Aldrig på min blogg…..(hittade bilden genom att googla på ”sitta på toaletten” :)!)
En diskussion i stallet kring vilka bilder man väljer att publicera på nätet (någon vägrar i princip att visa bilder på sitt barn) fick mig att fundera på det här med hur man väljer att presentera sig på Internet.
Ni som har bloggar, är aktiva på olika diskussionsforum eller skriver på Facebook tex; tänker ni aktivt på hur mycket ni avslöjar om er själv och er familj/ era djur eller blir det lite som det blir?
Finns det bilder ni aldrig skulle publicera eller saker som ni inte vill berätta om?
Kan man utifrån det ni skriver ”hitta” er- dvs veta vem ni är och var ni bor eller använder ni någon slags alias som inte alls går att knyta till er person IRL så att säga?
Själv är jag nog på nätet ungefär som IRL- inte speciellt hemlig.
Dels är jag övertygad om att folk kan få veta det dom vill oavsett om jag ”aktivt” berättar det eller inte och dels tycker jag inte precis att jag har så mycket som är värt att hemlighålla.
Trots min liberala inställning rent generellt finns det ändå massor av saker ur privat och framför allt arbetslivet som jag aldrig skulle berätta och om jag skriver om andra människor, tex mina vänner, arbetskamrater, tränare osv så gör jag bara detta om det är i POSITIVA eller helt neutrala ordalag.
De har ju inte bett om att få figurera på bloggen och därför FÖRSÖKER jag verkligen att tänka på hur de framställs.
Vad gäller bilder så har jag ju inga barn att ta hänsyn till och hästarna och Soya tror jag inte bryr sig ett smack så dom kan jag fota ”hur jag vill” höll jag på att säga.
Jag tar sällan kort på andra människor och gör jag det brukar jag säga något i stil med ”det här får vi visa på bloggen” eller nåt och ”alla” som känner mig vet dessutom att jag har en blogg och har aldrig bett mig att INTE publicera något.
Till syvende och sist handlar det för mig om omdöme vilket så klart och på gott och ont är en individuell bedömningsfråga.
JAG skulle tex inte publicera toppless-bilder på mig själv, bilder där jag endast har trosor och bh på mig, bilder där jag sitter på toa (!), är berusad (lite svårt eftersom jag är helnykterist….) och dylikt medan andra tydligen tycker detta är helt ok eftersom jag sett denna typ av bilder mer än en gång på både bloggar och Facebook.
Bara mitt yrke i sig (jag är socialsekreterare med daglig klientkontakt) gör att jag inte vill visa upp mig på vissa sätt som JAG tror skulle kunna uppfattas negativt i min yrkesroll men det handlar över lag om hur jag vill och inte vill att folk som inte känner mig ska uppfatta mig.
Men hur resonerar ni och varför?
Hej, intressant ämne. Jag har ingen blogg men väl aktiv på fb och instagram. Jag är väldigt selektiv med text och bilder. Skriver aldrig om mitt jobb, respekterar delar av min tvåbenta familj som absolut inte vill figurera på dylika sajter. Lägger gärna ut bilder och text om alla mina fyrbenta däremot, hästar, hund, katter. Kan skriva om mina tankar och situationer som uppkommer men lite lagom privat. Aldrig att jag skulle skriva något nedlåtande eller kränkande, inte för att jag är sådan irl men här blir det extra viktigt för det man skriver ger sådant avtryck och finns kvar för alltid. Jag tänker att jag måste kunna stå bakom det jag publicerar, idag, imorgon, om en vecka osv.
Jag har slutat lägga ut bilder på fb. Skriver ytterst sällan om andra människor. Tror faktiskt mest det är trams som står på mina statusrader, om syrrans tuppjäkel t ex. Inte för att jag är så himla hemlig precis men jag har inte lust att fläka ut mitt liv som jag märker att många andra gör. Inte mycket riktigt personliga saker som jag skriver på fb.
Jag har varken blogg eller facebook längre, men mitt konto blev faktiskt hackat (!) och det lades ut pornigrafiska bilder på min sida. Något som jag helt avstår ifrån, därför valde jag att gå ur och lyckades (!).
