Scenario:
Granne till där du har hästen uppstallad finns en gård som ägs av en äldre man. Mannen har 2 gamla travare i 15-20-årsåldern.
Du noterar under flera månaders tid att det kan gå dagar mellan att hästarna släpps ut- mannen verkar krassig och du gissar att han kanske inte orkar sköta hästarna som han ska.
Vad gör du:
* Gör en anmälan då du anser att det är djurplågeri att inte släppa ut hästarna i hagen dagligen.
* Pratar med den äldre mannen och säger att du kommer att göra en anmälan om han inte börjar släppa ut hästarna varje dag.
* Pratar med den äldre mannen och erbjuder dig att släppa ut hans hästar de dagar han inte orkar.
* Gör ingenting.
Varför innehåller hälften av alternativen att ”göra en anmälan”?
Speglar dessa samvets-svar hur nutidens hästmänniskor agerar när man uppfattar något orätt?
Är man grannar börjar man väl med att prata med varandra? Och man väntar väl inte flera månader heller? Eller är det för att ha på fötterna i sin anmälan (”detta har pågått i flera månader…”).
Med ”gamla travare” menar du antar jag fd travare för särskilt gammal är väl inte en häst på 15 år även om travaren inte får starta (fast är det ett kallblod har den 1 år kvar :))?
Nä, prata med grannen och hjälp till att finna en lösning. Och vänta inte flera månader.
Jag håller med Prick, jag hade också pratat med grannen, utan att göra anmälan..
Jag tycker det är behjärtansvärt att ”alla” verkar prata med sin granne. Väldigt många skriver att de skulle prata med vederbörande.
För några år sedan hade vi en granne ca 400 meter från oss som hade hästen ute i alla slags väder. -30 grader, snöstorm osv osv och det fanns ingenstans där hästen kunde gå in, inte hade den täcke på sig heller. Vi såg detta från vårt fönster från vårat hus. Jag skäms som f-n i dag men jag blev handlingsförlamad och förmådde mig inte att prata med vederbörande eller anmäla.
Till slut var det tydligen någon annan som anmälde ägaren och hästen försvann jag vet dock inte var. OBS!! Jag förstår mig inte alls på min reaktion, jag skäms än över detta fast det är flera år sedan nu
Är ”alla” verkligen så handlingskraftiga att man pratar med den som missköter sina djur eller är det bara väldigt lätta att skiva på nätet att man skulle göra det.
Sofia, nej, jag ar verkligen inte SA handlingskraftig att jag alltid skulle gora nagot! Och definitivt inte nar jag var yngre. Nu nar jag ar vuxen (vuxnare! 🙂 ) sa ar jag daremot inte alls lika radd for att gora bort mig eller saga fel eller att folk ska bli sura/ta illa upp pa nagot vis, sa nu resonerar jag litet annorlunda. Sen beror det ju pa situationen – det ska mycket mera till for att jag ska anmala en granne som jag skulle kunna ga och snacka med, an for att jag skulle anmala t.ex. forsummade hastar jag ser vid vagkanten bundna i halsring pa en smal remsa mellan trafikerad vag och staket, utanfor en husvagn tillhorande nagon gypsy (det ar nog enda gangen jag faktiskt har anmalt djur, men da kunde jag inte halla mig – och som tur var hade flera anmalningar kommit in om samma sak). Sa jag tycker inte du behover skammas, och bara det faktum att du tycker du gjorde fel och skulle agera annorlunda idag ar val bra!
Nej Sofia- jag VET att ”alla” inte är så handlingskraftiga, vare sig det gäller att prata med den det gäller eller med att göra en anmälan.
Nästa samvetsfråga som publiceras (i nästa vecka) ska bla handla om detta och hur jag själv gjort.
Om jag hade god kontakt med grannen hade jag naturligtvis hjälpt honom med hästarna och diskuterat fram en framtida lösning. Hade vi haft mindre bra kontakt hade jag ändå frågat om han behövde hjälp innan han hunnit skaffa annan sådan.
I verkligheten tror jag folk drar sig för att anmäla. Tror det kan verka stort och konfliktstartande innan man haft personlig kontakt. Har själv varit med om en sådan situation, men då gällde det hundar i hundgård. Slutade efter tre personliga kontakter med hundägaren under två års tid att jag anmälde, då hundägaren inte bättrat sig.
