Scenario:
Din häst är utdömd och ska avlivas.
Vad gör du när det är dags?
* Jag är med- detta är självklart för mig och något jag anser att man är skyldig djuret.
* Jag är inte närvarande då jag inte ser någon mening med detta.
* Jag är inte närvarande då jag inte klarar av detta.
Ni som HAR avlivat hästar- hur har ni gjort och har ni ångrat detta i efterhand?
Hade eller har ni resonerat annorlunda om det har/ hade varit er hund och inte häst?
Jag är med alla mina djur in i det sista. För mig finns inget annat.
igår var jag tvungen att avliva min katt. Det gjorde jag på djursjukhuset och han var nervös och stressad av miljön. Då tycker jag att jag som person är den enda tryggheten han hade med sig och det skulle känts som ett enormt svek att gå iväg i hans sista ögonblick.
Med hästar är det ofta lite annorlunda om man tar bort dem hemma. Då står man i van miljö med kanske huvudet i en havrespann. Då är det ju ingen stress för hästens skull och man kanske inte behöver vara där som människan som den känner väl.
Men jag har alltid varit med ändå. Kanske kan man se det som hederssak.
Men jag förstår lite de som inte orkar eller vill. Det är fruktansvärt.
Jag förstår att det finns de som inte orkar eller vill. Man gör det som man anser blir bäst för djuret och sig själv.
För mig däremot finns det bara ett alternativ och det är nr 1. JAG skulle inte kunna leva med míg själv om jag inte var med mina djur till slutet om möjligheten finns. Kan ju finnas omständigheter där det blir akut avlivning på inneliggande djur och då har man ju inget val. Men jag tycker att jag är skyldig mina djur att vara med dem till slutet. Jag lägger dock inga värderingar i hur andra gör eller dömer dem som dåliga djurägare. Var och en gör det som känns bäst för deras känslor och samvete och då blir det alltid rätt tror jag.
Jag var med när ponnyn som fått benet avsparkat i hagen avlivades. Det var en ruskväderskväll och ponnyn mådde mycket dåligt, och behövde mig som lugnande vid sidan. Men för mig personligen hade jag helst sluppit, särskilt då hon avlivades med nål och det var fruktansvärt obehagligt.
OM T nu måste avlivas så tror jag inte att jag kommer kunna vara med. Tror att jag kommer vara så upprörd och ledsen att jag bara kommer förvärra situationen.
Satt med min hund i knät när jag blev tvungen att avliva honom, och det är det enskilt värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag tror, VET, att jag inte var något stöd för honom där, men i det fallet hade jag inte kunnat leva med mig själv annars. Gud, det var så vidrigt hemskt.
Jag har inte varit med själv vid själva avlivningen, men jag har förstås sett till att det går bra till. Jag tror inte det hade varit bättre för hästen om jag varit med i det känslotillstånd man är i en sådan situation. Däremot har jag hållit andras hästar.
Jag har tyckt att det ingått i mitt ansvar som djurägare att se till att mina djur fått somna in på ett så bra sätt som möjligt. Jag har varit med vid båda de två av mina hästar som fått somna in medan jag ägt dem och i efterhand har det känts väldigt rätt. Har varit med vid avlivning utav alla tidigare husdjur (mestadels smådjur) sedan jag var barn.
Oftast är det nog i slutändan mig det handlat om och inte djuret. Jag har aldrig varit med om någon avlivning där den som utfört det gjort det på ett dåligt vis (utan snarare tvärtom har det oftast utförts på ett väldigt bra sätt för djuret) eller att djuret i sig skulle fått så mkt bättre tröst ifrån mig än någon annan trygg person. Utan det handlar nog till största del om mina känslor, att säga farväl och lättare kunna acceptera att min vän gått bort.
Jag har dock förståelse för att det kan vara svårt för andra och att har man någon man litar på som kan vara med så kan det vara ett bättre alternativ både för djuret och en själv.
Tycker också det är ett väldigt personligt beslut och att man ska göra det som känns rätt för en själv.
