Igår började vi en intressant diskussion kring när det är dags att avliva ett djur, läs gärna kommentarerna efter inlägget om ”Epilepsi hos hund….”.
Jag skulle vilja vidareutveckla mitt resonemang kring frågan och säga som jag redan har skrivit att JAG anser att det är i princip omöjligt att ge ETT svar på rubrik-frågan- det kan finnas så många olika omständigheter att ta hänsyn till, vissa mer tabubelagda än andra (ekonomiska aspekter tex).
Vi människor är på gott och ont olika och det som känns rätt för mig skulle kanske kännas fullständigt fel för någon annan och det spelar enligt min erfarenhet också en stor roll i när man fattar det definitiva beslutet om att avsluta en annan varelses liv.
För MIG är det viktigaste att JAG i efterhand kan ”leva med mig själv” och känna att jag fattat rätt beslut då detta verkligen är det mest oåterkalleliga man kan fatta.
Jag vill inte ansättas av tvivel i efterhand och börja spekulera i om jag gjorde rätt, om jag förhastade mig, om det hade funnits andra alternativ osv.
EN svårighet med sjuka/ skadade djur är också att de inte kan föra sin egen talan och att man ibland inte heller till 100 % kan SÄKERT VETA ”hur det ska sluta” så att säga.
En vän har en häst som i vintras fick upprepade koliker med tämligen täta intervall.
Vännen fick en period mer eller mindre bo i stallet trots att hon har både familj, jobb och andra åtaganden och hon vågade knappt gå på bio av rädsla för att man skulle ringa från stallet och berätta om en ny attack.
Till slut gick det så långt att beslutet om avlivning var fattat; ett anfall till och hästen skulle tas bort. Vännen var väl förberedd med både nummer till den som skulle ”ta hand om det hela” och annat men så- DÅ ”kvicknade” hästen mirakulöst till och har varit anfallsfri i flera månader nu och både tränat och tävlat.
Jag vet ett annat exempel med en ”kolikhäst” där ägaren nästan ”önskade” att hästen till slut skulle få ett så rejält kolikanfall att det kändes tveklöst rätt att ta bort hästen, dessförinnan hade hästen haft många mindre attacker som om inte annat slet väldigt hårt på ägaren.
Att aldrig kunna slappna av, att behöva rusa iväg till stallet kanske mitt i natten, att inte veta om anfallet går att häva hemma eller om man behöver åka till djursjukhus, för en buköppning i värsta fall- det kan var ohyggligt jobbigt vilket jag själv fick erfara med min häst Décima där jag gick igenom precis allt enligt ovan och till och med fick buköppna henne.
Som ett sista exempel vet jag också en hundägare som är väldigt välutbildad och medicinskt mycket kunnig som lät sin egen gamla hund leva låååångt efter att ”alla andra” hade avlivat den och jag är fullständigt övertygad om att samma person hade sagt till ANDRA på skarpen om DE hade utsatt sina hundar för samma sak.
Men det ÄR eller kan i alla fall vara skillnad på ”mina barn och andras ungar” och medan det är så lätt att ha åsikter om ANDRAS djur så är man inte lika kaxig när det kommer till det egna.
DÅ hittar man plötsligt ursäkter och förklaringar i det oändliga för att slippa ta beslutet, man kämpar in absurdum och lägger ner oförsvarligt med tid, pengar och kraft- tycker andra i alla fall.
Själv har jag avlivat 3 egna hundar och jag är tämligen säker på att det finns en hel del människor som inte hade gjort det lika snabbt som jag gjorde.
Min första hund, schäfern Ketty tex fick höftledsfel 5 1/2 år gammal och jag tog bort henne så fort hon fick diagnosen utan att ens prova med smärtstillande.
Ketty hade kanske kunnat leva…tja…inte vet jag hur länge till med daglig medicinering men JAG ville inte börja begränsa en extremt aktiv hunds liv så mycket.
