Som ni nog har förstått är ett av Birgittas 12 år stora glädje i stallet att förutom att dressyra med sin fina hest också att leka med katterna.
Gullis är ju tveklöst den finaste katten i världen och beter sig som en sådan bör men Katten med Hatten har fortfarande inte blivit tillräckligt socialiserad tycker jag.
Klappar går bra, han kommer självmant och verkar njuta av beröringen men att ens FÖRSÖKA lyfta upp honom i famnen är inte att tänka på- han rusar iväg helt vettskrämd bara man antyder något sådant.
Nu får det vara nog tyckte både jag och en annan kattvurmande familj i stallet så nu har vi bestämt oss för att bokstavligen TA SAKEN (läs Hatt-Katten) I EGNA HÄNDER :).
Vår listiga strategi kommer att vara att vi ska sitta på stallgolvet med katt-burkmat i knät och om inte detta lockar honom att sätta sig där så vet jag inte vad som skulle göra det.
En i situationen insatt person kallar skämtsamt burkmat för ”narkotika” och menar att det är som knark för katterna- börjar man utfodra med denna typ av mat har man snart misarna hängande runt benen- helt hysteriska efter burkarna.
Och jag är benägen att instämma :).
Jag har vid ett enda tillfälle gett katterna burkmat- detta var då jag skulle avmaska Katten med Hatten och ville vara säker på att han skulle få i sig tabletten.
När jag senare tog resterna av maten och satte lite på mitt pekfinger för att mata Gullis rusade han fram helt hysteriskt och HÖGG mig i fingret så att det började blöda?!?!?!
Detta är alltså en katt som aldrig bits, till och med när han leker tar han sååå försiktigt med sina små nålar och liksom ”låtsas-biter” en men att han skulle hugga finns inte på kartan.
Så- nu med det nyinköpta knarket ska vi se vad Katten med Hatten tycker- kommer han att kunna motstå oss eller kommer begäret att segra?
Rapport kommer :)!
Vår Emmet är immun mot knark, äter bara en enda sorts torrfoder. Ok har vi tyckt, ända tills han blev sjuk och inte ville äta – då fanns det INGET att locka med 🙁 Så det slutade med att jag fick vara fruktansvärt elak matte och stoppa i honom torrfoderbitarna (som små riskorn) så som man ger tabletter, och trycka i honom vatten med spruta. Såklart under storhelgen nu till jul, men vi slapp köra in, efter tre evighetslånga dagar släppte det och han blev sitt gamla vanliga jag 🙂
Oj så jobbigt! Tur att du klarade det- den veterinärräkningen hade nog inte varit rolig!
Minns när jag köpte min första hund, schäfern Ketty som då var 1½ år gammal. Hon var så ur kondition att hon hade noll matlust och jag fick mata henne med sked som en bebis för att hon skulle äta. Sträckte jag fram själva skålen vände hon bort huvudet.
När jag hade trimmat upp henne fick hon matlust som en häst- då hade hon kunnat äta upp både skedar och matskålar 🙂 !
Ja, vi hade ju kört in oavsett tidpunkt, och han är försäkrad och har hittills inte använt sin försäkring (6 år gammal nu) så det hade varit ok, men jag gissar att det är rätt stor prisskillnad om man kör in juldagen än en vanlig vardag 🙂
Att jag drog mig lite för att köra in med honom var faktiskt för att han är så hysteriskt rädd för buren och att resa bort, och det känns inte bra utsätta en sjuk katt för den stressen 🙁 Egentligen borde man väl göra som med hästar och transportträna ofta, men det är svårt att tvinga sig själv när man ser hur dåligt han mår…
Skönt att Ketty fick sin matlust, men den blev kanske till och med lite för bra 😉
Vad gäller Ketty så var jag på den tiden sambo med en man som jobbade på Jägersro med travhästar. Ketty sprang med på flera turer om dagen (gick inte att stoppa henne…) så hon gjorde av med långt mer energi än de flesta hundar.
Jag jobbade också extra på Jägersros stallcafé varifrån hon fick överblivna lunch-rester vilket hon i princip levde på. Många gånger var HENNES mat ”finare” än vår (vi var ganska fattiga på den tiden), hon åt både rostbiff och diverse andra kötträtter i parti och minut :)!
Det låter som ett riktigt bra hundliv 😀
Det var det absolut- så länge det varade.
Tyvärr blev Ketty bara 5½ år gammal och fick avlivas pga höftledsfel (båda föräldrarna var friröntgade). Kanske slet allt springande med hästarna ut henne i förtid, jag vet inte….
Jag kunde också valt att låta henne leva lite till på smärtstillande men tyckte inte att det var rätt liv för en så aktiv hund.