Scenario:
Du står i ett 20-hästars inackorderingsstall.
En dag upptäcker du att ett par av dina sporrar är försvunna; dessa har du påpassligt märkt genom att skriva dina initialer på insidan av sporr-remmarna eftersom det är en vanlig modell som många har.
Du skriver ett meddelande på stalltavlan om att dina sporrar har försvunnit men ingen ger någon respons på meddelandet.
Någon dag efter att sporrarna försvunnit ser du att en stallkamrat rider med likadana sporrar och när hon har ridit färdigt ser du också hur hon smusslar undan sporrarna i sitt skåp.
När stallkamraten har åkt hem kollar du i henne skåp och mycket riktigt; det är dina märkta sporrar som ligger där.
Hur gör du:
* Konfronterar stallkamraten trots att du därmed avslöjar att du rotat i hennes skåp.
* Säger inget- sporrarna är inte värda att bråka om men för dig är denna ”kamrat” för alltid en tjuv.
* Tar tillbaka sporrarna utan att säga något.
* Annan lösning- vilken?
För många, många år sedan upptäckte jag att en ”stallkamrat” hade ett par av mina skor (jobb-skor som hade försvunnit mystiskt en dag då jag besökte stallet kort för att ta in hästarna från hagen) i sitt skåp.
Upptäckten gjordes då skorna ramlade ur hennes omklädningsskåp när vi båda bytte om så det var inte så att jag rotade bland hennes grejer.
Jag insåg direkt att tjejen var en tjuv men försökte skoja om att det ju var bra att hon hade ”hittat och tagit hand om” mina skor, tjejen blev helt hysterisk, förnekade att det var mina skor (trots att det var en mycket ovanlig modell) och skrek bland annat ”alla i stallet hatar dig” ?!?!?!
Till dags datum har hon inte erkänt stölden (har förvisso inte träffat henne på tusen år) men i mina ögon kommer hon alltid att vara en tjuv; särskilt då det i samma veva (jag berättade detta för många i stallet) kom fram att tjejen hade ganska många ANDRA stölder på sitt samvete (främst från affärer).
Tar tillbaka dem utan att säga ngt, det räcker nästan som straff för den människan
Nyligt hittat igen din blogg och tycker att du har jättemånga tankvärda inlägg som gör att man måste fundera lite.
Jag tror att det beror alldeles på dagens humör hur jag skulle ställa mig till saken. Men känns som att jag också skulle kunna falla för att helt enkelt bara plocka tillbaka dem och låta det tala för sig själv.
Alltid tråkigt när saker försvinner och att en del inte kan göra skillnad på mitt och ditt.
Kul att mina åsiktsinlägg uppskattas!
Tanken med just ”samvetsfrågorna” är man ska få tänka till; ibland kan man ju vara ganska säker på en sak tills man får höra andra, mycket klokare resonemang.
Och eftersom man på bloggen kan vara/svara anonymt kan man också kosta på sig att vara ÄRLIG och svara så som man faktiskt hade gjort- inte hur man själv och andra kanske tycker att man BORDE göra :).
Skulle också bara ta tillbaka vid lämpligt tillfälle. Det var många år sedan nu, men när jag stod på inhyrningsstall så var det någon som stal två av mina absoluta favoritprylar – ett handgjort ridspö av läder med handtag av flätar läder och en flätad knop som min styvfar (en kvalificerad sadelmakare) hade gjort till min 13-årsdag… Oersättligt. Och en handgjord hovkrats som en hovslagare/smed i USA gjorde av en halv hästsko åt mig, också oersättlig. Inget annat blev någonsin stulet, typiskt… 🙁
Har berättat om detta tidigare:
För många år sedan försvann en Moser klippmaskin för mig. En dag när jag städade mitt skåp lyfte jag på kartongen som kändes ovanligt lätt; när jag öppnade den var den tom och jag kunde inte säga NÄR klippmaskinen försvann, det var länge sedan jag hade rört kartongen.
En annan tjej i stallet hade också en Moser klippmasin som hon tidigare hade berättat hade gått sönder.
Av olika anledningar fick jag för mig att kolla om hon kanske hade snott min sax och då jag kollade den (den låg framme där hon hade sina saker) såg jag att det under skären låg MÖRKBRUNA hår- hennes häst var FUX, min (Heron) var mörkbrun.
Jag vågade aldrig konfrontera henne då hon var en av de mest ”etablerade” i stallet eller hur jag ska säga men idag hade jag bara iskallt tagit tillbaka saxen utan att avslöja mig.
Ett nytt vintertäcke som fortfarande låg i originalförpackningen försvann från mitt olåsta skåp. Jag hittade det på en annans häst. Frågade henne om hon tagit fel täcke? Nej det hade hon inte och kunde visa mig ett kvitto om jag ville. Då tyckte jag det blev pinsamt och sa inget mer. Ganska mesigt av mig. Så idag hade jag bara tagit tillbaka det som är mitt.
Men fyyyyy! Tyvärr tror jag att det är lätt att man reagerar som du Madeleine- särskilt om man inte har tänkt igenom alla tänkbara scenarion INNAN man konfronterar personen.
Har lärt mig genom åren att det i princip alltid är bäst att vara rak och ta tag i besvärliga saker med en gång. Om du kan bevisa att det är dina saker som personen har i sitt skåp så konfrontera dom direkt. Du mår dåligt en mycket kortare tid än om du går och tänker på det länge, dessutom blir det svårare att hantera ju längre tid som gått. Det jag ser som det viktiga här är att du inte skall må dåligt för att någon annan tagit dina saker, så ju kortare tid du mår dåligt desto bättre.
