På tal om diskussionerna kring insamlingen till Sara Algotssons häst fick jag en bloggkommentar och fråga från en läsare som skriver ”jag skulle ALDRIG våga äga en sån häst, än mindre rida den eller släppa ut den i hagen och ALDRIG våga rida fälttävlan 🙂 Kan du inte ha en bloggfråga på hur dyr häst folk skulle ”våga” ha, Birgitta?”
Ja, det var ju ett intressant spörsmål tycker jag och jag bollar frågan vidare till er kära läsare.
Hur mycket skulle en häst du köper ”få” kosta om du så att säga skulle använda dig av dina egna pengar, dvs pengar som du har tjänat ihop och sparat på egen hand?
Skulle du resonera annorlunda om det i stället handlade om pengar som du tex ärvt eller vunnit och på vilket sätt skulle beloppen i så fall skilja sig åt och varför?
Om jag ska svara på mina egna och bloggläsarens frågor får jag väl säga att min smärtgräns i dagsläget ligger någonstans runt 200.000 förutsatt att jag fick ut försäkringspengar för Kreon (som är försäkrad för 80 + 40).
Jag vill varken skuldsätta mig eller tömma mitt sparkonto helt utan ha möjlighet att tex köpa en bättre begagnad bil när min 12 år gamla dito rasar ihop.
Fast om jag skulle lägga 200.000 på en ny häst fick den allt vara otroligt fin och tämligen ung (säg…max 8-9 år) så att jag förhoppningsvis kunde rida på den länge medan jag sparade ihop pengar till ännu en ny häst.
Jag skulle inte ha råd (läs; TA mig råd) att helförsäkra ett så dyrt djur och så har ju fallet varit med både Archie och Kreon som inte kostade dessa summor.
Hade jag ärvt (högst osannolikt) eller vunnit (nästan lika osannolikt) typ en halv miljon eller mer hade jag kunnat tänka mig att lägga en del av dessa pengar på en fin häst men troligen ändå inte mer än….kanske 300.000.
För dom pengarna tror jag att jag hade kunnat få en häst som räcker även för mina tävlingsambitioner och en dyrare häst än så hade nog känts för riskabelt att äga…TROR JAG.
För övrigt låg min budget på 30.000 när jag köpte de första hästarna och 50.000 när jag köpte Décima. För Archie tömde jag sparkontot, han kostade 110.000.
Det här vad en häst kostar är en känslig fråga i hästvärlden har jag förstått. Inget som folk gärna talar om. Jag kan i alla fall svara att jag nog inte skulle vilja lägga mer än 70 000 på en häst. Det finns så mycket hästar där ute så man kan hitta guldkorn för ganska lite, bara man letar. Jag köper hellre en billig lovande unghäst och tar fram den själv än lägger pengar på någon annans arbete. Mitt russ kostade inte mycket pengar som 2,5 åring, i dag är han nog värd tre gånger så mycket (minst)! Dessutom är det så himla kul att veta att det är man själv som gjort allt jobb. Så jag tror att oavsett om jag vann, ärvde (lär inte hända något av det) så hade jag max velat lägga 70 000!
Jag förstår absolut tjusningen med att ta fram en unghäst själv- har ju själv gjort på detta vis nästan alla gånger jag köpt häst.
Dock känner jag nu att även om jag ibland tror att jag är 12 år och känner mig som 25 så är den bistra sanningen att åren går….fort…
Jag vill idag inte vänta på ÄNNU en unghäst som kanske och kanske inte blir vad jag tänkt mig.
När jag köpte Kreon var han en kompromiss kan man säga; jag hade egentligen planerat att köpa en mer välutbildad häst men hans ridbarhet tjusade mig så att jag köpte honom trots att han var vad jag skulle vilja säga i princip totalt outbildad.
Nu, efter 1 år är han utbildningsmässigt där min tilltänka häst, hade jag inte köpt Kreon redan hade varit vid köpet men frågan är om jag hade hittat en häst med lika hög ridbarhet och till det priset som Kreon kostade. Jag tvivlar starkt.
