Idag funderar jag över vad det är som gör att man gillar vissa individer och vill vara i deras närhet trots att känslorna kanske inte alls är besvarade eller man i alla fall av olika anledningar inte ”borde” känna som man gör.
Jag vet inte om ni har råkat ut för det men i alla fall jag har vid några tillfällen nästan slagit knut på mig själv för att någon ska gilla mig men personen har ändå förhållit sig tämligen kallsinnig trots mina idoga ansträngningar.
Vad jag än har gjort och/ eller sagt har jag ändå känt någon form av avståndstagande- fast jag ville motsatsen.
För ett tag sedan såg jag en person som höll på med någon form av ”frihetsdressyr” (?), människan försökte med lock och pock (och kanske en i handen gömd godis?) få en häst att följa efter personen (hästen var alltså lös i ett ridhus).
Jag, vittnet till detta, tänkte (lite föraktfullt…ska erkännas) ”det där kan jag få Zack att göra any day helt frivilligt…och hur lätt som helst”.
Att jag tar just Zack som exempel är för att han flera gånger nyligen visat detta ”följa-John-beteende” och ärligt talat har jag på ett sätt liiiite svårt att förstå det.
Ända sedan jag kom in i Zacks liv så innebär nästan varje minut med mig för honom någon form av jobb/ ansträngning/ svett/ pust och stånk.
Ibland har vi knappt kunnat stå på våra respektive ben efter ett pass för att vi (läs Zack) har tjafsat och jag har vägrat att ge mig- efter ett sådant ”slagsmål” skulle jag, om jag var Zack, vilja komma så långt bort från min plågoande som möjligt men icke!
Tjockisen går efter mig som en hund när jag städar ridhuset efter hans bajs i stället för att stå kvar vid dörren (dit jag ändå kommer tillbaka med skottkärran när jag är klar och det dessutom är enda vägen ut) – varför tar han inte chansen att pusta ut?
Vad gäller min och makens hund Soya är det precis samma sak- trots att maken skulle ge sitt liv för henne är det ändå MIG hon går till om hon måste välja.
Det är maken som tillbringar mest tid med Soya och som också både ständigt pussar och kelar med henne men också matar henne med sådant som snål-Birgitta aldrig skulle köpa till en hund; skink-bitar, hamburgare när maken köper till sig själv på MAX (hon får en junior-burgare fast bara själva köttet) osv.
Det är jag som gör allt det mindre roliga; klipper klorna, plockar fästingar, badar- ändå är jag förstahandsvalet?
Ja, lite lustigt är det och det handlar väl säkert vad gäller både människor och djur om ren personkemi som mest kanske och även annat- vad vet jag?
Är detta något NI känner igen och har ni några teorier?
Att djuren ”föredrar” dig behöver inte bero på att de ”gillar” dig mera, det kan ju vara så att de ser dig som väldigt dominant (och let’s face it, du är ju enligt egen utsago bestämd och strikt med träning och uppfostran av dina djur) och därför väljer de att ty sig till dig, följa efter etc, kanske för att de känner sig säkrast eller mest tillfreds då.
Barnen, katterna osv leker följa john med mig så fort jag visar mig hemma. It’s a curse and a blessing :). Zack ser väl dig som en stark ledare och ranghög så därför följer han dig. Han litar på att du räddar honom om der behövs.
När det gäller flockdjur tror jag också det handlar om ledarskap och att djuret dras till en stark ledare. Det är ju så man överlever!
När det gäller människor brukar man dras ofta till lika. Lika barn leka bäst är ett inte helt osant uttryck.
En del (de flesta) människor dras ju också till starka ledare. Man kan ju säkert hitta personer i sin omgivning som man gärna umgås med ”i fred” men inte ”i krig”. Starkt förenklat.
Jag tycker att katter ofta drar sig till personer som just inte gillar dem. Eller som i min familjs situation, min bror är mycket allergisk och mina katter ville alltid ”flirta” med honom, försökte hoppa upp i knät och syrrans katt gör likadant! Det är nog för att han pga sin allergi, drar sig ifrån dem och det gör honom mer intressant, katter är lite så. De blir nog förnärmade för att det INTE går någon uppmärksamhet.
Man har sett (skrämmande och obehaliga) klipp på nätet med folk som verkligen PRYGLAR sin hund, men hunden håller sig ändå intill ägaren.
Calvin är som ett frimärke på mig för det mesta (ibland kan han förstås tappa koncentrationen om nåt spännande plötsligt dyker upp!), följer mig troget, men så är han ju också väldigt vältränad i NH. Prima håller sig också vid axeln såvida det inte finns nåt ätbart i närheten, typ ligger hö på stallgången eller nåt åpple på nån hylla, DÄR har jag aldrig haft nåt att sätta emot…
Tror som övriga att det är för att jag/man är ”ledare och trygghet” .
Ligger nog mycket i de tidigare kommentarerna om ledarskap, men det är i alla fall jättegulligt att din man köper hamburgare till vovven – det är kärlek det 🙂
Jag brukar hävda att min man, om det hade varit möjligt, hade gift om sig med Soya i stället 🙂 och hamburgare är bara ett exempel på vad han överöser henne med…..
Lite skämt och lite allvar men vi verkligen avgudar henne båda två.
En lös häst som följer efter en, har jag fått lära mig, tyder på att den ser en som en ledare, så det har nog inte så mycket med personkemi att göra 🙂
// Linda
Som andra redan påpekat redan, en ledare är en individ som är bestämd och ”pekar med hela handen”. Ingen flockledare gullar, matar och daltar med de andra i flocken. Din hund ser dig som hennes oskrivne ledare 🙂 Att hästen går efter är möjligen även för att du går i hans synfält dit nosen pekar. Har du provat att smita runt och gå rakt bakåt från hans riktning? Inget jag har prövat själv, bara en teori.
Nog för att jag både matar och gullar MASSOR med min hund men jag skulle kunna äta en köttstek utan att hon ens tittar åt mitt håll medan maken ”attackeras” om han så äter knäckebröd…..