Jag kan tycka att det är trevligt att i lite lagom mängd läsa om vad, för mig, okända bloggare gör eller inte gör, och man får gärna hålla det på en personlig nivå så länge det inte blir för privat. Det är skillnad på personlig och privat. Dock är det olika var man uppfattar den gränsen, är min uppfattning. Någon sa till mig en gång att ”det du publicerar på blogg och facebook, instegram eller andra sociala medier, är sådant du skulle kunna tänka dig publicerades i en nyhetstidning nästa dag. Tror att många som kommenterar ”illa”, inte tänker på det…
Först ska jag göra ett tillägg t den här diskussionen apropå arbetslivet! Jag har en nära kompis som jobbar som mkt framgångsrik rekryterare på ett oerhört expansivt, ungt företag i Sthlm’s trakten inom softwarebranschen.. När de anställer ny personal oftast unga direkt fr högskolan kollar de alltid upp personerna som tas ut till intervjuer på samtliga sociala medier! Det finns spec verktyg att hitta folks profiler idag. Bl a för att se folks ev lojalitet gentemot arbetsgivare etc etc.
Jag personligen är väldigt restriktiv m Facebook, och använder det som en nyhetstidning – vad har mina kompisar gjort idag, etc? Jag är nog själv väldigt tråkig på FB – mina inlägg skapar inte så mkt debatt.. hehe.. Bilderna är mest på fyrbenta vänner, natur, blommor etc..
Väldigt intressant Renee och jag tycker att företaget gör HELT RÄTT!
När det finns så många duktiga arbetslösa människor att välja bland tycker jag absolut att man ska göra det man kan för att sortera ut de mindre lämpliga.
Någon av det värsta jag läst på Facebook var faktiskt då en ung, arbetslös person skrev något i stil med ”gud så härligt att vara arbetslös- tänk om jag kunde få vara detta hela livet”.
Nu GISSAR jag att detta antingen var skrivet som ett (smaklöst) skämt eller för att personen egentligen mådde dåligt av sin situation men ville försöka förhärliga den men oavsett- en sådan människa hade jag aldrig ens kallat till en intervju.
Det tyder enligt mig på så dåligt omdöme att jag hade varit säker på att det fanns andra, långt lämpligare kandidater till lediga jobb.
Generellt så är folk rätt så oförsiktiga med det de lägger ut på nätet, tycker jag. Jag brukar tänka att det jag skriver eller visar på nätet bör jag kunna stå för IRL inför chefer, arbetskamrater, elever, föräldrar (jobbar som skolpsykolog), vänner mm. Då tänker man efter ett antal gånger innan man lägger saker och ting.
När min dotter var yngre publicerade jag aldrig bilder på henne, detta har jag släppt på då det bara är en tidsfråga innan hon kommer att göra det på egen hand. Saker jag inte vill komma ut nämner jag inte överhuvudtaget, jag hänger inte ut folk, även om man får lust att göra det ibland;)! Annars är jag inte speciellt hemlig utan ganska ärlig tror jag!!
Tror att jag blivit mer och mer försiktig med vad jag skriver och lägger ut på sociala medier. Bloggen var nog mer personlig/privat i början då endast ett fåtal besökte den och jag visste vem alla var. Nu blir den mer en rapportsida och inte min privata ”skriva av sig-sida”. Tror att det är oerhört svårt att vara anonym på nätet idag.
Det är en intressant fråga. Jag brukar helt enkelt utgå ifrån vad som är rimligt och jag kan stå för. Inte skriva och lägga ut något som drabbar någon annan. Sällan bilder på mig själv. Definitivt inte ”fyllebilder” eller lättklädda bilder. På instagram blir det mest bilder på djur och sådant som bara råkat bli en fin bild. Skriver lite om jobbet på min blogg men aldrig på FB eller andra forum.
Relationsstatus och liknade visar jag inte på FB, det är mitt privatliv och det har ingen med att göra. Jag är oerhört förundrad över vad folk lägger ut i fråga om bilder osv. Anställer jag folk så gör jag i stort sett alltid en sökning på dem. Sedan är jag förunnad att ha ett vanligt namn och då är det väldigt svårt att få fram något på internet. Men jag har anställda som glatt avslöjar sina fylleslag och lägger ut väldigt lättklädda bilder på sig själva. Dessutom avslöjar de vad de gör när de egentligen är hemma och sjuka…
I min familj är det bara min pappa som jobbar på Karsudden (mentalsjukhus) som inte vill synas på nätet. Man kan tycka att jag själv också skulle vilja hålla mig borta, men det är inget som jag längre bryr mig om, jag har haft skyddade personuppgifter sedan 2005 och heter något helt annat på papper än på nätet, jag har fortsatt använda mitt förra namn (Jessica) på nätet och faktum är att mitt pappersnamn bara används i kontakt med myndigheter, i stallet t ex vet de inte ens att jag inte heter Jessica på riktigt. Det är nämligen det namn som jag lyssnar på och svarar på än idag.
