Äntligen lite värme!!!!
Nu har man levt i kylans grepp så länge att det faktiskt känns konstigt att inte behöva ha jacka på sig utomhus (igår gick jag med en täckväst) och mina termobyxor vet jag inte när jag kommer att våga överge.
Även den gångna veckan har den lilla muppen fortsatt att leverera och det är så klart bara att tacka och ta emot.
Fin dressyr på egen hand i måndags, bra träning för Christina i tisdags, vilodag i onsdags, ny fin träning på egen hand i torsdags och en behärskad uteritt i fredags.
På lördagen var vi hos X där Kreon fick sig en rejäl genomkörare och igår vann odjuret sin första men förhoppningsvis inte sista tävling.
Jag vore en idiot om jag klagade och det gör jag verkligen inte heller.
Och även när det går bra finns det så klart mycket att jobba med; rakriktning och förbättring av skolorna för att ta några exempel och vad gäller våra uteritter på egen hand så finns där mycket övrigt att önska fortfarande även om det är en milsvid skillnad mot hur det var när det var som värst.
Eftersom jag är en väldigt dum person ibland som har svårt att glädja mig åt nuet utan ”hellre” fruktar vad som EVENTUELLT kan hända så är jag nu så klart rädd för att något ska inträffa så att den planering jag har för mitt ridliv i allmänhet och Kreon i synnerhet ska omkullkastas- jag har varit med för länge och upplevt för mycket tråkigheter för att fullt ut kunna slappna av vilket är trist men tyvärr sant.
Här har du en ”katastroftänkare” till 🙁 Visst är det dumt att ta ut alla olyckor i förskott, men jag har svårt att låta bli att oroa mig. Kan gälla både hästar och familj. Som du säger; har man varit med om en del så är det svårt att inte gå och vänta på nästa motgång, men jag försöker leva så mycket i nuet som jag bara kan, men ibland trillar jag dit.