Sedan jag köpte Kreon har jag av ganska naturliga orsaker givit lite extra akt på vad folk anser vara ”en snäll häst”- de växer inte på träd och jag har ju behövt sådana i min träning av Kreon vad gäller uteritterna.
Jag har sedan länge konstaterat att just det där med vad man anser är en SNÄLL häst är väldigt subjektivt- ägaren kanske uppfattar hästen som snäll medan man som åskådare tänker ”den hade jag inte satt mig på för en miljon” men det kan också vara så att den häst man minst förväntar sig ska vara snäll är just detta eller vice versa.
I mina efterforskningar på snälla hästar som uteridningssällskap åt Kreon har jag varit med om alla varianter.
En häst sades vara såååå otroligt snäll, ingenting kunde rubba den och det skulle inte spela någon roll vad Kreon eventuellt sysslade med; denna häst skulle förbli oberörd.
Jo, tjenare…
De 2 gånger jag hade detta djur som sällskap hoppade den till för fler saker än Kreon och reagerade till och med på saker som Kreon inte ens noterade och måttet rågades då ryttaren på den andra turen satt av och ledde den hem eftersom hästen kändes väl spänd.
Då fick jag bocka av denna häst från min lista på sällskapshästar- det gör jag för övrigt med ALLA hästar som ens visar den MINSTA tendens till annat än fullständigt supersnällt beteende.
En annan häst jag också red ut med en gång (och som givetvis presenterades som snäll- annars hade jag inte följt med) utstrålade sådan osäkerhet själv (den liksom skrittade med spända, tvekande bakben vilket Kreon såg eftersom han gick bakom) att Kreon var som en fiolsträng under nästan hela ritten och jag satt bara och önskade att vi skulle komma hem helskinnade.
Sedan har vi motsatserna:
Det intressanta är att en av Kreons pålitliga kompanjoner kan stressa upp sig oerhört- både vid hagintag tex eller i ridhuset och hade man sett den i bara dessa situationer hade man tänkt ”ALDRIG I LIVET” men den har aldrig rört på ögonbrynen vid våra uteritter.
Den klart lysande stjärnan är dock Kreons tant-vän Hera som med ålderns rätt har tagit som sin uppgift att hjälpa snorungen i hans svåra stunder utomhus.
Hera, som den röda kvinna hon egentligen är, tycker vanligtvis verkligen inte om att ha NÅGON i häcken men det är precis som om hon förstår att Kreon ibland BEHÖVER det, att han inte är ute i några onda avsikter utan bara är en idiot som hon måste förbarma sig över :).
Jag anser att min häst är snäll. Hon gör aldrig något för att vara dum men rädd för saker blir hon och hoppar då till. Att vara rädd tycker jag inte är samma sak som dum/opålitlig. Hästar är ju hästar och de blir rädda för saker. Så jag anser att min häst är snäll vid uteritter fastän hon hoppar till för saker hon blir rädd för.
En vaken häst är oftast en häst som är som trevligast att rida på när man tränar på banan, denn hästen är i ett perfekt exemplar snäll att rida ut. MEN kommer att bli rädd för saker utan att vara dum som Malin skriver.
Jag tror inte hästen som där är tryck och flärd i på banan OCH som går som en halvdöd ridskolehäst på uteritten finns överhuvudtaget.
Sen undrar jag över en sak.., läser inte dina stallkamrater bloggen? Jag hade i alla fall blivit trumpen över att läsa om min häst i ovan inlägg!
Nej, jag har dålig koll på vem i stallet som läser bloggen.
VAD skulle du bli ”trumpen” över att läsa menar du?
Om du menar de 2 hästarna jag inte längre vågar ha som sällskap har jag givetvis sagt detta till deras ägare- inget konstigt enligt mig.
Jag vill ju ha sällskap av EXTREMT snälla hästar- bara för att dessa inte var just det enligt MIG betyder det ju inte att de är dumma.
Det var mest den snorkiga tonen som du presenterade dina stallkamraters hästar på som jag reagerade över, inte själva situationen i sig.
Men det kanske är bloggvärldens ”lätt att missförstå text” fenomen som inträtt igen, vad vet jag.
http://www.hippson.se/blogs/Lisen/fotterna-brinner-upp.htm
stövelvärmare som verkar funka…
Ja, de verkade tillräckligt effektiva :)!
Min häst är en handväska!
Utryck myntat av Birgitta.
Han är görsnäll och ett säkert kort att rida på i alla väder. Sonen som ofta vill galoppera i alla småbackar med ponnyn kan göra det medan jag skrittar efteråt och när min Winston blir lite springsugen säger jag, Nej, vi struntar i det idag, vi skrittar och så förblir det skritt. Rider ofta med hunden med mig ute och hon ställer sig med frambenen mot min stigbygel för att bli kopplad eller lössläppt eller för att få godis vid inkallning. W. står still. I trafiken har jag jag sonen eller ibland någon annan häst på dikessidan för att kunna vara en bufferty mot trafiken. På landsvägen går det all möjlig trafik.
Samtidigt så kan han tagga uppp, men är i det flesta fall en cool häst med hovarna på backen. Bra mycket stadigare så än någon av de tidigare hästar jag haft. Även om de också varit snälla och relativt stadiga att rida ut med…
Om man räknar bort alla Roseas hyss av den högre skolan, fast de gjorde hon ju oftast på ängar och sånt inte i ”skarpa lägen”.
