På tal om föregående inlägg om hund i bil har jag ett egen historia att bida med:
Ni som har följt bloggen sedan start (finns det någon sådan läsare????) kanske kommer ihåg att jag har berättat om detta tidigare, om min sista hund innan jag mer än 20 år senare köpte Soya.
Denna hund, greyhound-hannenTyson, köpte jag billigt från ett tvivelaktigt ställe här i Skåne och jag misstänkte i efterhand att han nog framlevde en stor del av sina dagar i ett stall och/ eller en bil och inte inomhus.
Tyson, som var vuxen då jag köpte honom visade sig väl hemma hos mig vara omöjlig att lämna ensam i lägenheten.
Fick han ligga i min bil var han lycklig och knäpptyst, lämnade jag honom så i 10 minuter hemma ylade han som en varg och kunde också stress-kissa mer urin än jag trodde det var möjligt att en hund kunde ha i kroppen.
Jag försökte verkligen att vänja honom vid att lämnas ensam; jag gick ändlösa promenader för at trötta ut honom, gav honom massor av godis och leksaker, hade radion på osv osv men inget hjälpte.
Hur korta stunder jag än försökte ha honom ensam så var det så att höghuset jag bodde i skallrade och slutligen fick jag också både ett argt brev av en anonym granne som kallade mig djurplågare och ett varningsbrev från min hyresvärd.
När jag köpte Tyson läste jag till socionom i Lund och hade föreläsningar 2-3 timmar/ dag vilket gjorde att jag kunde ha med mig hunden i bilen.
Detta var som sagt inga problem alls men snart närmade sig dagen då jag skulle börja arbeta heltid och detta skulle dessutom ske i januari (läs: kallt utomhus).
Jag började verkligen bli desperat; detta var innan Internets tid och jag satte in en annons i Sydsvenskan där jag efterlyste en ”dagmatte åt SNÄLL HUND” (jag skrev inte ens rasen) utan att få ett enda svar.
Hur jag skulle ha löst detta stora problem kan jag ärligt talat inte svara på och kalla det ödet som löste det hela åt mig.
Under en uteritt (Tyson var alltid med på dessa) bröt Tyson ena frambenet på 2 ställen (jag gissar att han trampade i en kaninhåla men såg ej vad som hände) och jag valde, även med hänsyn till hundpassningsproblematiken, att avliva honom.
Han hade aldrig kunnat ligga varken hemma eller i bilen med brutet ben, jag hade ingen som kunde passa honom och själv var jag tvungen att jobba.
Ett sorgligt slut för en underbar hund men om sagt…hur det annars hade löst sig har jag verkligen ingen aning om.
Posted
Jag hade en stor hund som jag kunde ha med mig på jobbet och allt fungerade bra. Men så kom dagen när jag hade nytt jobb, hundar var inte välkomna och under en kort period hjälpte mina föräldrar till med dagpassning. Tyvärr valde hunden att med min mamma (som var den som gick promenaderna) ”skydda” henne och hennen lilla snälla hund mot allt och alla på ett rätt så brutalt sätt. Detta var förstås inte hållbart och slutade med jag fick tag på en bekants bekant som hade en gård och flera hundar så jag gav helt enkelt bort min hund. Tråkigt förstås men tror det blev bäst för alla.
Prick: Jag tycker inte att man får glömma vintertiden heller. Det kan bli väldigt kallt i en bil vid minusgrader och framför allt om hunden är korthårig och inte kan röra på sig för att hålla värmen.
Absolut – en bil får egentligen aldrig en behaglig temperatur. Det kan man göra empiriska studier på själv, stäng av motorn vänta…
Prick. Instämmer helt (sa den frusna…).