För mig som ren hobbyryttare utan tävlingsambitioner ligger nog smärtgränsen vid 50 000 kronor.
Tror inte det skulle vara någon skillnad om jag ärvde/vann pengar – jag skulle nog ändå inte lägga mer än det.
Till stor del handlar det väl om hur mycket pengar man har i plånboken. Hade jag 10 millar på mitt bankkonto hade jag faktiskt gladeligen köpt en häst som kostade fem av dem. Och då fått en »färdig GP-häst«. Hade vari helt underbart! 🙂
Mina sista hästar har jag köpt för ungefär 200.000 kr. Jag har då sålt häst i samma veva och inte behövt lägga till så mycket emellan. Jag tycker att dessa då femåriga hästar har varit väl värda sitt pris, och den första av dem är nu tävlandes Int1, så jag har fått valuta för pengarna.
När jag letar häst vill jag ha en häst som jag TROR kan nå de högsta klasserna då jag har tävlat svår klass. Jag vill att den ska vara snäll som sjutton, ha väldigt bra ridbarhet helt enkelt, vara korrekt byggd och röra sig bra. Sen vill jag att den ska vara ordentligt riden, jag har sedan länge passerat tiden då jag gillade att rida riktiga unghästar. Få skänker bort en sådan häst som jag vill ha. Samtidigt är marknaden i Sverige givetvis mindre för hästar över 150.000 så som säljare till en ganska fin häst så får man kanske acceptera att få typ 200.000 eller i stället vänta på tok för länge på att få hästen såld.
För mig som aldrig haft något större sparkapital har det varit så här.
Första hästen till mig och döttrarna skrapades 22 500 kr ihop. Jag betalade 12 500 och döttrarna 5000 var. När det sedan blev att jag skulle ha en alldeles egen var inte priset så avgörande eftersom vi faktiskt fått ärva lite. Nu kostade hon inte mer än den första så jag funderade aldrig på vad det egentligen fick kosta. Hon fanns sedan några år i mitt liv och köpet var mer en formalitet. Tyvärr fick jag ta bort henne och när jag började leta hade jag satt ett tak på 50 000 kr, men antingen var de för gamla eller utan den kvalitét jag ville ha. Hittade sedan en finfin 7-åring med bra dressyrstam för 80 000 kr. Tvekade inte en sekund när jag provridit, men hade jag inte haft mina ärvda pengar hade jag nog inte vågat satsa på en så dyr häst för mitt hobbyrytteri, men resonerade som så att eftersom han är så ung så blir det ändå inte så mycket utslaget per år:)
För mig som hobbyryttare så vill jag inte betala mer än ca 75 000kr för en pålle. och då ska inte hästen vara äldre än 8 år. Jag vil ha unga hästar som jag får forma själv.
Jag köpte min häst som 2-åring för 65 000 kr. Nu 7 år senare går han S:t George och är värd bra mycket mer. Händer något honom så har jag inte råd att köpa en motsvarande häst. Han är inte försäkrad i sitt rätta värde pga för dyra premier. Så för min del hade det i sådana fall blivit till att börja om med en unghäst.
Jag säger som Linda, jag lade en kontantsumma samt jobbade av min unghäst för en massa år sedan (genom att rida in hästar åt uppfödaren) Och fick en fin häst till ett bra pris, jag har inga lån på honom längre och han har i köpsumma aldrig kostat mig jättemycket men jag har haft en häst att rida o tävla på i 8 år. Pga dyra premier har jag honom heller inte livsförsäkrad och skulle han behöva tas bort så blir det till att börja om då jag inte är gjord av pengar och att låna pengar att köpa häst för känns drygt, visst kan man låna upp lite men hela beloppet hade känts mastigt. Hur roligt är det om hästen skadar sig/dör och man står kvar med lånebeloppet?