En annan hund jag ägde bröt benet på 2 ställen och KUNDE KANSKE blivit mer eller mindre helt återställd men jag hade inga möjligheter att ge honom den konvalescens som skulle krävas då han inte gick att lämna ensam, jag precis hade fått mitt första jobb och inte hade NÅGON som kunde passa honom (jag annonserade efter passning redan medan han var frisk men utan resultat).
Så ja, för mig har det varit viktigast vad jag själv tyckt och vetat med mig att jag klarar av och alltid i samråd med veterinär.
Vad ANDRA tycker är för mig tämligen ointressant då jag ”vet” att det i många fall finns lika många åsikter som tillfrågade och ska man lyssna på alla blir man ”galen”.
Tyvärr kan människor ibland också vara medvetet eller omedvetet tanklösa eller rent utav elaka och försöka skuldbelägga någon som ändå måste fatta kanske sitt livs svåraste beslut och det gör ju inte saken lättare precis.
Själv är jag en mycket stark person som klarat av att stå över sådant, när jag tog bort Heron tex minns jag att det fanns en idiot i stallet som hävde ur sig ”gick det inte lite väl snabbt” trots att hästen till och med var halt i skritt och hade skelettförändringar som så klart inte skulle försvinna.
Jag var säker redan då och ännu säkrare med Kreon där flera sagt att de aldrig läst ett så ”starkt” veterinärintyg som hans men det är när det inte är lika ”glasklart” som i sådana fall som rubrik-frågan kan vara något av det värsta man måste ta ställning till.
Ja, du. Det går liksom inte att ångra sig efteråt. De beslut jag själv har varit med och tagit har jag absolut inte ångrat. Och det har inte varit lättvindliga beslut. Vad andra säger skiter jag i, djur ska inte behöva lida för att man är blödig.
Det värsta man kan göra är att förmänskliga djuret och ge det mänskliga värderingar.
Minns den djurpratare som berättade för en hästägare att hästen MINSANN VILL LEVA vilket resulterade i att det stackars djuret hölls vid liv en fasansfull lång tid.
Det är verkligen en djurägares skyldighet att sätta stopp innan livet blir en plåga och är man tveksam kan man alltid fundera på vad som skulle hända om det sjuka/skadade djur levde i det fria. Skulle djuret klara av att följa med flocken, springa undan för rovdjur, leta mat etc. Svaret kan ge en tydlig fingervisning.
Det är verkligen ett av de svåraste beslut man som djurägare måste ta. Det är som AK skriver helt oåterkalleligt. Men samtidigt så kanske man ska se det lite som en ynnest, att vi faktiskt har möjlighet att låta våra djur slippa lida.
Svårast är kanske att avgöra när en hund,häst eller katt verkligen börjar bli för gammal och livet inte har så mycket värdighet kvar. För häst har jag hittills inte behövt fatta det beslutet men både med hundar och katter. Oftast har de varit lite skruttiga ett tag men sen har de rasat väldigt fort under en tvåveckors period och beslutet har varit självklart om än svårt.
Jag har fött upp hundar i många år och läser ibland på fb om hundar jag har fött upp som har blivit gamla och sjuka och verkar må ganska dåligt där ägaren absolut inte verkar vara beredd att släppa taget. Då är det svårt att inte lägga sig i eftersom man alltid känner ett visst band till de hundar som fötts här.
Det är BARA man själv som djurägare som kan ta det rätta beslutet! Det finns alltid folk som ska tänka och tycka i sådana här sammanhang, men de känner inte till vardagen och hur ens älskade djur funkar där. Beslutet är ju aldrig enkelt och kommer ju självklart följa en resten av livet, men jag skulle aldrig själv vilja känna att jag var så egoistisk och lät mitt djur lida på ett eller annat sätt! Vi fick själva ta ett tungt beslut nu i våras och jag kan bara tänka mig hur många som ifrågasätter vårt beslut, men innerst inne vet jag att vi gjorde rätt för att slippa låta honom lida även om det i hans fall inte syntes utanpå. Självklart kan det ju också bli ”tvärtom”, att ägaren låter det gå för långt och låter djuret lida och så skulle jag aldrig tveka att lägga mig i och ha en åsikt!
