I morse tyckte jag att det kunde vara dags att introducera Soya för hennes nya häst.
Hon har ju varit hästlös i ca 2 år stackarn, ända sedan jag sålde hennes Archie som hon hade så roligt med och i stället köpte Kreon som jag aldrig litade tillräckligt mycket på för att våga låta henne stifta närmare bekantskap med.
Visst; hon var ju med och höll lite lektioner för mig i ridhuset när jag red på honom och det gick bra men att rida ut med dom två tillsammans vågade jag inte riskera.
Jag kan ju bara tänka mig hur Kreon hade reagerat om hon hade swischat förbi hans bakben i full fart och hade jag haft henne i lina och han hade valt att göra sina sjuttioelva stopp på en och samma tur hade hon nog somnat av leda (eller blivit trampad på).
Men Vicke kan nog bli en värdig ersättare för Archie tror jag.
Vi började med att rida i ridhuset men eftersom det såg ut som om en elefanthjord hade farit fram där vågade jag inte rida så länge; det var ganska djupt och lite gropigt.
Jag red dock lite trav utan stigbyglar och det kändes faktisk LÄTT (?!?!?!) och jag höll inte på att ramla av av utmattning :).
Jag nöjde mig med kanske 15 minuters trav och 5 minuters galopp och sedan skrittade jag ut med djuren i stället vilket gick hur bra som helst.
Visst tittade Vicke till när Soya vid ett tillfälle kom farande förbi honom men han har liksom inget ont i sinnet när hans ser henne utan visar bara nyfikenhet medan Kreon kunde se ut som att han ville anfalla henne i liknande situationer i ridhuset.
Nu var vi bara ute en kort stund men med risk för att vara tjatig måste jag åter ge Vicke en guldstjärna för gott uppförande.
Vemr soya? 🙂
Soya är min hund.
Haha, då skulle du sett min hund och min häst på ridbanan idag. Jag tömkörde, och när hund fått nog av att nosa i hörnen försökte han tagga igång hästen med rusher runt och framför henne. Lyckades sådär, så han fortsatte, och eftersom vi var ensamma fick han hållas. Döm om hans lycka när han till slut fick med henne i galopp =)
Så där, fast tusen gånger värre höll Soya på de första veckorna jag ägde henne. Hon var HEMSK rent ut sagt och sprang och nästan drog Archie i svansen, under konstant skällande som höll på att driva mig till vansinne. Mitt skrikande ”TYST” ignorerades totalt.
Fast eftersom också Archie ignorerade HENNE totalt (jag fattar inte hur han kunde behärska sig- en normal häst hade ”skickat” henne några hundra meter) så slutade hon faktiskt helt och har sedan dess varit den snällast hunden att rida med.
Dock har hon en ovana- när vi rider ut går hon gärna tätt bakom hästen så det vill till att man inte rider på en bakskygg rackare :)!
Hunden är van vid shettisen som gärna lekte med honom. Tilly är lite mer sansad, eller kanske väluppfostrad, kan inte riktigt skilja det åt i detta fall.
Då var väl Soya lycklig! 😀
Det var hon. Hon gillar nog att vara hästägare :)!