Jag har tagit två av familjens hundar till avlivning hos veterinären. De avskydde veterinären så det var en självklarhet att vara med dem in i det sista. Jag tog fakiskt beslutet själv för mina föräldrar (som verkligen inte är blödiga och jobbar med djur, så får ofta ta sådana beslut) verkar oförmögna att avliva en älskad familjehund. De drar sig in i det sista, så det var verkligen dags för hunden att somna in, vilket gjorde det till en lättnad samtidigt som det var obeskrivligt sorgligt och ledsamt och hemskt. Jag önskar jag hade varit hemma i höstas, för återigen hade de en gammal sjuk hund som de inte förmådde ta till avlivning, utan den fick gå och bli mycket sjukare än nödvändigt innan den dog. Hemskt och fel och inhumant.
Nu har jag en rätt så gammal häst (22 år) som har artros och inte kan ridas längre. Så småningom kommer det bli dags för mig att ta det hemska och fruktansvärda beslutet att avliva min kamrat som jag haft sen han var föl. Bara att skriva detta får mina ögon att fyllas med tårar och jag vet inte hur jag ska klara det. Kan inte bestämma mig för om jag borde vara med (och få mardrömmar efteråt) eller om det vore ok för honom att jag inte var med. Jag funderar hit och dit, även om det inte är dags ännu. 🙁
Jag har tagit bort två hästar, båda togs bort på hästklinik. Första var planerad, jag hade bokat tiden och ”lovat” hästen att vara med och det var jag. Kunde hålla mej lugn och samlad och även om upplevelsen inte var trevlig så gick det bra.
Andra hästen blev mer akut. Iofs efter en ganska långvarig hälta med många resor till klinik. Även denna häst togs bort på klinik, men mer akut då det vid sista besöket hittades massor av röntgen + ultraljudsfynd som visade att hästen aldrig skulle bli helt smärtfri. Här togs beslutet om avlivning snabbt och jag var så uppriven att jag inte fixade att vara med. Har inget dåligt samvete för det.
Ska jag vara med vid en avlivning så ska jag veta att jag kan hålla mej lugn så att det gynnar hästen istället för att stressar den. Så det blir mitt mående som får styra när det händer nästa gång (men hoppas det dröjer läääääänge).
Jag har alltid varit med både till katten och tidigare häst, inget jag ångrar men den häst jag har nu kommer det bli svårt, har haft honom sen han var 3 han är 18 idag.
När jag tog bort min första häst var jag inte med, låg dessutom på sjukhus pga av en olycka men sa hejdå till honom dagen innan och det är inget jag ångrar för jag hade inte orkat vara med! Man är inget bra stöd om man är upprörd osv!
Jag har också varit med när mina djur fått vandra vidare om jag kunnat. Inbillar mig själv att jag är lugn och trygg i de situationerna och då känns det som mest rätt för mig att vara med. Hade jag blivit hysterisk av sorg hoppas jag att jag hade haft förnuftet att kanske låta en lugnare person ta över men hittills har det gått bra. Sen har det iof i de fall jag varit inte varit något snack om att det är det bästa för djuret, det finns inget annat alternativ och då känns det mest som en lättnad. Hade det varit en utdömd häst pga av en skada som kanske inte är så påtagande hade det nog känts tusen ggr svårare, då hade jag nog lätt tänkt ”men om, men om”. Tack och lov har jag inte behövts sätta i en sån situation…
Tror också att det blir bäst om alla gör precis som de känner är rätt för dem, man ska inte tvinga sig själv att vara med ”bara för att”, är inte säker på att det har någon funktion varken för en själv eller ens vän.
Har tagit bort 2 katter och båda gångerna var jag med tills den lugnande sprutan tagit men inte vid den avlivande. Alldeles för knäckande…
Har inte behövt avliva någon av mina hästar. Dräktiga Fleur dog av hjärtattack.
När det gäller mina katter har veterinären kommit hem till mig och avlivat dem, för att inte utsätta dem för stress.
Jag har varit med om 6 avlivningar av vänners hästar. De har antingen inte orkat vara med själv och därför bett mig. Eller så har jag försökt vara till stöd genom att bara vara närvarande.
Om hästen inte står på klinik pga skada och måste tas bort, vill jag få det gjort i vårt stall och jag väljer att vara med.
Jag har tagit bort tre hästar. Första gången var jag inte med för att jag litade inte på att jag skulle behålla mitt lugn.
De andra gångerna var jag med, det var hemskt men jag kände att jag ville ge dom det. Till mig själv säger jag att det inte bara går att vara med på det roliga.
Det som är rätt för mig behöver inte vara deträtta för andra.
Det som är ytterst viktigt är att man kan garantera sitt djur en lugn sista stund, annars är det bättre att avstå.