För att svara på frågan om hur dyr häst man hade vågat äga så pratade jag med min sambo om detta senast igår när jag såg en försäljningsvideo på en häst med utgångspriset 3 miljoner(!!) En sådan häst hade jag bara skaffat mig om jag var väldigt rik och kunde stalla upp den på ett ställe som kunde uppfylla skötselkraven för en såpass dyr häst, alternativt om man nu ändå är rik köpt mig en egen anläggning och hållt ett vakande öga på den ALLTID. Dock hade jag nog fått magsår av att tänka på allt den kunde hitta på…
Tyvärr så kan ju en häst till 25000kr skada sig precis lika lätt som en häst till 3 miljoner…
Jag skulle inte köpa en häst som jag ”inte hade råd med”, dvs skuldsätta mig (annat än för en mindre summa) för att köpa en häst, utan skulle rätta munnen efter matsäcken. Nu är ju araber inte så dyra som dressyrhästar, så går väl inte att jämföra rakt av, men de hästar jag tittade på nu i våras när jag letade efter en 2-5åring kostade mellan £2000-£6000 (21 000-65 000 SEK) och då hade jag i åtanke att lägga ut ca £4000, men tittade på litet dyrare hästar också. Blev erbjuden en riktig topphäst på 4 år för £12 000, och det skulle jag aldrig i dagsläget lägga, kände inte att jag kunde göra den hästen rättvisa (det var en son av Remington Steele, om det säger någon något… den var alltså typ GP ämne i distansformat, haha). Den hästen jag köpte anser jag var helt fel pris på, kan inte begripa hur ägaren sålde den för bara £2000, då den lätt är värd det dubbla och är mycket finare än många andra jag såg som kostade mycket mer, tror inte hon hade någon koll på priser! Har försäkrat den till inköpspriset och kommer inte höja det även om jag inser (anser?!) att hans värde kommer öka närmaste åren.
PS skulle nog känna mig litet nervös att äga en häst som jag betalat mer än £6000 för, särskilt om den inte var försäkrad till inköpspriset.
Personligen har jag aldrig köpt särskilt dyra hästar, har inte haft råd och även tyckt det var ”roligt” att bli med häst av mig själv (det blir ju lätt så att man kan hitta hästar till låga priser om man letar) – mitt första ”köp” var att jag köpte ut en vän ur halvblodet min mamma ägde till hälften, och då betalade jag några tusenlappar för henne. Nästa häst blev tant C, som jag köpte billigt som helt ohanterad fyraåring som aldrig ens haft grimma på sig. Hårt arbete men VÄL värt det. Sen tog vi ju föl på henne och så fick vi D. Så, egentligen, är P mitt första riktiga hästköp tycker jag, och även om jag inte ångrar mig så har jag lärt mig mycket av detta köp. Han kostade 45 plus att jag valde alla veterinärkontroller man kunde få till, dvs 5 till, så jag blev av med 50 000 och tömde helt enkelt mina sparkonton. Inte alls kul tyckte jag i efterhand, även om sambon hade pengar att låna om något behövdes akut så var det INGET kul att bara ha 3000 på sparkontot när man har hus, bil och inget eget stall :S – efter detta lovade jag mig att aldrig handla upp alla mina sparpengar 😉
L skulle jag inte alls ha eller köpa, jag har ju tillräckligt med en häst. Samtidigt har P några sidor som kanske inte alltid gör mig helt nöjd, och så är han dessutom snart 16 år och har haft ett tufft liv – så tankarna på en efterträdare har funnits ändå. När så tillfället dök upp köpte jag L till en liten slant – jag har gillat honom sedan han var föl och jag hoppas att han ska bli allt jag drömmer om, men om jag inte hade köpt honom hade jag nog lagt mer pengar på en inriden och välriden häst där jag ”vet vad jag får” – jag är inte längre lika modig och det är tufft med unghästar och jag vet heller inte om vi kommer få problem vid inridningen eller med ridningen.
Personligen skulle jag, om jag ägde 20 miljoner kronor, förmodligen inte köpa någon häst dyrare än 200 000, eftersom jag inte skulle tillföra den hästen något mer än att minska dess värde 😛 Pärlor för svin liksom 😉 Och inte betyder priset att hästen är lätt att rida 😉
Mycket intressant läsning här tycker jag 🙂