Scenario:
Du får, spelar ingen roll hur, veta med 100 %-ig säkerhet att en av dina stallkamrater uppbär försörjningsstöd (det som i dagligt tal kallas socialbidrag) sedan över ett år tillbaka samtidigt som personen mycket ofta arbetar avlönat i ditt stall på helger, vid sjukdom och dylikt.
Personen (som är ensamstående) har dessutom egen häst, bil, släp och en ganska omfattande och dyrbar hästutrustning.
Vad gör du:
* Ingenting, jag kunde inte bry mig mindre.
* Ingenting även om det retar mig till vansinne när folk felaktigt utnyttjar förmåner de inte har rätt till.
* Jag gör en anonym anmälan till ”socialen”
* Jag gör en anmälan till ”socialen” under eget namn.
* Jag pratar med den fuskande personen och hotar med att anmäla om den inte slutar att luras.
* Annan lösning- vilken?
Tilläggsfråga:
Skulle det för dig spela någon roll om det handlar om försörjningsstöd, sjukpenning eller A-kassa eller tycker du att det är lika ointressant eller lika illa?
Det där är faktiskt en svår fråga tycker jag. Jag ogillar när folk är oärliga, och jag ogillar att lägga mig i sånt jag inte har med att göra. Hur jag sen agerar beror nog på min relation till personen i fråga – antingen gör jag ingenting eller så pratar jag med personen skulle jag tro. Men det är som sagt svårt att svara på så här generellt.
Tycker du inte att du har med att göra till vad dina skattepengar används?
Jo, det är därför det är svårt. Hade personen levt på någon annans pengar hade jag inte brytt mig.
Jag har en sådan typ i min närhet.
Hon är sjukskriven sedan många år. Mkt diffusa sjukdomar som varierar. Arbetrtränar officiellt på sin mans företag. Där är hon aldrig.
Har 4-5 hästar. Rider och tävlar mkt aktivt. Skor sina egna och ibland andras hästar.
Jag gillar inte när man ockrar på samhället men ogillar ännu mer angiverisystem.
Jag GISSAR att det är just folks ovilja att lägga sig i/ agera angivare som gör att en hel del av dessa fuskare gör detta ganska ogenerat och utan att försöka dölja sitt agerande.
Tyvärr är det ju så med allt som utnyttjas felaktigt att grenen så att säga till slut knäcks och då finns det inte tillräckligt för någon som tidigare hängt i den- varken de som verkligen BEHÖVER hjälpen eller de som lurat systemet.
Risken som jag ser det är också att det till slut nästan blir ”legitimt” att bryta mot lagen för att det är så vanligt och att det ändå inte blir någon konsekvens.
Jag skulle inte anmala, men skulle kanna mig sur privat over vad jag TRODDE var pa gang. Jo, for jag skulle inte VETA vad som var pa gang – hade personen kanske psykiska problem som inte SYNS, men som hindrar denne fran att arbeta? Kanske nagot som gar i perioder ocksa, som ME eller nagot annat diffust syndrom. Sa om jag inte kande personen skulle jag inte anmala, for man vet aldrig. Depression ar t.ex. en sjukdom, men den syns inte som ett brutet ben. Man kan inte skaka av sig en depression, lika litet som man kan sluta att ha ett brutet ben. Sa, vad vet man EGENTLIGEN om vad som forsiggar i nagon annans liv? Om det var nagon som jag kande och verkligen VISSTE (eller trodde mig veta?!), sa kanske jag skulle reagera annorlunda och forsoka prata med personen. Eller kanske tanka mera att det far denne ta upp med sitt eget samvete, jag kan inte agera polis.
OK, ser att du skriver att man vet med 100% sakerhet, men GOR man det, nagonsin?
Först och främst vill jag poängtera att JAG är av den bestämda uppfattningen att det finns många sjukdomar, både fysiska, psykiska, svåra och livslånga som man ändå kan förvärvsarbeta trots att man har.
Sjukdom behöver inte per automatik innebära ”arbetsoförmögen”.
Och i mitt exempel handlar det om en person som ”mycket ofta arbetar” i ett stall- det om något är väl ett ansträngande arbete?
Och kan man jobba i ett stall borde det väl finnas annat man kan arbeta med?
