Välorienterade djur

Det finns verkligen inte mycket som kan irritera mig med världens snällaste hund men en sak som jag tycker är jobbig fast den egentligen bara visar hur smart hon är, är hennes otroliga igenkänningsförmåga.

Har vi varit på hundpromenad mer än 2-3 gånger på ett nytt ställe så börjar Soya pipa och gnälla av upphetsning redan när man är någon kilometer från detta ställe och på väg dit.

Det slår aldrig någonsin fel, jag kan köra i mörker, dimma, regn, snö- närmar jag mig Bjuv-avfarten hörs upphetsat gapande från buren- vi är nära Järavallen.

Kör jag genom Dalby- samma sak; kalkbrottet ligger 2-3 kilometer längre bort.

Samma sak med Skrylle och några ställen till- doggys orienteringsförmåga är omisskännlig.

Jag minns att det var samma sak med min schäfer Ketty; så fort man körde på Cypressvägen i Malmö på vilken Djursjukhuset ligger ställde sig hunden upp i bilen, styv som en pinne.

Körde man sedan förbi utan att stanna kunde man se hur hon bokstavligen sjönk ihop av lättnad liksom tänkandes ”pust…inte den här gången”.

Och faktiskt kom jag och en annan hästägare att prata om att även hästar kan ha denna GPS i skallen.

Hästägaren berättade om flera hästar som verkade veta när de var nära stallet eftersom de då alltid började låta i transporten och precis så var mitt sto Décima också.

Det slog mycket sällan fel, när jag var kanske 1-2 kilometer från ridskolan så satte hon igång att skrapa- hon som kunde åka i timmar utan att ge ett ljud ifrån sig!