Välkomstkommiten

Sedan ett tag tillbaka har våra stallkatter skapat en ny rutin som jag fåfängt måste erkänna att jag är mycket förtjust i.
 
Varje morgon när jag parkerar min bil utanför stallet kommer Gullis travande mot den och möter mig. Oftast jamar han lite uppfodrande ”vi vill ha mat” tror jag han säger och då får man skynda på de få stegen till stalldörren.
 
På själva stalldörren, som är en halvdörr där övre halvan alltid står öppen sitter Mimmi och väntar lika ivrigt och så rusar båda två in tillsammans med mig och ställer sig vid mitt skåp och väntar på några nävar torrfoder.
 
Numera har ju skaran utökats med Mimmis unge Svartis men den rackaren är än så länge för skygg för att våga sig fram även om han/ hon inte längre flyger iväg som en katapult bara jag visar mig.
 
Det känns väldigt trevligt att börja dagen på detta välkomnande vis och det komiska är att detta faktiskt har varit något jag en gång i tiden ville undvika.
 
Stallägarna berättade nämligen för länge sedan om en inackordering som för ”tusen år sedan” hade för vana att mata katterna.
 
Detta fick till följd att de till slut till och med lärde sig att känna igen motorljudet på hennes bil så de blev helt uppspelta bara de hörde den.
 
”Så vill jag absolut inte ha det” har jag tänkt tidigare- jag vill inte känna mig liksom TVINGAD att mata katter som hoppar runt mina ben men riktigt så har det inte blivit.
 
Det är ju inte så att katterna attackerar 🙂 mig varje gång jag kommer till stallet utan det är bara på morgonen som denna procedur upprepar sig och de få nävarna av det billigaste torrfodret som säljs tycker jag gott att jag kan offra på dom som lite morgon-kel.
 
För jag tror inte egentligen att katterna är speciellt hungriga- de får ju sin mat av stallägarna och fångar dessutom en del själva men jag tror att det har blivit lite av ”en grej” med min mat och de svälter knappast ihjäl eller står och skriker om jag INTE skulle dyka upp någon morgon.