Sönernas ponny är med ålderns rätt en grand old lady mycket klok och stadig. Fast får hon shansen så älskar hon att springa FORT, detta kan i och för sig skrämma såna som inte älskar att ha fartvinden i anskitet.
Så för den som vill ha en trygg häst med som sällskap, så går det bra att rida med mig. Fast då får man en ivrig bordercolliekorsning och ofta en räserponny (som kan sansa sig på köpet. Fast WINSTON är lugnet själv. Kanske lite också för att jag inte stressar upp mig själv så mycket.
Så, jag tror att de flesta skulle tycka att min häst är snäll.
mvh
Cia
Winston låter som ett lämpligt Kreon-sällskap, absolut.
Alla hästar jag haft innan honom har faktiskt varit supersnälla, alltid, i alla lägen. Man har kunnat rida ”genom eld och vatten”, med eller utan hund springande runt benen.
Décima red min dåvarande hästskötare Lina ut 13 år gammal, hästen var då iförd ponnyhack och galoppsadel och Lina var inte speciellt rutinerad på den tiden.
Hästar är ju hästar, flyktdjur. Det måste vara oerhört svårt att hitta en häst som inte reagerar för något. Jag har ridit med massor av olika hästraser, alla har någon gång reagerat (stenar är ibland monster-det vet ju alla). Till och med de super-uppfostrade, lugna quarterhästarna visa lite hisp ibland. För min del är det viktigt att jag har koll på min häst oavsett vad den andra hästen hittar på, därför är jag nog rätt lugn med att rida med många olika typer av hästar (skulle säker välja bort någon om turen bara blir hysterisk och allt roligt förtas, men det har ännu inte inträffat).
Men jag måste säga att vissa ryttare väljer man bort, de som bränner runt oavsett underlag i full galopp, eller ”tävlar” genom att lägga sig bredvid och släpper på hästen osv osv.
Min gamle trotjänare (död sedan snart fyra år tillbaka) var ju verkligen vad man kan kalla SNÄLL, trygg och pålitlig/trafiksäker/orädd, kalla det vad ni vill. Han (läs: vi) kunde ex.vis bli omkörd av stora feta stock-lastbilar med en meter tillgodo på 90-väg utan att blinka. Tja, ni fattar: en klippa.
Så… Det absolut värsta (?) han hittade på en gång var när vi, under en uteritt, på hemväg stötte på (hör och häpna) åtta älgar i en flock! Första och hittills enda gången jag själv sett så många älgar samlade, men men…
Nåväl, JAG blev möjligen aningen konfunderad för jag hann som mest tänka att ”NU bär det väl iväg!” och tja… det gjorde det nästan också, fast inte så som jag trodde. Gamla fålen (som DÅ inte var så gammal, runt 10 år om jag minns rätt) ville visst sticka, men inte åt motsatta hållet – utan hänga på älg-gänget!!!
Nu snackar jag inga bockningar och diverse andra, illasinnade bestyr, men heltänd var han och hur jag nu skulle kunna beskriva det så var han tänd på att springa åt samma håll som älgflocken! Jag hade ju honom i stort sett under kontroll men visst, ett antal meter i galopp hann det visst bli – men som sagt, åt älgarnas håll!
I flera år efter detta, så har jag ibland grunnat och funderat; kanske han tänkte på upploppen på de hubertusjakter vi deltagit i och tänkt att ”det är ju NU man ska gasa och liksom TÄVLA?!” eller trodde han helt enkelt att ”de där konstiga hästarna där borta hinner före mig till käket?!”
Ja, jag vet inte men det var en otroligt udda upplevelse och rädd blev jag inte heller eftersom han aldrig for ”hit och dit” utan som sagt var mer på tårna framåt snarare än åt sidan/uppåt. Ett väldigt roligt minne att ha i minnesbanken åtminstone och där lär det också finnas till den dag då jag blir senil, skulle jag tro. 🙂
Och herregud, ja, vad jag saknar denna häst! 😉
/AnonyM.
Det var verkligen en historia att minnas :)!
Jag känner igen ditt dilemma.
När Reño kom till Sverige hade han en del med sig i bagaget. Andra hästar var ett av de största problemen och är fortfarande. Så när han ska ridas ut gör jag det allt som oftast själv, Det är helt enkelt säkrast så. Men några gånger har jag faktiskt gett oss på sällskap och då även sökt med lykta efter någon som är lugn. För Reños problem är inte att han var fjantig för nya föremål och i miljöträning. Hans problem är att han är rädd för andra hästar och därför kräver ett sällskap som inte far iväg och skrämmer honom med egen panik och yviga rörelser. En del gånger har det gått bra, andra åt skogen. Nu har vi hittat något nytt; hästar som har vagn bakom sig och kan komma dundrande både framifrån och bakifrån på träningsslingan =/ Det tar då aldrig slut =P
Ja, jag vågar påstå att jag aldrig hade kunnat ha Kreon på den ridskola där alla mina tidigare hästar stått uppstallade då den är granne med Jägersro trav och galopp.
Jag kan bara föreställa mig vad som hade hänt om/ när Kreon hade fått en skramlande sulky i häcken eller en galoppör i full fart. RYSER!!!!
Redan när jag stod på ridskolan hävdade jag att hästar som klarade DEN miljön bra klarade ”allt” och där är vi INTE (än?).