Bra råd. Dessutom SKA man ju inte behöva må dåligt av att NÅGON ANNAN gjort fel (=stulit).
En kompis till mig fick ett dyrare täcke stulet då hon stod på en ridskola (om jag minns rätt). Täcket hade hästens namn broderat så hon undrade lite över detta. Det finn sju åtskilliga täcken UTAN detta speciella kännetecken att stjäla liksom…. Täcket var av mindre modell då det var en liten häst.
Nästa säsong upptäckte hon det på en tävling liggandes på en Dponny någon annanstans ifrån.
Då hon inte kunde vara säker på att ponnyägaren var den som stulit så konfronterade hon inte henne. Men hon hade svårt att smälta det hela. Hur stor är chansen att ponnyägaren hade ett exakt likadant färgat täcke med brodyr i samma färg och teckensnitt?
Jag hade nog inte kunnat avhålla mig från att i alla fall gå fram och spela lite oskyldig och fråga var täcket hade införskaffats….
Jag tror jag hade bett att få titta på sporrarna nästa gång han/hon hade dem på sig, ”så han/hon inte råkat ta fel av misstag”, eller något. Annars hade jag faktiskt bara tagit tillbaka dem, inte en chans att jag hade låtit personen behålla dem. Även om de vore både billiga och lätta att få tag på är det en principsak – man stjäl bara inte.
Har hänt mig en gång att jag blev av med ett ”sponsorschabrak”, alltså något väldigt unikt som inte fanns att köpa var som helst direkt. Skåpet mittemot mitt stod öppet och när jag kastade ett öga in där så låg det mycket väl där. Skickade då iväg ett sms till skåpsägaren och frågade om denne sett mitt försvunna schabrak och fick ett par timmar senare svaret (jag var då inte kvar i stallet) att ”jodå, h*n hittade det nyss i stallgången men var snäll och la in det i mitt skåp nu”. Brydde mig inte om att berätta att jag visste att h*n tagit det, men jag tror faktiskt denne förstod att jag kommit på hur det låg till.
Jag är förvånad över att så många skulle tänka sig att begå en olaglig handling. I Sverige är det endast tillåtet att ta tillbaka något som blir stulet i samband med brottet, till exempel om du ser någon på din stulna cykel dan efter stölden så har du ingen rätt att ta tillbaka det själv.
http://lawline.se/answers/399
Fullt så laglydig skulle inte jag känna mig när det gäller något så smått och lågt i värde som ett par sporrar. Det är väl annat om vi pratar om en stulen transport, häst, smycke eller liknande.
Ulrik: Och? Skulle inte tveka en sekund att ta tillbaka något som var mitt.. antingen i samband med en rejäl utskällning oxå
Önskar att jag hade lite mer jädrar anamma, har svårt att stöta mig med folk jag ska träffa dagligen. Bryr mig mer om vad andra ska tycka om mig än vad jag bryr mig om hur jag mår själv.
Mognadsfråga?
Jag hade kanske på min höjd stulit tillbaka dem, om jag inte var på ett jävligt humör själv.. Är så respektfull att jag inte skulle förmå mig att riskera vara den fule som snokar runt liksom och erkänna att ”ja, jag har kollat i ditt skåp”.
Feg är jag..
Men kanske kan läsning av sådana här inlägg och folks svar hjälpa dig att ”morska till dig” :)?
Min erfarenhet är tyvärr att människor som inte står på sig (inte att förväxla med att ”vara snäll” för det kan man vara oavsett om man står på sig eller ej) lättare blir utnyttjade och varför ska man utsätta sig för detta?
För några år sedan hade vi på ridskolan en person som lurade MASSOR av människor på pengar genom att hon tog upp fejkade beställningar på varor som aldrig levererades (dvs hon tog betalt men sedan kom inga varor….för att göra en lång historia kort).
Det intressanta i storyn tyckte jag var att hon aldrig frågade MIG om jag ville köpa någon av dessa förmånliga varor, trots att hon och jag träffades dagligen osv.
Jag är övertygad om att hon ”visste” att jag inte skulle acceptera att bli lurad så som många blev och att hon helt enkelt inte VÅGADE approacha just mig.
Jag hade tagit tillbaka sporrarna, men inte konfronterat ”tjuven” så mesig är jag. Men jag TROR att många uppfattar mig som tuffare, jag var en av de som blev lurad på Birgittas ridskola men personen ifråga var nog lite rädd för mig för jag var en av få som faktiskt fick tillbaka mina pengar… Utan att behöva tjata det minsta. 🙂
Ja, om sanningen ska fram så kan jag också vara ”mesig” i vissa situationer- kanske får man när man läser min blogg uppfattningen att jag ALLTID gapar och hävdar min rätt osv men så är det inte alla gånger.
Ibland har jag valt mina strider av olika anledningar och ibland har jag helt enkelt varit inget annat än FEG.
Hjälp jag hade aldrig vågat säga nåt. Hur kan man med?
Jag hade nog ställt till en scen och inte gett mig förän jag fått en fått en förklaring och ursäkt. Sen hade jag även gått till stallägaren och berättat vad som hänt. Låter man personerna hållas blir det troligen bra dyrare saker än ett par sporrar nästa gång..
Konfronterat absolut. Ingen tvekan.