Tillbakablickar: mina hästars olika personligheter

Häromdagen gick jag och funderade på en person (ingen hästmänniska faktiskt) med en i mitt tycke osunt misstänksam personlighet och då började jag också fundera på (troligen eftersom jag befann mig i stallet just då) hur alla mina 4 hästar haft ganska olika personligheter (om man nu ska förmänskliga djur och det kan man väl få göra ibland:))).

Den häst jag hittills ägt längst (10 år), Heron var som jag tidigare berättat om ”full of himself”, en häst med stort självförtroende, alltid nöjd med livet och allmänt GLAD.

Han hade ingen ”personlig sfär” som han vaktade, han kunde själv armbåga sig fram om han kände för det och hade heller inget emot om andra stötte emot honom, gick för nära, kliade sig mot honom osv.

Décima, som jag ägde i 8 år, var hans raka motsats med just den här överdrivna misstänksamheten, som om hon alltid trodde att andra hästar hade någon form av dold agenda.

Jag var hennes gud som hon dyrkade, andra människor tyckte hon om men sina artfränder…de kunde hon gärna slippa.

Och ni vet hur det kan vara med människor ibland; att de som är mest inställda på att ”någon kommer att hända”-de råkar också ut för allt möjligt och lite så var det med Décima.

När en annan häst genom sin ryttares ouppmärksamhet sprang in i henne på en hoppträning och rev upp ett djupt sår på ett av hennes bakben är jag säker på att hon kände bekräftelsen på det hon alltid trott: ”andra hästar är inte att lita på- de kan skada dig!”.

Händelsen satte därför också djupa spår i henne- det tog evigheter innan jag kunde möta andra hästar i annat än skritt utan att hon fick panik, gissa hur lätt det var att tävla på sådana premisser?

Hade samma sak hänt den som trodde gott om alla, Heron, hade han troligen inte skänkt incidenten en ytterligare tanke i efterhand. För honom hade det mer varit ”Shit happens…lev och gå vidare” men för Décima tog det lång tid att repa sig.

Archie som jag ägde i 5 år var min mest ”introverta” häst- troligen är det också därför jag har upplevt honom som svårpåverkad i dressyren.

Archie var lite som Ferdinand- ville helst slappa i hagen och hade otroligt nära till ”off-knappen” om han fick chansen.

Medan Heron tyckte att andra hästar kunde vara ”kul” och Décima ansåg dom som ”troligen onda” tror jag inte att Archie över huvud taget reflekterade så mycket över andra hästar. Han var trygg i sig själv och struntade för det mesta i vad andra hästar sysslade med.

Kreon det lilla livet är min hittills känsligaste häst och också den som läser människor mest och bäst- man kan säkert bli lika hatad som älskad av honom och han är också den av mina hästar som kräver mest hästkunskap och den som jag minst hade låtit ”vem som helst” hantera.

Medan jag själv har varit otroligt slapp och avspänd med de andra hästarna och aldrig skänkt en tanke åt att jag tex kunde ramla av är jag långt mer på min vakt med Kreon.

Inte så att jag tycker att han är elak (tvärtom, han är för det mesta väldigt vänlig och kelig) eller att jag går runt och är rädd för honom men jag försöker ändå att alltid ”ligga steget före” honom och tänka efter HUR jag agerar i olika situationer.

Så klart hoppas jag att han blir min hittills BÄSTA häst och om inte annat tycker jag vansinnigt mycket om honom.