På tal om gårdagens inlägg om försäljningen av Archie måste jag tjata vidare om det här med att man inte ska vara rädd för att byta (läs: sälja) häst om man känner att man inte trivs ihop.
Jag kan bli så arg på de som försöker ge de som faktiskt tar steget dåligt samvete och tycker att ett hästköp är ”for life”- rena blajet om ni frågar mig.
Det är som att säga att man aldrig ska få göra slut med en partner eller skilja sig. Fånigt!
Nej, gräset kan VISST vara grönare på andra sidan och jag är övertygad om att mångas ridlust hade fått en rejäl skjuts om de ”bara” bytte häst.
Jag har genom åren inte sällan sett hästägare som nästan letat anledningar till att inte rida och man måste ju som utomstående undra varför och varför man i så fall behåller en häst man inte är intresserad av att rida.
Och man kan verkligen inte alltid skilja på tidsbrist för min erfarenhet är att det man VERKLIGEN vill göra- det hinner man också, för det mesta.
Visst kan alla hamna i tillfälliga svackor men de måste vara just tillfälliga menar jag.
Om man månad ut och månad in känner motvilja när det är dags att åka till stallet, försöker få andra att rida ens häst, ger hästen trettioelva omotiverade ”viloperioder” varje år osv- är det då inte bättre att sälja?
Jag vet inte om det är något ”fel” på mig 🙂 men jag har i alla år i princip alltid velat rida och sett fram emot dagens stallbesök. För mig är det otroligt främmande att inte känna så och även om inte alla behöver känna sådan hysterisk ridlust som jag 🙂 så tror jag ändå att många fler hade varit mycket mer intresserade om de bytte häst.