Håller inte alls med om att det bara är djurägaren som kan ta det rätta beslutet. Har sett alldeles för många exempel på djurägare som vägrar inse att djuret lider. Nu senast i gamla stallet, en tant med två hundar, varav en schäfer med grava höftledsproblem. Hon svängde sig fram, stapplade, rasade, kom knappt upp från liggande, kunde inte hoppa i eller ur bil och hade uppenbart riktigt ont. Folk kom med fina (och vänligt menade) antydningar ett tag, men hon tyckte ju att hunden ju faktiskt kunde gå, så vadå? Till slut sa stallägaren till på skarpen, och då höll hon ju med, men…
Nej, det finns många exempel på att djurägare inte kan/ vill/förmår ta det rätta beslutet och då får ”man” väl ingripa om man anser att djurskyddsskäl föreligger, dvs i värsta fall göra en anmälan om inget annat hjälper.
Men ibland är det ju inte så svart eller vitt och då menar i alla fall jag att man får göra det man själv kan leva med att man har gjort.
Ett djur lider inte av att avlivas och om andra människor har synpunkter på vad man gjort är det deras bekymmer liksom.
Mitt djur, mitt ansvar. Har tagit dessa svåra beslut både med gammal hund och skadad häst. Diskuterar med min veterinär och familj. Kan visst ta in andras åsikter också, men det är ändå vi som ska kunna stå för fattade beslut och leva med dem efteråt. Känner inte att jag fattat fel beslut någon av gångerna. Hunden var 14 år och började vingla samt att hon inte hade kontroll på varken kisseriet eller avföringen. Där togs ett snabbt beslut då vi tyckte detta var ett ovärdigt liv för henne. Hon somnade in en vacker julidag i vår trädgård. Så tacksam mot vår fine veterinär som kom hem till oss. Hästen var konvalecent ett halvår med diskbråck och beslut togs på återbesöket då det inte blivit ett dugg bättre. Ingen rekommendation om fortsätt användande i avel heller då påfretningarna på ryggen kunde bli för stora, så då fick hon somna in. Sådana här beslut är riktigt jobbiga och att dessutom bli skuldbelagd av andra hjälper inte upp det. Blev utsatt för detta när vi hade foderponny som vi lämnade tillbaks och ägaren tog beslut om avlivning. Då fanns det åsikter om att vi borde kämpat mera. Bara dumt!
Jag gick en kurs nyligen. En av de kloka kursledarna sa vid ett till fälle att ”döden är inget djurskyddsproblem”. Den kommentaren har hjälpt mej en hel del i mitt funderande.
Det tycker jag ar HELT ratt och det sager jag ofta – ett djur som ar dott KAN inte lida. Storbritannien ar oversallat av olika ’rescue centres’ som raddar hundar, katter, hastar, asnor osv osv,och sedan forsoker de desperat fa ihop pengarna for att halla alla dessa raddade djur vid liv, trots att ingen vill ha dem och det finns hur manga som helst till att radda/kopa. Jag tycker nog det vore enklare att avliva de oonskade djuren faktiskt, sa behover de inte lida eller vara en omojlig utgift for dessa valgorenhetsorganisationer (som ofta ar sma och drivs av en fanatisk djurvan utan nagra egentliga resurser).
