En vän och tillika bloggläsare beklagade sig nyligen över vad hon upplevde som missunnsamhet från ridfolk hon kände och utan att gå in på några avslöjande detaljer kring hennes situation kunde jag bara bekräfta hennes känsla- jag har också upplevt den då och då genom åren.
Som jag skrev för ett tag sedan tror jag egentligen inte att just hästfolk är varken mer eller mindre missunnsamma än folk i gemen- eller så kanske de är det? men det blir inte mindre tråkigt för det.
Jag minns exempelvis när jag hade mina största framgångar med Heron i hoppning och då han, med mega-amatör-Birgitta slog många namnkunniga ryttare med hästar som kostat mångdubbelt än vad han gjort.
Jag upplevde flera gånger hur en del som man ändå trodde att man hade en bra relation till verkade reta sig när det gick bra och njuta när det gick dåligt för oss.
Kom jag tillbaka efter en tävling där det gått dåligt ville de veta ALLT, hade jag med mig en rosett hem var det inte alls intressant att höra NÅGOT om tävlingen.
Jag skulle kunna ge många fler exempel på samma tema även med mina andra hästar- numera är jag luttrad och bryr mig inte lika mycket och det är väl bara att acceptera att det är så det ÄR tänker jag.
Det kommer alltid att finnas de som inte unnar andra något bra/ framgång- så tror jag.
I stället för att bli ledsen som min vän blev så kan jag bara rekommendera att man försöker vända denna missunnsamhet till något positivt- den kan kanske sporra en till att bli/ rida ÄNNU bättre för att inte ge surkartarna något att frossa i?
Ett annat tips är att rensa ut de missunnsamma ur ens liv om man kan och annars i görligaste mån försöka att ha så lite att göra med dom som möjligt.
Jag hade fått för mig att hoppmäniskor var mer välvilligt inställda till folks resultat men icke alltså… Jag står i ett stall med mestadels hoppmänniskor och ponnypappor så i vårt stall är det en bra stämnng mycket beroende på stallägaren. I grannstallet, där jag också stått tidigare, är det fullt med dressyrkärringar, ursäkta uttrycket (märk väl skillnad på dressyrkärring och dressyrtant…) Där är dyraste hästen viktigast och ska ha den bästa servicen. Man tittar snett på allt och alla och tar inte hänsyn till små ponnyungar utan rider vidare med en attityd av: ”Flytta på dig, här kommer jag och titta vad man min häst travar… ”
Jag har slagit dem allihop på nästan alla tävlingar och min häst är en sk fin häst men… jag hoppar ibland och rider ut. Dessutom har jag min häst i stor hage med andra valacker. I och med det kvalificerar jag mig inte som dressyrkärring och räknas som ”sämre”.
Numera bryr jag mig inte om det utan njuter när jag på fem försök kvalade till msv:b :). Jag försöker alltid att föregå med gott exempel och kommentera när någon häst ser fin ut eller blivit bättre. Jag visar hänsyn och peppar de små.
Självklart är jag ingen ängel men ser det lite som mitt mission, att visa att man inte blir lyckligare eller bättre av att vara en självupptagen dressyrkärring, eller hoppryttare. Jag är en dressyrtant som gör så gott hon kan. Gör inte alla det?!
Jag kan tänka mig att missunnsamheten frodas vart det än finns människor som konkurrerar det minsta. Alltså inge unikt bland hästmänniskor. Jag håller med dig Birgitta rensa i umgänget, skit i det och gå vidare. Själv brukar jag tänka att dom är missunnsamma bara för att dom är avundsjuka för att dom ser mig som en konkurrent och ett hot;)! Det hjälper!/ Titti
Jag har så svårt att förstå mig på varför man är missunnsam och vad dessa personer vinner på att vara det. För enligt mig så är avundsjuka/missunnsamhet något som man själv inte mår bra av att känna, något som får en att bli bitter.
Jag har själv inte några problem med att glädjas över andras framgångar och i och med det så får jag även glädje tillbaka när det går bra för mig.