Men vissa sjukdomar gör att man inte klarar regelbundet arbete eller fasta scheman (då pratar jag psykiska problem tex ångest) och kanske man känner att man kan ta jobb när man har bra dagar? Stallarbete är ju tungt fysiskt men kan vara rena terapin för sinnet. Men visst är sjukdom inte=oförmögen att arbeta per automatik. Och självklart är jag inte för bidragsfusk. Och arbetar man svart i stall borde det finnas andra lösningar t ex timanställningar. Men vad jag hör från andra så verkar regler för bidrag också vara rätt snävt det verkar vara antingen kan man jobba eller så kan man inte och så enkelt är det inte alltid och då kanske man väljer att göra så som i exemplet (säger inte att det är rätt). Hur mkt man kan arbeta beror säkert mkt på den personliga inställningen också. Vet människor med svår värk och diverse fysiska och psykiska krämpor som jobbar ändå och andra är sjukskrivna för vad som verkar vara mindre problem. Men samtidigt är vi alla olika och vad man orkar och inte orkar är väldigt individuellt och har med många faktorer att göra t ex stöd hemifrån, personlighet, typ av problem osv. Det är en jättesvår fråga du har ställt! Gillar inte fusk samtidigt som jag hellre ser att ngn slinker igenom för lätt och får bidrag utan att ha rätt till det än att ngn som behöver inte får för att reglerna är för tuffa. Å andra sidan så påverkar de som fuskar säkert till att kontroller och regler blir hårdare…
Har en sådan person i närheten som inte kan jobba på ett ”vanligt” jobb för att ”jag kan inte utvecklas” eller ”känner ingen samhörighet med min chef”. Bah. Jag blev glad när reglerna skärptes så nu har hon börjat plugga i alla fall.
Hon kunde inte jobba men absolut hänga i stallet i timmar varje dag. Köra, rida och bära foder/vatten.
Nej, jag har inte anmält, säger som Polly, jag gillar inte när man ockrar på samhället men ogillar ännu mer angiverisystem. Vet inte ens hur man anmäler. Gör det att göra via webben (kanske ändrar mig…)?
Hmm svår fråga. Varför får personen bidrag? Socialbidrag får man det för att man inte av ngn anledning inte kan arbeta (har dålig koll på allt sånt)? Kan ju tänka mig att personen har psykiska orsaker och då kanske stallet är enda livlinan. Vet jag hur hon finansierat all dyr utrustning? Kanske har hon bara en snäll pappa/mamma/morfar osv som betalar häst och utrustning? Vet flera exempel på människor med svår ångest, depressioner osv som inte klarar av ett normalt arbete men ändå håller på aktivt med hästar, tränar tävlar osv. Har de ngn som är villig att pröjsa så är det ju inte min sak. Att jobba svart utöver kan jag undra lite över men kanske jobbar man lite då och då när man är i skick att fixa det men man kanske inte klarar ett fast jobb med regelbundna tider? Är ju som sagt inte så insatt i vad som gäller och vilka bidrag man får i vilka situationer, socialbidrag får man kanske bara när det verkligen inte går att klara sig på annat sätt, inte vid sjukdom? Men så länge jag inte har alla fakta på bordet ur alla aspekter så hade jag dragit mig för en anmälning…
Intressant fråga 😉
Problemet som jag ser det är att även om det anmäls så är det svårt för socialtjänsten att bevisa innehav av
bilar, släp osv om personen inte står som ägare själv. Likaså är det svårt att bevisa svarta inkomster.
Visst finns det människor som inte kan arbeta heltid pga
psykisk ohälsa men ändå klarar av att sköta sin häst och arbeta då och då, men då ska man givetvis inte få försörjningsstöd de dagar man arbetar.
Jag är inte för angiveri på något sätt men jag är inte särskilt intresserad av att mina skattepengar ska gå till personer som inte behöver det! Det finns många
människor som verkligen är i behov av försörjningsstöd, men risken är att dessa drabbas av ett oförtjänt dåligt rykte pga att andra fuskar.
För att svara på frågan så hade jag nog haft svårt att anmäla någon i min omedelbara närhet om jag haft ett annat jobb….men eftersom jag själv arbetar med försörjningsstöd så hade jag nog droppat den info och hoppats att personen tar sitt förnuft till fånga och själv rättar till sina misstag.
