Idag stod det åter vilodag på Kreons ridschema och i just detta fallet innebar det att vi skulle skritta ut på morgonen.
Peppad av gårdagens råd och dåd från Eva där hon bland annat tyckte att vi skulle skippa de små bebis-sporrarna som både Mini och jag ridit med grävde jag i morse i min digra samling av tortyr-redskap från Archie-tiden och fick fram ett par rullsporrar.
Inte för att dessa så klart är något plågsamt egentligen men hur det än är så KÄNNS de mer i sidorna på hästen OM man ”bonkar till” med dom och det var det som var tanken med sporrbytet.
Jag vill ju att Kreon ska inse kopplingen mellan ”lydig häst-behagligt hästliv” och ” häst som fjant-trotsar sin ägare och häst som då upplever ett visst obehag”.
Uteritterna har ju blivit mycket lugnare de sista försöken även utan långa sporrar- jag NJÖT idag när jag kunde skritta på asfaltvägen utanför ridhuset så som man skrittar på ”normala” hästar- på denna ca 50 meter långa sträcka har vi ibland kunnat stå och tjafsa i 15 minuter eller mer med långa bilköer som inte vågat passera oss till följd, en häst som har hoppat ut i åkern femtioelva gånger samtidigt som han försökt att småstegra sig eller en dito knäppgök som hysteriskt kastat sig bakåt 95 steg innan jag kunnat få honom att gå fram igen.
Ja, just denna sträckning, förmodligen för att den ligger så nära stallet och hagarna där andra hästar lockat ibland har varit vår värsta ”bråk-plats” men nu har det alltså lugnat ner sig och det är verkligen skönt.
Även vissa andra saker som Kreon tidigare inte har velat gå förbi utan att konstra skrittade han idag förbi utan en blick, sedan blev det sammanlagt 4 försök till ”nej, jag vill inte” under de 55 minuterna vi var ute men det är ändå stora framsteg och gick att bryta genom bland annat sporrarna i sidorna.
I övrigt var Kreon lugn och skrittade på med den faktiskt utmärkta skritt han har så än en gång blev det mycket beröm och en glad ägare som körde till jobbet i ottan.
Gullis dricker ur Kreons vattenkopp :)!
På hemväg med spetsade öron!
Tortyrredskapen (de ser faktiskt väldigt långa ut ur den här vinkeln he he)
Olika är vi alla.
Jag har ALDRIG sporrar när jag rider ut. Mitt mega korta hoppspö i läder, övertygar hästar om de knotar = låtsas bli rädda, eller försöker konstra. Dessutom är ”flärpen” i änden mkt bred, så den kan man döda bromsar med. Helt klart är att mina hästar vet skillnad på att ”nu slår jag ihjäl ett bi på halsen” och ”din dumma häst, nu går vi FÖRBI plastpåsen som ligger på stigen”!!
Utanför ridhuset/banan är sporrar totalt överflödigt, även om jag regelbundet använder uteritter för effektivt dressyrjobb.
Den friska luften och naturen är pådrivande nog för mina hästar!
”Hemma” vid dressyr rider jag 80% med sporrar, storlek 2 meter långa med rulle. Men jag lägger vikt på att ha 1-2 dar i veckan utan. Speciellt med Prima. Vill inte ha henne stum, då mitt ben fortfarande inte är bra. Om det någonsin blir….
Jag har med tidigare hästar gjort precis som du Eva.
Red aldrig ut Archie med sporrar eller hopptränare med dessa, då behövdes de faktiskt inte.
Kreon vill jag kunna säga till på något sätt och spö har jag tidigare konstaterat fungerar dåligt- då KAN han bli otäck och okontaktbar vilket är dumt att riskera om sporrar ger bättre effekt.
Sedan ÄR det nog bättre/ klokare om han lyder sporren bättre än spöt då man ju ändå inte får använda det sistnämnda på tävling.
Tortyr och tortyr, själv tror jag att det blir aldrig tortyr så länge redskapen/hjälpmedlen finns i rätta händer (läs: i detta fallet hälarna… *ler*).
Själv red jag ofta med sporrar och i 99% av tiden så användes de inte ens, MEN de fanns där som en extra hjälp/boost – om utifall att.
Ibland kan det absolut vara bättre att med en kort, men kanske aningen intensivare (för stunden), hjälp bryta ett mönster eller liknande, än att sitta och banka och bonka och traggla.
Själv tycker jag nästan på att spö är svårare att använda RÄTT, än sporrarna. Fast alla är vi ju olika. 🙂
Tror absolut att du har erfarenhet nog att avgöra vilket som funkar bäst, men sedan har ju allting sin prövotid också.
/Anonym-M.
Instämmer helt M och som du skriver så gäller samma sak för bett- ett bett blir aldrig skarpare än den hand som manövrerar det.
Det mesta som används förhjälpgivning kan ju användas fel, sågande/ryckande händer, hackande skänklar osv.
Bland det ovanligaste jag varit med om var en bekant som hade för ovana att sitta och småpiska hästen?!?!
Jag är övertygad om att det oftast skedde omedvetet, red man bredvid henne kunde ens egen häst få sig en snärt men hon MÄRKTE det liksom aldrig (ja, hon var en extremt märklig bekantskap även på tusen andra vis-jag skulle kunna skriva en bok).
Ibland kokade jag av irritation men hennes egen häst var helt avstängd så den struntade fullkomligt i piskandet!