Nu behöver ju i ärlighetens namn fotografen och föräldern inte vara samma person fast då får man väl i stället fråga sig var föräldern ÄR om inte bakom kameran.
För övrigt har jag flera gånger reagerat på vad folk valt att fotografera i stället för att AGERA.
Man har ju också läst om tex olycksplatser som störts av nyfikna.
Men visst…jag är inte felfri och har själv också ibland tänkt ”fan att jag inte hann ta ett kort på…..”. Är det en form av ”facebook-skada” eller nåt?
Helt klart en Facebook-skada!
Brukar tänka likadant när något oväntat, tokigt och även ibland när ngt mindre roligt händer. – Var är kameran…… 😉
Detta påminner mig om en episod från min ungdom! Jag hade fått i uppdrag att göra ett bildspel till 1600-talsslottet där jag extraknäckte som guide. Jag brukar inte göra saker halvdant, och gick in för uppgiften med hjärtans lust. På den tiden var det rätt vanligt med bildspel utan människor när det handlade om historiska epoker. Så ville inte jag ha det. Och så behövde vi förstås hästar. Jag hade ingen egen häst då, men jag lyckades låna en häst, en damsadel och en 1600-talsklänning. Ingen av mina kamrater kunde rida, så det blev jag som fick bli fotomodell. Slottet hade en bro där vindbryggan tidigare varit. Den gamla vallgraven var torrlagd. Jag såg framför mig hur jag galopperade över bron mot slottet i damsadeln. Nej, jag hade aldrig ridit i damsadel innan. Redan när jag skulle sitta upp insåg jag att hästen var rätt taggad. Kanske inte så konstigt, det var ju en tävlande fälttävlanshäst. Jag kom upp, satte mig tillrätta och draperade klänningen. Vid det laget hade jag bestämt att de första bilderna nog fick tas i skritt. Jag skrittade upp på bron. Där tog vinden tag i klänningen. Hästen reser sig, jag klarar förstås inte av att balansera i damsadeln och vi går över mot broräcket som går sönder. Det enda som förhindrade att både jag och hästen störtade i vallgraven var en av staketstolparna, som tack och lov höll. Vi kom på benen och jag konstaterade att jag, hästen och sadeln var oskadda och att klänningen inte var oskadd… Min första fråga efter det var: Hur blev bilderna? Det visade sig att min kompis som skulle fotografera inte hade gjort det! När jag fixade sådan dramatik!
Ursäkta lång kommentar 🙂
Åhhh vilken härlig historia! Har du inte fler på lager?
Vilken dum kompis som inte höll sig framme med kameran :)!
Tja, någon gång får jag väl berätta om när jag och min kusin rymde på hennes russ och en lånad barbackashettis till mig (som knappt ridit innan) för att rida på stranden på Gotland. Det var ca 2 mil till havet… Det var på skolavslutningen och vi var väl ca 8 år eller nåt?
Ha ha…ja läsarna kunde minsann också bidra med ”Tillbakablickar” tycker bloggägaren :)!
Facebookskada vet jag inte om jag vill kalla det, men däremot tror jag det bottnar i lättillgängligheten som kameror idag innebär och förväntan att man i sin vardag ska föreviga det. Därav uttrycket ”picture it or it didn’t happened”. Är det helt enkelt så att folk inte tror på mun- till mun historier utan bevis och avfärdar det som fiktion?