När Gold blev utdömd i höstas var vi på Husaby Hästklinik. Jag var ganska förberedd på beskedet och vi hade diskuterat igenom hur vi skulle göra och hur det skulle gå till. Jag hade tagit med massor med hennes eget hösilage och en stor påse med morötter. Efter att vi fått beskedet flyttades hon över till en annan box och där fick hon äta alla gottigheter medans vi väntade på försäkringsbolagets besked. Agria var supebra och vi fick besked nästan direkt att de godkände beslutet. Eftersom de inte kunde avliva direkt utan hon skulle få vänta ett par timmar valde vi att åka hem efter att ha pussat och kramat på henne. Hon var lugn och fin, inte ett dugg stressad utan mest intresserad av att äta. Jag fick med ett fint minne. Ser hennes spetsade öron och pigga blick framför mig. Mitt sista minne <3 Jag kände att jag kunde lämna henne eftersom jag känner stort förtroende för personalen på Husaby. Hade det varit avlivning hemma hade jag antagligen valt att vara med om jag känt att hästen var trygg med det.
När vi tog bort vår gamla hund kom veterinären hem till oss eftersom hon blev stressad i främmande miljöer. Det var en fin stund, trots allt.
Jag tycker man ska göra på det sätt som man känner sig mest bekväm med. Tror det är bäst för djuret. Känns det bra: Var med. Om inte, ska man absolut inte ha dåligt samvete. Att ha en nervös eller gråtande matte/husse vid sin sida kanske inte är det bästa.
Håller med alla de som skrivit om vikten av att behålla sitt lugn, djur är ju otroligt perceptiva och att i en sådan stund lägga sten på börda genom sitt egna upprivna tillstånd ser jag som enbart egoistiskt- inget annat.
Jag anser således att döden ska komma så smärtfritt och så lugnt som det bara går att uppnå och kan man inte garantera sitt djur detta är det bättre att avstå.
Jag har låtit avliva 3 hundar och var bara med första gången. Trots att jag hade bokat tiden långt i förväg och tyckte att jag gjorde det rätta utan att tveka så var det hemskt när jag väl stod bredvid då sprutan trycktes in.
Hur jag kom hem utan att köra ihjäl mig efteråt begriper jag inte än idag (hade bara typ 1,5 kilometer hem vilket nog räddade mig i detta extremt uppriva tillstånd).
Heron är den enda häst jag hittills låtit avliva och där var min tanke från början att jag skulle vara med varför jag ”tränade” på några andra hästar dessförinnan för att veta vad som väntade (låter kanske makabert…). Med dessa hästar var det inte traumatiskt alls men när det väl var dags för Heron backade jag och lät en bekant som jobbade på polisrytteriet och var både mycket van och tyckte mycket om Heron att ta min plats.
Jag körde till stallet när det var dags men satt i bilen utanför. Jag känner mannen som utförde slakten och visste att han var/ är EXTREMT skicklig och snabb.
Ringde bara efteråt för att få bekräftat att allt gått bra.
Nu ska det sägas att Heron var en mycket harmonisk häst som ett barn hade kunnat hantera och jag hade också ”tränat” honom att vistas på gödselplattan många gånger då det är där alla avlivningar på ridskolan sker. Så för honom var det inget konstigt alls att bli ledd dit.
Jag har flera gånger läst att andra anser att man är SKYLDIG sitt djur ditten och datten, bla då att närvara vid dödsögonblicket.
Detta anser jag vara rent BS rent ut sagt och gör bara att de som INTE klarar detta skuldbeläggs helt i onödan. Man har säkert svårt nog ändå utan att andra ska peka finger och låta en få veta att man är en dålig djurägare (i deras ögon då)
Att sköta sitt djur i livet kan jag visst hålla med om att man är skyldig men längre än så sträcker sig inte mina åtaganden enligt mig själv i alla fall och där ska man få tycka olika utan att det ena ska räknas som mer rätt än det andra- tycker jag.