Min familj vill inte att jag ska heta något annat än Jessica, och därför har de fortsatt kalla mig så. Det är alltså väldig få som faktiskt vet vad de ska leta efter för att i praktiken hitta mig.
Sen kan jag ju lägga till att jag tycker det är lite uppförstorat detta med att man ska vara så rädd för att exponeras på nätet och att barnen ska få välja själva osv.
Jag tror inte det finns speciellt många barn idag som INTE har ett Facebookkonto eller en blogg, min äldsta son vill själv ha Facebook och har därför fått ha det. Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att vi idag har ett helt annat sätt att relatera till datorvärlden än vad vi hade när jag växte upp (född-79) och att det är vardag att finnas på nätet.
Ska man vara realist ska man alltså vara rädd för vad som kan hända i vardagen, och det kan jag informera om att det orkar man inte med på lång sikt.
Jag har levt i konstant rädsla i många år, och till slut slår det över, man tappar orken för att se potentiella faror hela tiden.
Min attityd idag är snarare att när problemet uppstår ska jag jobba på en lösning, men fram tills dess oroar jag mig inte. Det ger mer livskvalité till alla runtomkring mig.
Min attityd till att inte visa upp andra på blogg/facebook etc sträcker sig till lagens ramar. Om jag fotat någon på allmän plats så visar jag möjligen upp personen på bloggen eller liknande, men som regel fotar jag antingen på jobbuppdrag och då är man medveten om att fotograf finns på plats (jag är fotograf på hästtävlingar, vi brukar sätta upp lappar och informera om att vi är på plats) eller så fotar jag människor jag känner och umgås med, och de vet ju att jag fotar dem, så det kommer knappast som någon överraskning.
Är bara jag som heter som jag i Sverige, så därför är jag enormt restriktiv med vad jag lägger ut i mitt namn. Det har gått så långt att jag är lite störd över att tex hund- och hästtävlingar ligger kvar med mitt namn, helst skulle jag vilja att det var helt tomt.
På bloggen försöker jag vara anonym, det är nog lättare att ta reda på vem jag är på hästbloggen än den vanliga. Vill kunna skriva relativt ostört. Provade fb ett tag, men såg inte poängen. Har visserligen instagram, men dels är jag inte reggad med namn, och dels är det väldigt oskyldiga bilder som hamnar där.
Tror folk mer och mer kommer inse att det som hamnar på nätet stannar på nätet i ordens bokstavliga mening. Anonymitetsprogram o dyl kommer bli vanligare. Om någon söker på mitt namn, arbetsgivare eller liknande, så vill jag att det enda (om något då) som kommer upp är helt harmlöst.
Jag försöker att vara personlig utan att vara för privat. Är väldigt försiktig med vad jag skriver om andra människor. Om det inte är folk som själva är ganska aktiva på FB skriver jag oftast en initial i stället för namnet. Jag tar också bort kommentarer från min tidslinje om de t ex innehåller plumpa anspelningar på sex och alkohol. Lägger inte ut bilder på andra människor utan att fråga. Jag räknar med att både barn och tänkbara arbetsgivare läser på min FB.
Lägger aldrig ut andra bilder på FB utan att frågat om det är OK eller att jag vet att de tycker det är OK och bilderna är hyfsade. Min dotter har jag alltid varit restriktiv med att lägga ut bilder på.
Med tanke på att jag jobbar inom beroendevården skulle det varit klumpigt att lägga ut fyllebilder på mig själv, inte för att jag har några av patienterna som vänner men man vet aldrig. Som tur är har jag ett väldigt vanligt namn så det är inte jättelätt att söka fram mig om man skulle googla.
Jag har inga arbetskamrater som vänner på FB (vill jag inte) men skulle ändå aldrig skriva något stötande om dem eller jobbet på nätet. Jag kan vara väldigt personlig men är inte ett dugg rädd för att arbetsgivare skulle kolla min FB, skriver inget där som jag inte vill att hela världen ska veta. Men jag är himla glad att det inte fanns FB när jag var ung;)