Läste nyligen följande mycket intressanta inlägg (daterat 21 september) som förvisso handlar om hoppning men som jag menar absolut kan appliceras precis lika väl på dressyren.
För handen på hjärtat; hur många som tränar dressyr på hobbynivå idag tror ni är intresserade av att träning efter träning sitta och rida ”basic-övningar” trots att de kanske har ridit i flera år, har egen häst sedan länge, till och med tävlar osv?
Nej, min erfarenhet är att folk vill ”rida krumelurer” så fort det bara går och inte runt-runt på en volt eller ett fyrkantsspår oavsett i vilken form tex hästen går.
Som jag har berättat förut är min flosofi en annan- steg 1 är att hästen går i form i alla 3 gångarterna och innan detta fungerar så gör jag inget annat än rider som ovan, med tempoväxlingar och trettioelva övergångar, flyttar kanske hästen för skänkeln lite, rider med ledande tygeltag vid behov (det brukar definitivt vara ett behov) MEN rider inget mer avancerat än så.
Jag tycker att Zack som jag rider nu är ett YPPERLIGT exempel på att denna form av träning fungerar- jag la ca 2 månader i somras på att i princip BARA rida på detta vis och när det väl fungerade- för tro mig…det gjorde det DEFINITIVT inte i början utan hästen ville springa runt i ett övertempo med skallen i vädret och minsta tanke om övergång besvarades med ”jag MÅSTE slå mig fri och dra mig lång…i alla fall 1 steg och helst 2” så går det väldigt lätt att göra ANNAT också.
Till råga på allt var Zack väldigt framtung och gjorde allt för att inte bära vikt på bakbenen- han galopperade definitivt inte rak utan hade fram och bakdel på helt olika spår och själva kvalitén på galoppen….tja, ni kanske minns att jag kallade den ”trav-galopp”
Med konsekvens eller om ni vill kalla det nötande och också en stigande ORK (som tar tid att bygga upp men som man får om man tränar konsekvent) att utföra det som jag ville är det en helt annan, långt behagligare häst att sitta på idag men jag undrar hur många som hade orkat traggla som jag gjorde?
Jag minns själv när jag började träna för en skicklig tränare med Archie.
Det var ingen ände på att rida just övergångar och de lättaste vägarna på ridbanan och jag med min ändå väldigt långa riderfarenhet tyckte det var så boooooring.
I ärlighetens namn ville JAG rida mer ”krumelurer” för mina 500 spänn för 45 minuters ridning men när jag i efterhand rannsakar mig själv så var hästen inte på hjälperna korrekt och skulle därmed inte göra något mer avancerat heller.
Så jag tror att i alla fall en del ryttare lurar sig själva genom att sitta och rida avancerade rörelser förvisso men utan att fundera över hur det egentligen ser ut och om hästen arbetar korrekt. I en del fall hade säkert en återgång till mer basic ridning gynnat ekipaget men som Arnold Assarsson skriver: hur många är intresserade av detta?
Jaadu, jag känner igen mig. Men som sagt var tror jag att man ibland behöver lägga in lite krumelurer för både häst och ryttare. Men i grund och botten håller jag med dig. Det är alldeles för dålig grundridning generellt. Jag blir lite mörkrädd när jag plötsligt inser HUR dålig grundridningen är. Det är ytterst få hästar som faktiskt använder bakbenen… Jag sitter och sliter med övergångar just nu och bygger bygger bygger… och jaaa det är svintråkigt. Men det börjar så sakteliga ge lite resultat.
Sedan måste jag lägga in lite ”roliga” saker för att hästen ska tycka det är kul. Exempel på roliga saker är galoppombyten, hopp över litet kryss osv… För hon är en aning bekväm och tycker att det är rätt onödigt att behöva använda bakbenen och få lite ”tryck” i gångarterna. Men fram tills det är på plats så är det inte mycket mer att göra än att vänta… och bygga upp. För som du säger fram tills dess kommer det ändå inte bli någon kvalitet i alla fall.
Tycker man om att hoppa är det ETT särt att stärka hästen, då med gymnastikhoppning och/ eller upphöjda bommar på marken.
Ren kondition kan man också bygga genom att galoppera långa sträckor ute men INTE med hästens huvud i skyn. Jag rekommenderar graman om man inte kan hålla hästen på tygeln och i det tempo man önskar.
Det är som min tränare säger när det gäller hoppningen, kan man inte rida bomövningarna på en lydig och samlad häst så kan man inte rida hinderna heller. Vi tränar mycket på bommar på marken som en bana, ser ut som ett plockepinn:)Men när det funkar så funkar hoppningen också.
Jag tycker ibland det är tröstlöst på dressyrträningen men som min tränare menar är det inte lönt att gå vidare förrän vissa saker verkligen sitter. Jag rider mycket basic hela tiden. Går ofta tillbaka till ”Kyrafyrkanten” för att få in bakbenen och att stämma av gas och broms.
Jag skiljer på konditionsträning och styrketräning. Kondition=ut och galoppera och trava långa sträckor men givetvis utan huvudet i vädret!
