Veckan började lugnt med en vilodag och dagen därpå var det träning för Christina som vanligt.
Även på onsdagen blev det ett härligt dressyrpass, denna gången utomhus och i torsdags skrittade vi ut med sällskap.
I fredags var vi hos X som inte hade ridit Kreon på nästan 2 veckor men av detta märktes inget- Kreon gick jättebra och både X och jag talade förväntansfullt om kommande tävlingar.
Detta skulle vi tydligen inte ha gjort-när Kreon skulle debutera i MSV B i Dagstorp dagen därpå kände X att Kreon inte gick rent och det var bara att lasta in hästen och åka hem i stället för att få njuta av vad jag är ganska säker på skulle ha varit en fin ritt.
I går blev det bara en lugn uteritt och nu återstår att våndas tills jag har fått tag på Kreons veterinär och fått en besökstid.
Alla som känner mig det minsta vet att det nästan inte finns något som får mig att deppa ihop så som när mina djur är sjuka men som jag skrev i ett tidigare inlägg börjar jag nu, när jag går mot 50, ”äntligen” inse att det är så det ÄR- djur kommer alltid att bli sjuka förr eller senare och det är liksom bara att om inte gilla läget så i varje fall rida ut stormen- ännu en gång.
Jag tycker så mycket om min häst och skulle så gärna vilja fortsätta att träna och tävla så som vi hade planerat men ibland kan man inte påverka sakers utgång hur gärna man än hade velat och tyvärr är det så just nu.
Fy tusan vad livet är bistert ibland 🙁 Håller tummarna!
Ja, den fördel med vår ålder (ok, JAAA, du är yngre än jag 🙂 ) är att man blir om inte ”luttrad” så i alla fall en riktig ”realist” när man håller på med djur. Jag har haft (och får säkert igen) min beskärda del med Calvin. Att Prima håller sig så in i bänken sund är någonting som jag VARJE dag är tacksam för och ALDRIG kommer ta för givet.
Dessutom är varje dag med Calvin en riktig gåva, så känns det faktiskt. Vi kör på så länge det håller och jag är så tacksam. Nu för tiden är jag heller inte så försiktig med honom som jag var. Låter krasst, men ”det får bära eller brista”, har lärt mig att han trots allt inte är av porslin (LOL Calvin porslin!!!!).
Jag håller givetvis tummarna för att det är något snabbt övergående och du får tag i veterinären som kan ge dig positivt besked. Hang in there (även om jag vet hur det känns).
Ja, i jämförelse med dig ska jag verkligen inte gnälla- så mycket som du och Calvin har gått igenom.