Idag var jag för ovanlighetens skull på en hundrastplats med Soya och insåg i samband med detta vilka hundfördomar jag har; något jag tidigare inte riktigt reflekterat över.
Innan jag släppte in Soya i rastgården tyckte jag på håll att hunden som redan var där såg ut som en Amstaff-korsning och jag hann tänka ”no way” flera gånger innan ägaren hann berätta vad det var för korsning i stället (en massa andra raser, dock inga kamphunds-diton).
Mötet gick bra, hundarna var tämligen ointresserade av varandra men efteråt funderade jag på just detta varför i alla fall jag dömer vissa raser på förhand.
Jag ska erkänna att det är just kamphundar som skrämmer mig även om de säkert kan vara hur snälla som helst.
Det har väl stått för mycket negativt om kamphundar i massmedia som har påverkat mig för jag känner inte en enda kamphund som jag kan relatera till.
Och jag upplevde ju samma sak när jag hade en schäfer; vissa människor var livrädda bara de SÅG henne, det spelade ingen roll att hon var så snäll som en hund bara kan bli.
Inte ett dugg rädd för ”kamphundar” faktiskt. Däremot har jag en lista på tre hundraser där jag ALDRIG träffat en trevlig sådan: 1. Schäfer (med undantag för långhåriga, som ALLA varit urtrevliga, men de vanliga är jag faktiskt rädd för). 2. Softie (hemska och aggressiva hundar). 3. Mops (skälliga och bitska små saker).
Menade inte att låta otrevlig, läser nu och ser att det kan tolkas som så. Bara MIN upplevelse =)
Tyckte inte alls att du var otrevlig.
Och MIN schäfer var långhårig :)!
Jag har flertalet gånger träffat på hundar med kamphunds-utseende som varit mkt aggressiva mot hästarna.
I min närhet har en häst blivit svårt biten och oprovocerat attackerad av en Amstaff. En liten kopplad hund ihjälbiten av en pittbull och en stor collie svårt huggen i halsen av en från spanien hittagen kamphund.
När jag går mer min lilla pudel antingen tar jag en omväg alternativt lyfter upp honom om vi möter en hund som ser ut att vara en kamphund.
Hur töntigt det än är, och hur mkt det än sårar hundens ägare, så skiter jag fullständigt i det. Jag riskerar inte det.
Better safe than sorry….jag förstår dig Ann.
Nu är ju Soya av en ras som få springer ifrån och definitivt inte en kamphund men jag misstänker att hon hade blivit paralyserad och inte ”kunnat” springa.
Enda gången hittills hon blivit attackerad var av en rottweiler som trängde in henne i ett hörn så hon inte kom loss.
Något av det värsta jag varit med om, jag var helt hysterisk. Det hela slutade ”bara” med att Soya hade blåmärke över hela undersidan av buken.
Jag har också fördomar mot vissa raser, kamphundar är så klart en av dom. Men när jag någongång promenerar min hund i stan, vilket nu för tiden händer sällan.. Tittar jag mer på ÄGARNA än på vilken hundras det är.. kombinationen unga ”tuffa” killar med kamphundsliknande hundar, rottweiler osv får inte komma nära min pudel. Jag har dessutom märkt på min hund att hon på något sätt läser vilka hundar hon närmar sig, och dessa är hon aldrig det minsta intresserad av. Sen om man vänder på det så låter jag henne sällan leka med väldigt små hundar av den enkla anledningen att jag inte vill att hon ska råka skada en liten stackare, oavsett om ägarna säger att det går så bra så.. Min storpudel är ingen ”bufflig” hund, men man vet aldrig vad som kan hända när det skiljer mycket i storlek på hundarna..
Har också lite fördomar mot kamphundar, men det har blivit bättre då vi har haft en del på lydnadskurserna som har varit världens goaste hundar. För mig är det schäfer som gäller, hade korthårig innan, långhårig nu, båda världens snällaste hundar. Att jag gillar schäfer är just för att det är en så genomhärlig snäll familjehund som dessutom är väldigt rolig att jobba med.
Jag förstår precis hur du resonerar Åsa- ”tyvärr” (?) dömer jag också hunden delvis efter ägarens utseende och exempelvis möte med flera unga män med en kamphund hade fått mig att tvärvända- med eller utan Soya. Tråkigt att man ska behöva känna/ tänka så, för alla parter, men tyvärr…som jag skrev innan- jag är hellre safe than sorry.
Jag dömer också lite hundar och deras ägare efter rastplats- inbillar mig att någon med en superaggressiv hund inte skulle idas åka ända till Järavallen/ Dalby tex men det kan så klart visa sig att jag har hur fel som helst och då kommer det troligen att gå illa eftersom jag alltid låtit Soya springa lös och inte är helt manisk med att kalla på henne om vi ser andra hundar.
Soya verkar också känna på sig vilka hundar det är ”läge” att gå fram till men som sagt- det är ingen garanti.
Som ett sidospår är jag smått allergisk mot de med ”normala” hundar som blir helt hysteriska om Soya vill komma fram och hälsa.
”Min hund får INTE hälsa på några andra hundar- hundar som inte tillhör flocken” har jag hört av en fler-hundsägare säga och för mig är det både fjantigt och obegripligt.
Herregud…hundar är flockdjur och jag ser ingen skada i att de hälsar på sina artfränder, som sagt om det handlar om vettiga hundar.
Först, jag har mest fördomar mot stereotypen av ”tuff hundägare” WCT brallor, keps och tribaltatueringar. Vilken hund de än har i snöret.