Styrketräning=bommar, upphöjda bommar och gymnastikhoppning om man känner för det. Annars övergångar och tempoväxlingar för att sedan övergå öppna, tagen bakdel osv…. och befästa att allt sker i bibehållen form utan att dra iväg eller bromsa. Och inte att förglömma att klättra är suveränt. Hänger iofs på att det finns backar…
Håller (som vanligt!) helt med dig (och Arnold). Självkritik och självinsikt hör inte till de mest framträdande egenskaperna hos de flesta ryttare och tränare. Det tar tid att lära sig att rida, det finns inga quick-fix när ska det gå hem?
Basic, basic, basic. .. Inga krumelurer fungerar ändå innan hästen är mellan hjälperna och dessutom har styrkan för rörelserna. Just nu rider jag massor, massor av övergångar och halvhalter. När han väl svarar fint på detta kan vi lägga in någon liten krumelur.
Jag tycker att det kännetecknar en bra tränare om man lägger vikten på grundridningen, brister den så kommer man inte vidare ändå.
Jag piffar inte upp träningen. Jag låter eleverna i stort sett göra det de klarar. Går hästen inte i en bra form i bra takt får de bara rida på en volt och jobba med detta (lätt generaliserat).
Självklart stärker och lösgör övningarna i sig, men är häst och ryttare i klara för dem får de oftast motsatt effekt. Jag ser bara »övningar« som en del av grundarbetet, stärkande och lösgörande, men ekipaget måste redan i den mest basala rakt-fram-ridningen; på raka och böjda spår, och där klara att ha hästen i bra form och takt.
Men den enda kritik jag känner är om man just tvingar på eleverna för svåra övningar.
Jag upplevar alltså snarare att eleverna blir stressade om man går framåt för fort, de VILL rida mkt grundläggande ridning.
Jag som älskar grundridning och är alldeles för petimeter-noggrann kan säga motsatsen också; tycker man att grunden känns bra måste man ut och testa det i en rörelse också.
Att bara rida övergångar på raka och böjda spår kan göra att man ”lullar” och lägger övningen där den är bekvämast att göra, att tvingas ut och göra den i en rörelse eller rida en programväg är viktigt för att stämma av hur väl det fungerar. Sedan ska träningen självklart ske på lättast möjliga sätt men rider man aldrig i ”skarpt läge” får man ganska luddiga svar på frågan hur bra grunderna egentligen är! 🙂
För att fortsätta på mitt svar tror jag det är en anledning till att många ”vinner framridningen men inte tävlingen”, man hamnar i ett bekvämt läge där man gör saker där de är lättast att göra.
JAG gör gärna så själv, finns ingen gång jag så gärna rider en ökning som när allt innan känns perfekt för just en ökning osv. Istället för att göra det som känns svårt för stunden…
Så SJÄLVKLART måste grunderna sitta och vara av god kvalitet, men när saker känns bra måste de testas i nya situationer och övningar!
Lika självklart måste tränarna som Ann skriver anpassa övningarna så att det inte blir för svårt… Men för att tävla måste sakerna kännas rätt enkelt på träning, och klaras av utan att ha haft flera minuters förberedande övningar och knep och knåp innan.
Håller med! basic är så viktigt och stressa/pressa inte hästen är också super viktigt. Jag har just börjat rida ett 12 årigt obildad nordsvensktravare sto. Första gången jag red henne (provridningen) testade jag så klart alla gångarter, hon var så himla stark, springig, var inte i balans i någon av gångarterna. Jag ville prova henne i en månad innan jag skriver på medryttarkontraktet. Jag satte igång 3 veckors skrittarbete, endast skritt. massor av halter och böjde igenom henne båda sidorna, ökade/samlade skritten och så. väldigt basic saker. stora volter och fyrkanten. Nu har jag ridit henne i ca 4,5 veckor, har börjat trava också. Nu kan hon gå i fin form i skritt och trav. i galopp orkar hon några varv bara. Jag utbildar henne i hennes tempo. Jag ska inte börja med avancerade rörelser förrän i våren kanske.. 🙂
En gång i tiden övade jag mycket piano, minst två, ofta fyra timmar per dag. För att bli bra handlade det mycket om basic övningar, bryta ner och öva en hand i taget, lägga ner tempot extremt mycket och öva teknikövningar. För att orka med detta behövde man ibland hänge sig spela med hjärtat och känslorna och inte med fingrarna. Dessutom behövs den känslan för att få det bra. Jag tycker kanske inte att det är en rak parallell med dressyren, eftersom jag faktiskt gillar tragglandet där bättre, men det finns vissa likheter. För att kunna rida ett bra dressyrprogram behöver man arbeta med grunderna så man har en bra kvalitet i botten, man behöver finlira detaljer och så behöver man sätta ihop allt, rida med känsla och liksom bara rida. Precis som med pianospelet krävs det att tekniken sitter för att man ska kunna hänge sig i ridningen.
Här är två intressanta böcker som jag lyssnar på i bilen till stallet emellanåt (har lyssnat på dem flera gånger). Handlar om basic- nötandet och att i princip alla sk ”talanger” har övat en miljard gånger på basics som de sedan sätter ihop till större chunks. Böckerna heter ”Talent is overrated” och ”The talent code”. Mycket trevliga att lyssna på tycker jag :-). http://www.amazon.com/The-Talent-Code-Greatness-Grown/dp/055380684X/ref=pd_bxgy_b_img_y http://www.amazon.com/Talent-Overrated-World-Class-Performers-EverybodyElse/dp/1591842948