Tänk om fler hade kunnat lära sig att negativa känslor inte är gynnsamt varken för deras egen del eller personer i sin omgivning.
Så jag håller med Birgitta om att rensa ut alla ”energisugare” från sin umgängeskrets så mår man också mycke bättre 🙂
Jag undrar om inte i vart fall ett av nyckelorden för att förhindra missunnsamhet är SAMMANHÅLLNING.
Om man tränar och tävlar mycket ihop INBILLAR jag mig att det är lättare att glädjas åt varanras framgångar och också stötta i motgångar.
När/ om alla är sin egen lilla ö, åker och tränar och tävlar för sig själva är det nog lättare att både reta sig på andra men också att, på gott och ont faktiskt skita i sina stallkamrater.
För lika tråkigt som det är med missunnsamma människor, lika tråkigt tycker jag faktiskt att det är att tex inte få några tröstande ord när DET behövs, eller att kunna prata av sig.
Minns att jag blev väldigt förvånad och faktiskt också lite ledsen över en del människors brist på empati då jag genomlevde ett av mina värsta hästtrauman- Archies fång.
Vissa ”stallkamrater” kommenterade det knappt med ett ord trots att jag mer eller mindre bodde i stallet en tid och dessutom var mycket ledsen och orolig.
Det kommer jag mycket väl ihåg. Det gav verkligen vissa personer, dom som då inte klarade av ditt raka och ärliga sätt, en anledning att snacka. 🙁
…men det säger ju mer om dom än om dig 😉
Jag tycker att man kan skilja på avundsjuka och missunnsamhet. Avundsjuka behöver inte vara negativt utan kan vara en sporre och motivator till förbättring (”så där bra vill jag också bli”). Missunnsamhet däremot är ju
bara negativt och dränerande. För då unnar man ju inte andra människor framgång oavsett. Och det tror jag bottnar i en dålig självkänsla. För allvarligt talat, jag blir ju inte SÄMRE för att någon annan är duktig! trust är det hur som helst med missunnsamma människor och de kan fullständigt dränera en på energi. Men jag brukar försöka tänka som någon skrev ovan dvs att de känner sig hotade. Och man känner sig bara hotad av någon som är duktig. Alltså är jag duktig! Men det hade ju onekligen varit roligare att få veta att man har varit duktig på ett annat sätt.
Kände mig lite träffad med det där om rosetten och att man frågar mera om någon kommer hem utan rosett – men det är för att jag stått i ett stall med många ponnyryttare och då har jag känt att om det inte gick bra kanske jag kunde komma med råd eftersom jag sett dem rida och känner deras hästar. Men, om de kom hem med en rosett så sa jag ju bara grattis och kanske inte lade mer energi på det, de var ju glada. Har faktiskt inte tänkt på att det kan tolkas annorlunda, förrän du skrev idag 🙂 Eftersom jag inte pallar trycket med att tävla själv så har jag ju ingen möjlighet att själv märka detta 😉
Jag kan bli avundsjuk ibland, men det beror nog på hur den personen som det går bra för är som person. Är det en god och glad person som kämpat för sitt mål, då tycker jag det är jätteroligt att det går bra för dem. Är det en person som jag inte upplever sådan så blir jag lätt avundsjuk i stället (jag har full koll på detta och tycker det är intressant att jag känner helt olika beroende på vem personen är).
Jag tycker att det hör till ”god ton” att fråga hur det har gått när någon har tävlat.
Sedan får man kanske känna in hur just den personen är- en del vill kanske inte älta dåliga resultat medan andra behöver ”prata av sig”.
Står man i samma stall brukar man ju ofta veta hur folk funkar.
Förresten tycker jag inte främst att det handlar om ”hur länge man pratar” om man frågar efter folks tävlingsresultat utan mer VAD SOM SÄGS.
Ibland räcker det att studera folks minspel så ser man avundsjukan/ missunnsamheten lysa igenom eller så kommer det en ”sticklig” och onödig kommentar.