Jag sitter i den sitsen nu (eller snart) att jag maste ta beslutet att ta bort min alskade Archie. Han har artros i benen och kommer aldrig att bli ohalt igen, har inte ridits pa flera ar nu. Jag samrader med veterinaren och var helt beredd pa att han skulle saga ’huuu, varfor har du inte avlivat det stackars djuret for lange sen??!’, men han sade att han inte tyckte hasten var redo for avlivning och med en daglig dos av bute (Danilon) sa ser han lika pigg och glad ut som vanligt, och ar lika buspojkig som han alltid varit. Aven mina nara vanner och familj haller med om att gossen inte lider och att han inte lider. Annu. Sa jag tanker att det kommer bli som med andra gamla djur jag haft (hand om) dvs att en vacker dag kommer jag VETA att det ar dags, sa som jag helt klart visste att var alskade Henry maste fa ga vidare forra hosten – han var helt plotsligt gammal och ville inte mer, efter att ha varit karnfrisk och galet pigg hela livet. Samtidigt haller jag ett oga pa att Archie kan gora allt det som en hast behover kunna gora – rulla sig, ata, tjafsa litet med kompisarna, rora sig obehindrat (aven om han linkar nar han gar over grusinfarten). Nar han inte kan det, DA ar det dags, oavsett hur glad han anda ar. Om jag haft honom inackorderad hade jag kanske tagit bort honom pga det ekonomiska (man vill ju ha en ny hast som man kan rida) men i o m att jag har honom hemma och han inte kostar mig mycket, sa kan jag lata honom hanga med ett tag till och har en ny hast anda.
Det finns en annan aspekt på det hela också och det är djurägare som tar bort sina djur för snabbt. OK, hästen kommer inte att duga till det jag vill göra med den – då skall den tas bort (att få en häst utdömd var fram till för ett par år sedan inte alls så svårt..).
Se bara på de försäkringsbolag som nu börjat rehabilitera utdömda hästar för att sedan sälja dom vidare till någon som kan ta hand om dom. Många snabbt utdömda hästar har kunnat rehabiliteras tillbaka i normalt eller så gott som normalt arbete. Det säger ju ändå något?
Att en häst inte ”fungerar” i ridningen eller är konstant halt/har ryggont beror inte sällan på den som rider, något man borde ta i beaktande innan man sätter ett skott i pannan på hästen för att sedan gå ut och leta upp en ny. Att man tar bort hästar med stora smärtor eller ”obotliga” skador och förslitningar är ett självklart ansvar varje djurägare har.
Jag vill inte heller att någon drar några paralleller mellan denna kommentaren och Birgittas häst eller hennes val att ta bort den, kommentaren har inget med den att göra överhuvudtaget (något som tyvärr måste förtydligas här).
De är ju mitt ansvar att jag se till att djuren inte lider. De är klart att de är svårt att släppa taget om någon man älskar men ibland är de det som gäller. Vi tog bort 2 hästar för två år sedan, den ena var svårt sjuk länge och klarade knappt att resa sig längre och den andra hade vi lovat att ta bort om hon inte skulle funka i vardagen. Hon hade vart med om en hel del som gjorde att hon inte funkade som en ’Vanlig’ häst.
De är jobbigt och man funderar länge fram och tillbaka men idag är jag glad att tex den ena är där hon är. Hon behöver inte bli någon vandrings pokal och hon slipper lida och kan galoppera runt på de evigt gröna ängarna i stället! De är aldrig nått lätt beslut men ibland måste man!
Jag kan bara hålla med dig, det är så individuellt och det är också precis som du skriver, ”andras ungar, egna barn”. Det enda jag vill veta är att jag inte skulle ångra mig i efterhand, utan att jag provat allt som känts rimligt och gett det tid, innan jag fattar sådana beslut som handlar om liv och död. Som med Dacke, jag har ältat länge efter om jag gjorde rätt, och hur jag än vrider och vänder på det så ser jag ingen annan utväg. Alltså var det rätt. Tänk om jag i efterhand hade kommit på något sätt att få honom bra, som vi missat när vi var mitt i det, då hade det varit så jobbigt. Sen kan jag tycka att djur som är skröppliga för att de är gamla (en hund som är halt pga ålder t ex) kan få lov att vara just gamla och skröppliga så länge de är glada och vill leva. Man kan ju ha livskvalitét trots lite ålderskrämpor. Där har jag nog verkligen blivit mer generös med åren, samtidigt som jag också blivit tvärtom vad gäller människor – för när vi har lätt för att ha ihjäl djur så har vi ohyggligt svårt för att låta människor gå, ibland in asburdum…