Kreon berättar

En läsare (Sofia M) kommenterade nyligen att det var länge sedan Muppman hörde av sig och skrev på bloggen och att det kunde vara intressant att läsa om vad han tycker om både det ena och det andra.

När jag berättade detta för honom satte han sig genast ner och plitade ihop nedanstående rader- fantastiskt att man har en häst som kan skriva får jag säga 🙂 !

Hej alla dressyrälskare!

Hörde att ni frågat efter mig och det kan man ju förstå.

Inte många hästar som kan skriva (fast den där trögmuppen Archie var också duktig måste jag säga…) och det är väl klart att ni vill veta hur jag har det nu för tiden.

Tja…tackar som frågar…jag har det utmärkt!

Nu har jag varit hos Birgitta i över ett år och det har verkligen hunnit hända grejen på den tiden vill jag lova.

I våras hände det en liten…harkel…olycka…

Ni måste förstå att jag trodde att de där fåren som kom rusande i full fart var UTE efter mig och därför var jag tvungen att slita mig loss och springa hem utan Birgitta.

Tyvärr råkade jag tappa balansen och ramla precis utanför stallet- DET hade jag inte räknat med…jag som verkligen vet att stå stadigt….och OJ vad jag slog mig!

Min förra ägare veterinären fick komma och hälsa på mig MASSOR av gånger och det var ju förvisso kul men att hon petade i mitt sår, skar i mig med sin skalpell och satte stora bandage på mig tyckte jag inte om.

Sedan jag blev frisk har jag fått jobba ordentligt- den där lilla flickan som Birgitta tyckte så mycket om och som lärde mig att byta galopp försvann (hon hette visst Mini…fakt var hon så liten egentligen?) och Birgitta började samarbeta med en man som jag minsann lärde känna redan när jag var en ung hingst.

Den här mannen som tydligen är hemlig på något vis och kallas X är en riktig cooling.

Jag har försökt att visa honom vem som är KINGEN flera gånger men han verkar inte bry sig eller så tror han att det är han?!?!?!

Några gånger har jag sparkat bakut och trixat allt vad jag har kunnat när han har ridit för det fick i alla fall Birgitta att förstå att jag gör som jag vill, när jag vill men den där grabben verkar ju helt omöjlig att rubba.

30 meter långa ben har han till att börja med; helt omöjlig att kasta av gissar jag och ska jag vara ärlig så börjar jag tröttna på att ens försöka.

Dessutom är det så…och nu ska jag berätta en hemlighet…..att jag faktiskt GILLAR att jobba med den här X och även med Birgitta för den delen.

Det är bara ibland när de vill att jag ska liksom ANSTRÄNGA mig som jag måste visa att jag tycker att dom överdriver- jag förstår inte vitsen med detta.

Tänk er tex att man galopperar: jag har märkt att det är mycket lättare att göra det om man slirar lite med något bakben men det påstår både Birgitta och X att man inte FÅR göra?!?!? Why undrar jag?!?!?

Förresten tjatar den nya ridläraren Christina om samma saker; rakrikta, rakrikta hör jag henne oja sig och bara för att slippa hennes tjat har jag bestämt mig för att göra som hon tvunget vill- det blir väl bäst så?

Men som sagt; för det mesta gillar jag att dressyra; framför allt om jag får göra det ensam i vårt ridhus.

Då får jag ofta höra hur braaaaa jag är och ni vet hur det är; vissa saker, hur uppenbara dom än är kan man bara inte höra för ofta.

Birgitta är för den delen helt såld på mig och jag fattar ju varför.

a: jag är snyggast i hela världen och b: jag är så himla härlig att rida på när jag inte visar mina cirkuskonster- vem hade inte velat ha en sådan häst?

Sedan vet jag att hon tycker att jag ska skärpa mig när vi rider ut och inte stanna  hela tiden om vi är ensamma men jag ÄR rädd- jag lovar!

Man vet banne mig inte vad som kan gömma sig bakom alla häckar, plank, buskar och annat vi rider förbi och tro mig; man har ju fått vara med om hur mycket konstiga saker som helst på våra uteritter så det är väl inte konstigt att man blir rädd?

Jag kan inte lova att jag kommer att bli helt lugn någonsin men när jag är med min tjej Hera eller min kompis Landmann håller jag mig i alla fall i skinnet.

Fatta vad pinsamt om dom skulle se hur rädd jag är, det skulle ju totalt förstöra min image som cooling om inte annat!

Nej gott folk…nu får det räcka med skrivandet för idag; jag lovar att återkomma någon gång….

Ni undrar säkert hur det ska gå med Birgittas eget tävlande av mig och det har jag medvetet valt att inte berätta för er om hur jag tänker. Liite spänning får ni ha tills vi hörs igen…tjingeling!