Jag hade pratat med grannen och på ett fint sätt försökt att erbjuda mig att hjälpa till.
Jag hade helst pratat med grannen och hjälpt honom i ett övergångsskede tills han hittat en lösning.
Men förmodligen har grannen dåligt samvete för hur han tar hand om sina hästar. Då brukar råd och tips tolkas som negativ kritik. Då kan det ta hus i helvete.
Enklast är nog att göra en anonym anmälan, tyvärr.
Skulle inte falla mig in att gora anmalan som forsta atgard!!!! Gud, vilken trist attityd om man tankte sa. Jag skulle givetvis ga over och prata med mannen och erbjuda mig att hjalpa honom, och hora hur han hade det sjalv (behover han hjalp allmant?), och prata med de andra hastagarna (och stallagaren) pa mitt stall ocksa, sa att vi alla gemensamt kunde hjalpa honom, bade pa en gang med daglig skotsel och att forsoka hjalpa honom komma pa en langsiktig losning vad galler hans hasthallning (klarar han inte av att ha hand om hastarna, eller ar han bara tillfalligt krasslig – det ar ju tva helt olika situationer). Ar litet i liknande situation pa satt och vis, da min grannfarbror (76 ar, fick Parkinson’s diagnos forra vintern) inte alls ar sa pigg som han var, och jag har pa satt och vis ’arvt’ hans gamla fullblodssto som jag inte alls vill ha hand om, men givetvis kan jag inte lata bli att hjalpa honom (far ingen hjalp i utbyte forstas, gar inte be honom gora nagot da han verkligen inte klarar eller kommer ihag ordentligt nu). Trots att jag gott tycker att hans dotter – som har hastar, ar lika gammal som jag, och bor i nasta by – kunde gora det…
Jag hade knatat över och pratat med grannen. Sen skulle utgången av samtalet få styra vad jag gjorde sen.
Jag säger som du Cristel så vida det är en granne som jag har en god eller i vart fall HYFSAD relation till.
Bara för att man bor grannar behöver det ju inte vara ”guld och gröna skogar” i relationen och hade det varit en oresonabel, kanske rent av hotfull eller aggresiv person så hade jag anmält och gjort det anonymt.
Na, det har ni ratt i. Jag tog val for givet att det handlade om en normalt funtad manniska, men det kan ju lika garna vara nan galen ohyfsad typ, och om sa var fallet skulle jag val inte involvera mig personligt, for det skulle ju inte funka. Jag tankte nog pa min snalla grannfarbror, som bara ar tacksam for hjalp… :/
Det beror helt på vilken relation man har sedan tidigare med grannen. God relation=Prata med och erbjuda hjälp under en övergångsperiod. Dålig relation= Anmäla anonymt.
I det fallet DU beskriver där det verkar som att granne blivit SÄMRE och inte längre orkar med, skulle jag definitivt prata med denne och dels föreslå hjälp med utsläpp mm, men också att kanske väcka tanken om omplacering.
En vän till min mamma ringde själv henne en vår och sa att vi fick ta hand om hans tre hästar och omplacera dem, för han skulle inte orka sköta dem en vinter till. Väldigt fint och starkt av honom att släppa sina tre skyddslingar, och jag tror tyvärr att de flesta har för stort ego för att klara av en sådan åtgärd och verkligen se till djurets bästa. Då kan det bli en befrielse om någon annan kommer och hjälper till, då kanske man inser hur skönt det är att slippa kraven när man inte längre orkar, och får lättare att fatta ett beslut.
Om det däremot är så att jag blir bemött illa eller om personen är känd för att vara ”svår” då skulle jag förhöra mig så gott jag kunde via kontakter (hitta släktingar?) eller göra anmälan. Jag är alldeles för mesig för att gå i strid face to face.
Ja, måtte man själv begripa när/ om man inte längre orkar med sina djur- alla gör ju inte det tyvärr.
Och som utomstående kan det vara otroligt känsligt att påtala sådant- kanske inte främst när det gäller hästar (som man kanske gör sig av med tidigare i livet) men tex hundar.