Dagens fråga lyder som följer:
Tycker ni att ert humör påverkas mycket/ lite/ inte alls av ert hästeri och hur det tex går när ni rider?
För att svara på min egen fråga så måste jag på gott och ont svara att mitt humör påverkas ganska mycket ja.
Eftersom jag numera har en häst där så gott som varje dressyrpass skänker mig en enorm glädje både under tiden och länge därefter så är ju DETTA bra men när han eller tidigare hästar har varit sjuka/ halta- ja, då har det inte varit roligt att vara Birgitta.
Jag blir så otroligt låg i det sistnämnda fallet (fråga de som känner mig IRL….), det känns liksom att ingenting kan glädja mig och jag vill bara bli nersövd och vakna upp när allt är bra igen.
Jag skulle önska att jag inte tog åt mig på detta vis och ser ju andra hästägare som inte alls reagerar lika ”häftigt”- visst är dom ledsna men deras värld går liksom inte under som min gör.
Men när det går bra är det kul!
Jag minns tex när jag ägde Heron och hopptränade honom.
Ett tag hade jag för vana att hoppa ensam i ridhuset tidigt på morgonen och när han hade seglat över x antal 130-hinder då kände jag mig liksom OSLAGBAR resten av den dagen :). Ett fantastiskt bra sätt att börja dagen på kan jag lova!
JA! måste jag svara på den frågan. Jag har haft den otroliga turen att än så länge ha en frisk häst, så just det oroar mig inte så mycket. Men mina träningar påverkar mig massor. Igår (onsdag) gick hoppträningen superbra och då är jag en lycklig och glad människa idag. 🙂 De dagar de INTE går bra blir jag låg och trött. I mina värsta stunder kan jag få för mig att jag ska sluta med hästeriet.. Men det kommer nog inte att hända. 😉 För mig är ”hästen ett sätt att leva” och då är det självklart att allt kring detta påverkar mitt övriga liv, på gott och ont.
Ett trick är att har flera hästar att rida – om en går dåligt så går den andra bra (förhoppningsvis!) och man håller humöret i balans 🙂
Hade jag haft tiden och de ekonomiska möjligheterna hade jag absolut skaffat en häst till. Men som mitt liv ser ut nu brukar jag säga att ”en häst är för lite- två är för mycket” :):
JA! Ibland kan jag, som 50+-tant, känna mig ganska ”löjlig” vad det gäller hästarna. Ett bra ridpass=Lycklig Marie, ett mindre lyckat=Sur Marie, skadad häst=Ledsen och deppad Marie, död häst=Sörjande Marie 🙁 och ny frisk, duktig häst= Euforisk Marie 🙂 Det går verkligen upp och ner och ibland tror jag att man som hästmänniska i vissa lägen aldrig blir mer än 12 år 😉 . På gott och ont.
Åh vad jag känner igen mig 🙂
/Sara 43 (eller var det 12?)
Ja, jag påverkas mycket. Förra vintern när jag stod med skadad häst hela tiden var en ganska deppig tid. Som tur var hade jag en annan häst att tävla och rida, annars hade jag nog gått under!
Hur dagens ridpass går påverkar humöret för dagen väldigt mycket tycker jag. Bra ridpass ger mycket energi och ett dåligt kan sänka ens krafter och lust att göra nånting. Därför är det så viktigt att ha en häst man passar med, appropå gårdagens ämne. Med en häst som passar är man oftare nöjd med ridningen och även allt annat=glad och nöjd ägare 🙂
Ja, jag påverkas väldigt mycket. Både av hur träningarna går men förstås också om hästen är sjuk eller skadad. Men trots allt elände som hästarna ibland medför så hämtar jag ändå energi och kraft i stallet, känner mig alltid piggare och gladare när jag varit där:-)
Ja visst påverkas man av hur träningen går. Blir nästan euforisk om man ridit för tränare och allt bara flytit på och det man haft problem med bara är som bortblåst.Många pass blir ju lite som mellanmjölk men man lever för de här passen när allting stämmer och man kommer in i ett flow!!