Nån som orkar berätta för mig om HUR det är när hästen blir avlivades? Hundarna låg ner och somnade bara in, blev sen slappa och så bar jag ut dem i bilen, för begravning hemma på gården. Men hur ser det ut med en häst? Plötsligt neddråsande? Ryckningar? Alla sorters skräckscenarion far genom mitt huvud och det är därför jag oroar mig och inte vet om jag pallar att vara med. 🙁
Jag har bara varit närvarande när man avlivat med bult och då inte stannat kvar efter själva skottet. Det går ju på en sekund, man leder ut hästen, slaktaren går fram till huvudet (pannan) och skjuter och hästen dråsar i marken och ligger och rycker i kroppen. Mer än så har jag inte sett men ovanstående kan om man är skicklig/van göras på typ 10 sekunder.
Jag har också bara närvarat vid bultning. Jag har då fått order om att gå direkt när skottet fallit och inte vända mig om. Min unghäst avlivades med soumose (heter det väl? ser lite konstigt ut). Det var odramatiskt, enligt de som var med, men det blir ju inte som med en hund eller katt ändå eftersom de faller ihop. Gamlingen lämnade jag på klinik, planerat. Det kändes riktigt bra, hon var lugn och fin och jag litar verkligen på personalen där. De hanterade mig bra med ;-).
Det jag hört är att en del hästar ”kämpar emot” från att falla/ ramla när de ska avlivas med spruta- vet inte om det stämmer?
Det hade jag INTE velat se.
Jag har varit med många gånger när hästar avlivats men jag tycker att det blir allt jobbigare rent känslomässigt för varje gång. På något sätt tror jag att ju äldre jag blir ju mer medveten blir jag om min egen dödlighet. När djur ska avlivas bubblar det liksom upp till ytan att jag själv en dag ska den vägen vandra.
Hur som. För ett par år sedan var vi tvungen att ta bort en av våra hästar som hade varit långvarigt sjuk. Jag valde denna gång att inte vara med just för att jag kände att det skulle bli för jobbigt. Hästen var en sällskaplig och trygg individ och hon som höll i honom var en av hans favoritpersoner då hon var den som matade honom och ledde honom till och från hagen varje dag.
Trots att jag visste att det skulle fungera utan att hästen skulle bli orolig var det absolut fruktansvärt att INTE vara med. Att sitta där på jobbet och veta vad som var på gång men inte vara på plats var hemskt. Det gör jag aldrig om!
Vi har i vår familj fått ta bort fyra hästar genom åren. Den första var en fölunge som skadade sig och den togs (så vitt jag minns) bort hos veterinären. Den andra var vår ponny som efter en lång konvalcens efter ett brott på hovbenet aldrig blev bra. Ponnyn fick åka med slaktbilen, det var så man gjorde på den tiden… Min första egna häst bröt benet i hagen och vi fick lämna kvar honom på kliniken, eftersom det skulle dröja timmar innan bilen kom, han fick vänta i en box med hö att äta, och personalen såg till att han blev avlivad på gräsplanen bakom kliniken. De ringde mig efteråt och berättade att allt gått bra. Stella som jag fick ta bort förra våren var en ganska speciell häst, hon hade gott förtroende till mig och jag kände att om jag var med så kunde hon slappna av och lita på att allt var ok. Det var förstås ingen trevlig upplevelse att hålla sin älskade häst när den avlivas, men det kändes ändå rätt för mig.
I julas tog vi min 20-åriga katt till djursjukhuset då hon blivit akut sämre, jag höll henne när de gav sprutan. Självklart var jag ledsen, men också väldigt lugn, eftersom jag visste att hon nu skulle slippa ha ont.
För mig har det dessa gånger känts naturligt att vara med, men jag tycker inte att de som av olika skäl inte är det ska skuldbeläggas på något vis. Alla ska göra det som känns bäst för dem.
Jag fick ta bort min ponny sommaren -09 efter en segdragen hälta som visade sig vara en elakartad cysta i hovbenet så det fanns inget mer att göra. Då valde jag att vara med tills stallchefen Irene (som är som min extra mamma) ledde ut honom ur boxen. Jag är tacksam att jag inte följde med ut då det hade varit synd om min ponny då jag bröt ihop totalt.
När jag tog över en ponny som var vanvårdad för ca 1,5 år sedan (som hade gått med obehandlad fång ca 6-9 mån) så var jag med tills avblodningen var gjort och hon bara skulle ”lastas”. Då var jag tacksam att vara med då jag hade kämpat för denna ponny och äntligen visste att nu skulle hon aldrig mer behöva att lida. // Corre
Har avlivat två hästar.
