”Jaha…tack för en OTREVLIG ritt” sa jag skämtsamt till Maria med Hera när vi hoppade av våra fålar utanför stallet idag.
Vanligtvis brukar jag tacka för motsatsen och i ärlighetens namn var både Maria och Hera fullständigt oskyldiga till min negativa känsla.
Faktiskt var även Muppis också utan skuld- i stället lastar jag det hemska vädret.
På stallbacken märkte man inte mycket av den vidriga blåst som förföljde oss hela vägen ut, det nästan stormade runt oss och vi satt ihopkrupna och tysta och försökte ta oss fram över de hårdpackade snömassorna.
När vi vände hemåt var det en helt annan känsla tack och lov-då hade vi äntligen vinden i ryggen.
Nej, det var i sanning inga sköna 45 minuter och att det är så otroligt svårt att hitta någonstans där man ens KAN rida gör inte saken bättre.
Flera vägar är fullständigt istäckta och jag vågar inte rida där ens med broddarna- inte med min knäppis. Kreon har vid tidigare tillfällen visat sig sakna självbevarelsedrift- inte så bra att rida på is då kanske?
Någon väg är helt igensnöad och hindrar framkomlighet till ANDRA vägar där man HADE kunnat rida så vi är tämligen strandsatta just nu och kunde därför inte vara ute länge än dessa ynka 45 minuter.
Men men…vintern lär väl inte pågå för evigt och det är inte lönt att reta sig på sådant man ändå inte kan påverka (såvida jag inte köper 50 ton salt, skaffar mig en bandvagn eller försöker rensa alla vägar på annat sätt….).
