Att ordspråket ”det som göms i snö kommer upp i tö” stämmer utmärkt är en bara alltför trist sanning- det blir jag varse varje vår då jag tex tittar ut i trädgården.

Idag ägnade jag en tråkig men nödvändig stund där och krattan fick hålla mig sällskap.

En massa löv som hade blåst ihop i olika högar lite här och var och geggat ihop sig till en sörja blev bortforslade och nu ser det lite trevligare ut utomhus.

Fast att sätta ut trädgårdsmöblerna som jag läste på Facebook att flera planerade att göra till helgen tänker jag inte inte göra- så varmt är det inte än och jag har fått skrapa vindrutan flera morgnar denna veckan.

Men visst ÄR det vår, precis som rubriken säger och det är jättehärligt!

Vår utepaddock håller än så länge bra klass och jag hoppas att jag kan rida där mycket den närmaste tiden då jag tror att det är den bästa träningen jag kan ge Kreon på hemmaplan.

Har vi tur så kommer det och går lite hästar medan vi rider där, både i själva paddocken och på vägen utanför och det är ju det jag vill att Kreon ska vänja sig vid.

Idag träffade vi inte så många hästar men för att vara så här i början av vår träning så räcker det och Kreon blev lite olydig och ville plötsligt inte gå på vissa ställen som han precis hade passerat femtioelva gånger men det gick väldigt lätt att rida sig ur detta och jag tar en miljon gånger hellre sådana här känsloyttringar framför hans bockningar eller ”nej, jag förstår inte vad som menas med galoppskänkel”.

Ja, som rubriken säger så har Kreon och jag besökt ännu ett nytt ridhus, denna gången på Bökebergs (www.bokeberg.com) anläggning.

Bilderna nedan kan inte tillnärmelsevis göra ridhuset rättvisa, det är ett av dom finaste jag ridit i. Måtten är gigantiska, 80 x 33 meter och estetiken går verkligen inte av för hackor.

Trots den främmande platsen och massor av solkatter var det mormorshästen Kreon jag satt på vilket gör mig ännu mer övertygad om att det är mer andra hästar än något annat som stressar honom.

Jag hade en sådan tur att en ”cowboy-ryttare” kom in och skulle rida när jag bara hade varit i ridhuset 1-2 minuter och jag förvarande honom på hur Kreon kan bli med tanke på att han planerade att träna lite slide-stops och dylikt :).

Men som sagt; hade min mormor levt hade hon lätt kunnat rida Kreon trots att hon aldrig suttit på en häst och detta ändrades inte trots att western-ekipaget lämnade oss efter en stund.

Då hade 2 halvblod hunnit komma in och Kreon brydde sig inte om dom heller utan gjorde de bästa övergångarna galopp-skritt-galopp över medellinjen, hur många gånger som helst.

Underlaget är nog mer anpassat efter westernridning tror jag- det var inte så djupt men ändå lite kompaktare än vad jag brukar rida på och detta bidrog nog till de fina övergångarna, Kreon liksom ”satte sig” bättre.

När jag hade ridit klart ville jag vänta på att de 2 halvbloden skulle gå ut för att provocera fram lite stress-träning hos Kreon och mycket riktigt tvärstannade han när de lämnade ridhuset och blev jättestel i kroppen. Kanske inbillade jag mig men jag tyckte att hans hjärta började bulta hårdare men jag lät honom stå blickstilla (hade jag i det läget krävt att han skulle gå tror jag han hade exploderat) och pratade lugnande med honom i kanske 1 minut och sedan kunde vi skritta vidare som om ingenting hade hänt.

Något gott för allt detta körande med sig- Kreon som var lätt att lasta innan har blivit ÄNNU lättare med detta moment nu och springer nästan in i transporten.

Huruvida träningen med att acceptera att andra hästar ”kommer och går” kommer att gå lika snabbt återstår att se men det tror jag tyvärr inte.

Idag blev det en skrittrunda med min lilla häst- samma runda som vi har vandrat trettioelva gånger.

Det finns fortfarande enstaka ställen där Kreon kan stanna upp men nu behövs det knappt några snurrningar (egentligen bara på ett ställe i början av rundan) vilket, om inte annat, sparar en hel del tid ha ha.

Men för oss är dessa skrittrundor fortfarande inget man ”bara gör” utan jag måste ändå rida aktivt eller hur jag ska säga.

För några veckor sedan slöade jag till och fick för mig att jag kunde prata i telefon och skritta samtidigt (läs: hålla tyglarna i en hand) och se….det passade inte Muppman alls.

Så fort han kände att jag inte höll i tyglarna som jag skulle började han bromsa och vägra gå så det telefonsamtalet fick avslutas fortare än kvickt.