Pratade nyligen med en vän om det här med hur man hanterar ilska gentemot någon annan, eller mer specifikt folk som tycker att det är OK att få verbala raserianfall och skrika på andra.
I min värld GÖR man bara inte så, i alla fall inte om man är vuxen.
Det finns liksom gränser som inte är ok att överskrida i umgänget med andra människor och för mig är detta en sådan.
Att man kan ha LUST att säga både det ena och det andra och att man till och med GÖR det kan jag till viss del överse med (det beror givetvis på VAD man säger…) men när folk börjar SKRIKA- nej…det är verkligen inte OK in my book.
En person jag känner kan visa en häftligt uppflammande vrede och jag hörde denna en gång ursäkta sig med att ”det är så jag ÄR- sedan går det snabbt över”.
Och då kände jag bara…men..nä..ursäkta…ska man verkligen få skylla på detta?
Att det går över snabbt för denna furie, ja…men hur känner sig personer som blivit drabbade av denna våldsamma vrede? Glömmer de lika lätt? Tja inte de jag pratat med efteråt i alla fall…
Absolut värst är om denna personlighetstyp är någon man står i en beroendeställning till, exempelvis en chef, stallägare eller tränare.
Hade jag tränat för någon sådan galning hade jag bytt tränare, hade min stallägare fått sådana utbrott hade jag bytt stall men värre är om ”skrikaren” är ens chef. Sååå himla lätt är det nog inte att byta jobb för de flesta?
Är personen en ”jämnlike” väljer jag att utesluta denna ur min krets så vida inte en ursäkt presenteras på ett eller annat sätt och det behöver inte vara det specifika ordet FÖRLÅT som måste yppas utan det kan ”räcka” med att personen i handling visar att ”oj, det blev nog lite fel det där”.
Men annars är det ”bye-bye” för min del- sådana människor vill jag inte befatta mig med.
Posted
Håller med dig helt i det du skriver. Blir också så trött på att folk ursäktar sig med att det är ”så jag är”. Det är likadant med människor som alltid kommer försent, de ursäktar sig med att de bara är så, de kan inte hålla tiden. Men då anser jag att man bannemig får lära sig det. Eller som i fallet du beskrev, personen får jobba med att lägga band på sig själv.
Det här är en av de mer intressanta fenomenen so finns att studera hos ”den intelligenta rasen/arten” människan.
Det går att uttrycka sig i varierande grad från totalt tigande, till den högsta och värsta röst man överhuvud taget är kapabel att prestera.
Jag förstår nästan i detalj hur du menar men har inte allt för sällan en annan tackling till olika situationer. Det är väldigt enkelt förklarat:
Min fiende väljer vapen …
Anpassning är A-och-O. Om det kommer någon som är direkt rosenrasande, talar i normal eller kanske till och med behaglig ton men framför sitt ärende sakligt och med krav på saklig svar, så är det lättare att mentalt lösa det problemet.
Kommer det däremot en rabiat, efterbliven, illa samhällsanpassad och på apnivå stående individ som har för vana att skrika, gapa, vråla och allmänt stöddigt uttrycka sig … Då får den personen vara beredd på ett flerfaldigt höjt läge inom några bråkdels sekund. Om det alls är lönt att lägga energi på en sådan personlighet.
Valet att attackera tillbaka över den skrikandes egen nivå eller avstå, är mitt val och jag kan omöjligt säga vilket val som görs i förhand.
Den ”intelligenta människan” är alltid intressant i studiehänseende.
Hästarna är till och med klokare än många människor.
Att ge igen med samma (läs: egentligen VÄRRE mynt) genom att skrika tillbaka på någon som skriker ser jag som ett misslyckande/ nederlag. Jag har vid enstaka tillfällen låtit mig dras in i den fällan men det är inte så jag vill agera.
Jag bemöter hellre lugn och sakligt- det brukar få de rabiata att tappa fattningen OM de stannar kvar för att lyssna- vilket inte behöver vara fallet. Ibland har jag sett människor som ”bara” vrålskrikit och sedan vänt på klacken och gått- innan motparten knappt hunnit öppna munnen.
Jag är väldigt hetsig av mig men jag tror inte att jag börjar gapa och skrika på folk till höger och vänster även om jag blir arg. Gillar inte heller folk som det bara brister för och i ilskan kan kräka ur sig vad som helst. Sådana vill jag inte ha i min bekantskapskrets heller.
Tror ALDRIG jag träffat någon som bär sig åt på det viset, annat än barn. Och jag själv när jag blir helt j**la toooookig på ongen som vägrar bli klar på morron när vi har bråttom etc etc, då kan jag minsann både skrika och stampa. Men det …är ju liksom i mitt eget privata hem med bara en 5åring som vittne! Skulle skämmas ögonen ur mig att stå och gasta bland vuxna, gör folk verkligen det?! (jag kanske bara är naiv och inte HÖRT nåt sånt!)
Cecilia:
Tyvärr förekommer det även om det inte är så vanligt tack och lov. Jag har endast råkat ut för det ett fåtal gånger men det räckte för mig!
Tack och lov har jag inte råkat ut för det privat vad jag kan minnas.
Däremot har jag fått ta emot många utskällningar i mitt/mina jobb, och där många gånger vi inte ens har med det hela att göra.
Idag har jag fått en dos så jag ”klarar mig” i flera veckor.
Att de vrålskäller är en sak, men när de börjar påstå att man visst hör och bara spelar dum osv när människan har på TVn i bakgrunden, pratar snabb och grötig skånska (sorry skåningar)i en mobil där ljudet kommer och far och man har fullt sjå att försöka höra vad människan gafflar om – ja då …morr…
Jobbigt då att inte visa någonting. Bara att försöka intala sig för femtioelfte gången att h*n har grälar med sin partner och tar ut det på mig.
Jag tror inte att jag skulle kunna tolerera det privat faktiskt.
Eller så är man så inpräntad att man ska vara trevlig i alla lägen att det slår igenom.
Jag hoppas att jag slipper upptäcka vilket.
Rie