Absolut! Men så har jag ju humörsvängningar med allt annat också 😀
Absolut att jag blir påverkad! När min ponny fick fång och skulle stå i 9 månader så ledsnade jag rejält på hästarna tyvärr! Men efteråt när vi hade tagit oss igenom det så kom lusten tillbaka att hålla på med hästar igen!
Jag påverkas verkligen av hur det går med mina hästar. Förutom har en bra träning varit en positiv boost för flera dagar medans en dålig träning har gjort att humöret inte varit på topp! Sista åren har dock varit kantade med egen sjukdom och min sista häst har knappt varit annat än något med, så då blir man gärna orolig och låg. Men bara att mocka eller mysa kan faktiskt göra en dag det med 🙂
Men nu står jag inför att troligen måsta ta bort min bästa vän pga skada och då känns det verkligen som om jorden skulle gå under.
Stackars dig! Jag förstår dig!
Ja, det är så ångestladdat att tvingas ta bort en häst. En stor sorg verkligen.
När D var som sjukast, hade jag så stora sömnproblem att jag somnade när jag visste att han hade fått frukost och kommit ut i hagen. Jag skällde ut alla som ringde innan halv 9 på morgnen för direkt trodde jag att han var sjuk!
Vi införde en ”regel” – när man ringer ifrån stallet dvs. ridlärarna eller stalltelefonen måste man börja med – ”din häst är inte sjuk”. Nu när D fått somna in och den nya står i stallet slappnar jag av lite mer, men fortfarande får jag ont i magen när telefonen ringer tidigt på morgonen.
Mitt mardröms år önskar jag inte ens min värsta fiende! Usch för sjuka hästar!
Oj och usch vad jag känner igen mig, flera gånger om.
Min häst Décima fick de sista åren jag ägde henne små kolikanfall då och då och till slut höll jag på att dö av skräck bara jag såg ridskolans telefonnummer i displayen på mobilen.
”Jaha…då var det dags igen” tänkte jag och hjärtat bultade så hårt att jag knappt kunde prata normalt.
Till slut bestämde jag och ridskolechefen också att hon skulle inleda alla samtal till mig, såvida hästen INTE var sjuk med ”hej-birgitta-det-är-Lotta-det-har-inte-hänt-din-häst-något” för att i alla fall MILDRA min skräck när det ringde.
Eftersom jag är så känslig med mina djur märker jag dock att mitt ”rädd-beteende” fortfarande sitter i trots att det snart är 10 år sedan jag sålde Décima (som sedermera dog av kolik). Jag blir fortfarande alltid lite orolig när någon ringer från stallet.
När det inte går bra när jag jobbat eller ridit D så blir jag verkligen irriterad, trött och orkeslös på allt. Man vill inte vara i stallet och allt känns bara tungt.
Detta tror jag beror på att förrförra pållen var lite ”tokig” dvs stod på bakbenen och backade ner i diken och gjorde allt man inte ska nästan varje gång jag skulle rida, och det visade sig senare att hon fick tas bort eftersom att hon hade ett fel i nacken som gjorde att hon hade kroniskt ont och inte kunde hålla balansen.
Hästen efter det slet jag som ett djur med, en kallblodstjej som var så sönderstressad från travet att det tillslut blev farligt att vara nära henne eftersom hon såg mer och mer hjärnspöken desto mer vältränad hon blev.
Sen har vi då D, som vi köpte ovetande om att han har en gammal muskelskada som jag med hjälp av equiterapeft håller på att ”fixa till”.
För någon vecka sen så hade muskeln kommit fel igen, det var ganska väntat eftersom han antagligen haft det väldigt länge. Men då kändes allt som döden.
När det går dåligt på ett ridpass, så försöker jag dock alltid att avsluta bra med något lätt som man vet fungerar och sen att man framförallt inte skyller allt på hästen utan reflekterar över varför och vad man ska göra nästa gång för att det ska gå bättre.
När det går riktigt bra, så svävar jag på moln i ett par dagar ^^
Kram!