Den första för många år sedan och då körde vi till ett slakteri. Äldre häst med förslitningsskada som fick gå och mysa i hagen med sina vänner en hel sommar innan vi avlivade honom. Där kände jag att jag ville vara med för det var en körning och en ny plats för hästen. De var superduktiga och professionella. Allt gick lugnt till och hästen anade intet…vad jag kunde märka. Han bultades helt odramatiskt och föll ihop. Efter gick jag gå därifrån direkt. Var superledsen och kände mig som en mördare efteråt. Hemskt. Bilden när han föll ihop på marken var med mig i flera år och jag beslutade att aldrig vara med igen, om det absolut inte var nödvändigt.
Häst nr 2 kördes akut till Strömsholm och blev inlagd. Det visade sig vara obotliga förändringar i halskotpelare som förstörde nervsignaler till bakdelen. Hemskt! En och en halv dag senare var han utdömd och ok från försäkringsbolag. Där valde jag att säga hejdå när han forfarande var vid liv. Strömsholms personal skötte avlivningen och efteråt fick jag besked att allt hade gått bra och han hade mumsat morötter i krubban när det hände. Superprofessionella och jag är glad att jag minns hästen som ganska glad (trots omständigheter) med spetsade öron. Men denna gång gick allt så fort att jag fortfarande var i chock efter allt var klart.
Hur jag skulle göra med min nuvarande häst beror nog helt på under vilka omstädigheter beslutet måste fattas. Vi får se. Men hoppas det är många år dit…. Jag tycker det är helt fritt för var och en att välja och kan helt klart förstå alla olika beslut.
Även om det är ett sorgligt ämne tycker jag ändå att det har varit intressant att få ta del av allas historier och erfarenheter. Tack så mycket!
Tackar också, fick en del att tänka på.
Jag skulle nog inte kunna vara med, har alldeles för dåliga nerver för sådant. Har varit med kvällen innan och bara storlipat i stallet så att min f.d. tränare tillomed blivit chockad då jag inte alls är typen som gråter.
Självklart hade jag inte lämnat hästen i någon annans händer utan hade varit med tills … ja det var dags. Kört till kliniken etc. själv om det var behovet. Men skulle inte klara av att vara i rummet. (kan ju inte ens tänka tanken på att ta bort min älskade häst utan att gråta ^^)
Jag var med min kompis när hon bultade sin häst, för att förbereda mig inför min egen häst framtida avlivning. ALDRIG IGEN!
Så jag beslöt mig 9 månader senare, när det var dags för min tant att säga adjö, att lämna henne på kliniken bland kunnig personal, sa hejdå till henne och åkte hem. Hemskt ja, men att se min häst fall ihop, spräcka huden på flertalet ställen och sen höra jätte plasken från avblodningen, nej tack. Var året efter med en annan kompis när hon skulle avliva sin häst med spruta och det gick så fint till, så ska jag vara med blir det i så fall spruta. Annars lämna på kliniken. Hade det varit hund/katt, hade jag suttit med men då går det mkt lugnare till.
Jag har varit med när vi har avlivat många gånger. Jag tycker faktiskt inte att det är så dramatiskt med bult. Tycker det är ett fint och värdigt slut. Hästen faller snabbt, oftast väldigt små muskelkramper. Har aldrig varit med om att huden spruckit? Tycker inte heller att avblodningen är hemsk, det är ju inte så att blodet sprutar ut utan det rinner, hörs ju lite men inte något plaskande?
Jag har mer svårt för den känslomässiga biten, men jag sitter gärna med hästen och klappar och riktigt ”säger adjö” under avblodningen. Ofta ligger de så fridfullt och ser ut som de sover.
När vi tog bort våran hund och jag tog bort min katt anser jag att det hade varit jordens största svek att inte vara med. De hade blivit väldigt osäkra om vi hade försvunnit.
Sen tycker jag inte att det är att ge någon dåligt samvete för att jag tycker att jag har en skyldighet att följa mina djur till slutet. Dåligt samvete får man ju när man inte tycker att man själv väljer den rätta vägen, det tar inte jag ansvar för. Jag har full förståelse för att människor tycker olika i denna känsliga fråga, men att jag inte skulle få säga vad jag tycker är det rätta – nä, det tycker jag är bs.
