Nu tror jag att jag har kommit på vad det är jag ogillar MEST med vintern, bortsett från det uppenbara dvs kyla och mörker. Det är det OBERÄKNEKLIGA!
Man vet aldrig hur nästa dag kan komma att se ut och om man kan genomföra det som man har tänkt sig och det HATAR ju planerings-människan Birgitta.
I fredags höll jag knappt på att komma ifrån stallplanen när jag skulle köra till X (eftersom det var så halt där transporterna stod) och as we speak är det snöstorm utanför mitt fönster = man vet inte om det går att köra till jobbet som vanligt eller om man ska fastna i någon snödriva på vägen (eller ens inte kunna lämna vår pytteväg som kanske inte hunnit bli plogad).
Nej, jag vill veta vad som gäller och kunna genomföra det jag tänkt- inte behöva avboka i sista minuten eller våndas i timmar innan jag kommer iväg.
Annars har det väl varit en tämligen normal vecka utan större sensationer.
Träningen i tisdags blev filmad av kära Lina och det var nyttigt att se att jag måste bli mycket starkare i bålen och inte se ut som om det sitter en geléklump från axlarna ner till höfterna.
2 fina uteritter har hunnits med, en med Kreons vän Landmann och en med flickvännen Hera.
Tack och lov kom vi alltså iväg till X i fredags som gav Kreon en genomkörare och visade vilken trav som finns att plocka fram ur gömmorna.
Bilen blev fixad och ombesiktigad och det var en lättnad att detta gick både snabbt och blev långt billigare än jag budgeterat.
Soya löper fortfarande och gissningsvis en vecka till- även detta har hittills avlöpt utan problem.
Där satte du verkligen tummen på problemet: Vinterns oberäknelighet! Jag kan säga att jag är så tacksam mot mig själv som såg till att byta stall vintern 2009. Hade då legat och kört 3 mil tur och retur varje dag i drygt sex år på skogsvägar. Nästan fått träd i skallen under Gudrun, åkt i diket när jag mötte plogbilen, krypkört genom dimma etc. hade konstant ont i magen under hela vinterhalvåret; skulle vi komma fram, skulle vi komma hem? Även om jag fortfarande kan känna den där oron när snön kommer vet jag att det oftast går att ta sig fram genom samhället. Sedan är det bara 200 m grusväg upp till stallet och stallägarna är extremt noga med att ploga och sanda. Så skönt! Sen att vi dessutom fick ett ändå bättre stall på köpet var en ren bonus 🙂