller vad man nu hittar på.

2. Man tycker INTE att det är ett problem att hästen tex taktar ganska ofta när man vill skritta, att den inte vill gå på vissa ställen (då låter man helt enkelt bli att rida där), att hästen inte kan gå utan sällskap (man rider då aldrig ensam) att hästen sticker i galoppen (då galopperar man inte ute) osv. Man agerar alltså inte aktivt för att försöka förända hästens beteende utan konstaterar mer lakoniskt att ”så är det” och så är det inte mer med det.

3. Man väljer att aldrig rida ut hästen. Tro det eller ej men jag har stött på ett fåtal hästägare som valt det sistnämnda alternativet och antingen har då hästen inte blivit uteriden på flera år eller så har ägaren engagerat någon annan som vågat rida ut.

Ibland kanske man också får fråga sig om det är värt att ”ta fighten” eller om man hellre ska lägga ner projektet.

Jag hade tex en bekant som främst var dressyrintresserad men som dock också EGENTLIGEN ville småhoppa lite minihinder ”till husbehov”.

Hästen visade sig dock vara fullständigt tokig bara hon styrde emot ens det minsta lilla hinder, den sprang som en vettvilling och det blev dels farligt och dels verkade hästen inte finna det minsta lilla nöje i denna ”träning” utan blev tvärtom otroligt uppstressad trots ganska många tränings-försök.

Där sa jag faktiskt att jag personligen tyckte att ägaren skulle lägga ner ”hopp-projektet”, dels pga skaderisken men också för att hästen ju faktiskt inte var köpt för att hoppas med.

Själv skulle jag ju också kunna strunta i att rida ut Kreon- det hade varit att välja den enklaste vägen så klart men där känner jag att jag inte kan försvara ett ridliv enbart på ridbana och i ridhus även om andra kanske hade kunnat förlika sig med detta.