Jag har varit med om både bult och spruta. Det snabbaste borde nog vara med bult. Och att någon hud spruckit har jag aldrig sett, och skulle det vara så är hästens medvetande borta då. Det jag tyckte var jobbigt är smällen. Hästen faller snabbt och rycker i benen. Sedan blir halspulsådern avskuren för att hjärtat ska sluta slå. Just det har jag aldrig tittat på.
För drygt ett år sedan tog jag bort mitt fina sto med spruta, det valde jag för att hon var så huvudskygg och reserverad för män. Hon föll ihop fint, tog kanske två sekunder sen var hon död.
Det sista alternativet blev ganska dyrt. Fick betala 2000 för sprutan , 5500 för hämtning och bränning.
Jag var inte med när min häst avlivades, ville inte fördärva alla fina minnen av honom. Har absolut inget dåligt samvete för det, en av mina kompisar som hanterat honom mycket höll honom istället. Skulle aldrig kunna tänka mig att det sista minnet av honom skulle vara att se honom trilla ihop. Däremot har jag varit med när jag har avlivat mina katter och kommer att vara med även när nuvarande katter och Salli ska avlivas. Tycker att det är mycket mindre ”dramatiskt” och även om jag gråter floder varje gång så tycker jag att jag ska vara med.
Enligt fortskning så utvecklas hjärnan tills man blir 80 och kopplingarna mellan höger och vänster hjärnhalva vilket gör att man kopplar ihop känslor och fakta mer och mer och det gör oss ”blödigare”. I mitt fall stämmer det iaf jättebra, har gråtit av att läsa allas historier och det hade jag nog inte gjort för 25 år sedan.
Intressant forskning Bodil och stämmer bra på mig också.
Jag får bara svårare och svårare för att läsa om djurplågeri, att se ”hemska” djurbilder osv. Har trott att det beror på att vi skaffade Soya för drygt 4 år sedan.
Tog bort min häst augusti -11. Han fick foderstrupsförstoppning och jag valde att avliva honom då. Jag hade sen tidigare bestämt att ta bort honom efter sommaren då tänderna på honom var dåliga (han var 25 år).
Jag var med hela tiden, från att vet satt kanyl i halsen på honom, vi ledde ut honom i mörkret bakom stallet i ficklampans sken och där fick han sista sprutan med han stod stolt och tittade ut i mörkret, tog 2-3 steg innan han föll och han var nog död innan han landat. Det kändes som han visste att det var slut när vi satte kanylen, han stod helt stilla och lutade huvudet i min famn vilket han aldrig tidigare gjort under de 12 år jag hade honom.
Jag var lugn och sansad och var krafterna kom ifrån vet jag inte. Jag kände att det var mitt ansvar att följa honom hela vägen men förstår de som inte gör det.
Har funderat lite till efter att ha läst alla kommentarer och jag har ju gjort planerade avlivningar av mina djur oftast där det varit på gång under en längre tid, så att jag är mentalt förbered på det.
Jag har tyckt att det är jobbigare att vara hos veterinären och få ”det” dåliga besked om hästen/djurets chanser/prognos/sjukdom, att ställas inför att det inte finns mer att göra. För mig har det mer varit det dåliga ögonblicket där jag inte bör hantera mitt djur på grund av för mycket känslor. När hästen/djuret väll fått somna in har det varit en lättnad, då det är slut på lidandet.
Inte helt on topic: men jag hörde nyligen om en hästägare som valt att bult-avliva häst i hästens hage med dennes långtida kompis bredvid som fick vara med under processen, meningen som jag förstod det var att hästkompisen skulle förstå att den andre dog och det var en del i sorgearbetet för hästen.
Det hela skrämmer mig rätt mycket, men samtidigt kan jag inte bestämma mig för om det kanske är bra för hästkompisen?
Jag har varit med många hästar in i det sista, vissa har jag fått hoppa in för ägaren inte orkat själv, andra har jag själv varit den ”ansvarige” skötare/ryttaren för. Det har varit en del av jobbet flera gånger, och som jag avskytt mitt jobb dessa gånger. Men jag vet ju att det är ett nödvändigt ont vissa gånger, och att det ingår i helheten. Man måste tänka på djuret före sig själv. Jag har dock aldrig haft en tanke på att lämna vare sig hästar eller andra djur utan att en välbekant människa (som regel jag själv) är med dem in i det sista. Det tycker jag tillhör när man skaffar djuren.
Hundar har jag avlivat flera av också, liksom katter. Det är samma inställning där tycker jag.