Men som sidospår; att lyfta upp hunden för att den inte ska bli skadad är att ÖKA den andra hundens intresse för er hund- Det blir alltså mycket farligare för alla parter (er och hunden alltså)
Sist måste jag krångla och säga att jag blir helt förryckt när någon släpper fram sin hund till mina två snälla labbar. Jag har kanske inte alls lust/tid/möjlighet att låta andra rasta av sina hundar med mina. Det är heller inte alls roligt att gå med två kopplade hundar, matkassar och sen tappa alltihop för att någon tycker mina hundar ”ser så trevliga ut, det är väl ok att de hälsar”
Sen har människor ofta en väldigt knasig bild av hur snäll en hund är, plötsligt har man ett begynnande slagsmål att reda ut, bland matkassarna. Jag låter helst bli att hälsa på främmande hundar. Om jag kan undvika det.
Underbar stereotyp-beskrivning Cristel:)! Känner igen och instämmer till 100 %.
Vad gäller att lyfta upp hunden vet jag att det är fel men hade nog gjort som Ann om jag hade haft en dvärgpudel som hon har. Den är ju ”två skitar hög” och väger nåt kilo- jag hade inte vågat chansa.
Vad gäller låta hundar springa fram till andra pratar jag om när man möts i tex skogen, inte när någon går med matkassar.
Soya är inte framfusig och jag ropar alltid ”hon är snäll” om man inte ser den viftande svansen och då förstår jag inte varför man ska bli hysterisk.
Nu är jag inte längre hundägare men en sak som stör mig när man talar om hästar och hundar är hur nonchalanta en del hundägare är. De verkar tro att bara för att hunden är snäll så är allt frid och fröjd. Min häst är inte så förtjust i hundar och när jag påpekar det för en del hundägare så är det precis som om de tar det personligt. Jag är ledsen men min 600kg tunga häst vinner mot en hund varje gång.
Dessutom är ju stallet hästens hem och för det mesta inte hundens. Jag vill inte vara ansvarig för att min häst skulle sparka mot hundar som inte har vett att hålla avstånd(läs som ägaren inte har uppfostrat ordentligt)
Minns att en hund hade för ovana att lägga sig i min hästs box och en gång såg insläpparen inte hunden varav min häst attackerar hunden. Lyckligtvis blir varken hund eller häst skadade men ägaren till hunden fick veta vad som gäller i ett stall.
Hälsningar
Katrin
Katrin:
Du tar upp en viktig aspekt tycker jag; detta att hästar faktiskt kan skada hundar. Annars tycker jag att det mest talas om hundar som attackerat hästar.
Pratade faktiskt med en hundägare nyligen som berättade att hunden rusat in i en hage där en unghäst såg den som ett rovdjur, jagade den, tvärvände och sparkade den och höll på att sätta alla hovarna över ryggen på den som avslutning.
Hunden överlevde med spräckt käke och har numera 6 tänder mindre.
Jag kan i vissa fall också ha problem med hundägare som jag inte tycker förstår vad problemet är i olika situationer. T ex hundar som springer lösa och kommer i full fart och skäller när jag rider. Ägaren ropar att hunden får skylla sig själv om hästen sparkar. Men vem ska skylla sig själv om hästen blir rädd och jag åker av? Både jag och hästen kan ju skada oss då… Jag blev dessutom mycket illa hundbiten som barn. Det gjorde att jag under stora delar av uppväxten var rejält rädd för hundar, något jag tack och lov har jobbat bort. Då spelade det ingen större roll om hunden viftade på svansen och ägaren skrek att den var snäll. Jag blev skräckslagen ändå.
Jag skulle också bli livrädd om en hund jagade Kreon! Risken att jag skulle ramla av, att han skulle skena iväg osv gör att jag ryser vid blotta tanken.
Jag kan blir jättestörd bara av att folk har hundar som rusar runt i sin egna trädgård och skäller hysteriskt när jag rider förbi men just det kan jag ju inte göra något åt eller egentligen ha synpunkter på.
Haha, »väger nåt kilo«!
6 feta små kilon väger min aprikosfärgade krulliga.
Men han är väldigt »klen« i kroppen och oavsett om en stor hund är snäll eller inte så klarar han inte så bra tacklingar.
Det värsta är att han beter sig ganska konstigt med andra hundar (kanske mitt fel från början). Han viftar ALDRIG på svansen och vill helst inte hälsa. Detta gör ju att andra hundar kan reagera fel på honom. Därtill springer han om han blir rädd, och en jakt vill man ännu mindre ha.
Helt ärligt så tror jag inte ens den så kallade kamphunden SER min hund om han sitter i min famn när vi passerar. Men går han på marken syns han definitivt.
Alltså, mina hundar hälsar också glatt på andra om vi är ute lösa.
Jag var bara tvungen att vara motvalls:)
Har nyss kommit hem från en långpromenad på Järavallen där jag tänkte på att verkligen kolla HUR Soya ”springer fram” till andra hundar.
Hon studsar fram med viftande svans, jag ropar ”hon är jättesnäll”, Soya nosar på den andra hunden och den på henne och sedan går/ lufsar hon vidare.
För mig är detta också en skillnad: dvs HUR hundar hälsar, beter sig lösa osv.
Att bli hoppad på av en stor, tung, dräglande hund som vägrar att gå sin väg skulle jag tex inte uppskatta.
Men man har ju olika tolerans….