Men du Birgitta som är i ”branschen”.
Vilken erfarenhet har du av det ”skvallras” eller att bidrag felaktigt ges ut?
Jag tycker som du att det ska mkt till för att man ska vara oförmögen att kunna utföra ens de enklaste sysslorna.
Min erfarenhet är att det ska otroligt mycket till för att någon ska bli anmäld för att fuska.
Jag har jobbat med just försörjningsstöd i 15 år och det var inte många anmälningar vi fick in under denna tid trots att jag VET att det förekom allt möjligt fuffens som vi upptäckte på andra vis.
Därmed inte sagt att det är VANLIGT att folk fuskar men att det förekommer: absolut!
Jag anmäler, vet inte om det blir anonymt eller med namn, beror på situationen. Jag gillar väl inte heller angiverisystem men jag gillar ännu mindre människor som nyttjar skattepengar på ett sådant lusfräckt sätt. I det scenariot du beskriver är det ju väldigt grovt. Lite svart arbete eller en tids sjukskrivning där man kanske kunnat jobba hade jag nog låtit passera. Men när det är så grovt så hade jag nog anmält.
Jag hade anmält, anonymt. Har gjort det en gång tidigare, När jag var ung hyrde jag och en kompis en lägenhet i andra hand av en israelisk familj som flyttat tillbaka till Israel ”för några år” posten som kom till dom skickade vi i nya kuvert till Israel. Vi bodde där i ett år och när vi flyttade anmälde vi honom då han var sjukskriven i Sverige, fick barnbidrag för alla barnen, vi betalade dyrt för lägenheten och han en hade praktik i Israel där han jobbade. Han var läkare. Jo, han förstod att det var vi som anmält och ringde och skrek att vi förstört hans liv. Jag var 19 år då och kunde verkligen inte bry mig mindre. Känner fortfarande att jag gjorde helt rätt. Jag tror verkligen på ett system där vi ska hjälpa de svaga, men avskyr när man utnyttjar systemet. Jag säger med stolthet att jag aldrig fuskat med deklarationen tex. Många är ju lite stolta när de lyckas lura till sig lite extra där och det tycker jag bara är sorgligt.
Jag fattar faktiskt inte vad en del har kommenterat ”gillar inte angiverisystem”. Själv har jag ringt socialen när grannen inte tog hand om sina barn (pga missbruk visade det sig). Jag tycker vi är alldeles för mesiga o låter både det ena o det andra ses mellan fingrarna. Jag tänker kanske inte just på sådana här fall, men vi kanske borde det? Om det är en person som utnyttjar systemet så tänker jag; 1-Vad är det för liv att leva, leva i en lögn måste vara hemskt. 2-aldrig bra för sin karma:). Skulle jag anmäla, kanske om jag är väldigt säker . Skulle det handlade om djurskydd/våld – definitivt.
Problemet är väl rätt mycket det som Cecilia L var inne på tidigare – det är svårt att veta precis alla omständigheter kring personer man är bekant med eller kanske ännu mindre. Sen tror jag att många liksom jag känner sig främmande för ett ”angiverisamhälle” och vad det kan medföra – historiskt exempel finns ju t ex i nazityskland. Sen drar jag GIVETVIS inga paralleller mellan vårt samhälle idag och det som fanns då. Jag är övertygad om att man kollar upp omständigheterna noga och inte vidtar åtgärder bara för att någon anmält. En relaterad fråga: är er vilja att anmäla påverkad av om ni gillar personen i fråga eller inte?
Som icke psykiskt välmående själv (jobbar men det är knappt) med närstående som däremot pga psykisk ohälsa söker försörjningsstöd så skulle det ta mig VÄLDIGT mkt att anmäla någon.
För man har verkligen ingen aning om hur andra människor har det.
Och försörjningsstödet är skitsvåra att ha att göra med här iallafall. Känslan är inte alls att de är där för att hjälpa min anhöriga och min anhöriga har pga alla bekymmer med försörjningsstöd mått klart sämre under ett halvårs tjatande med dem nu.
I exemplet skulle jag välja alternativet: Inget, men för att jag omöjligen kan veta vad som föregår i någons huvud eller i dess hem. Alternativt skulle jag försöka prata FÖRSIKTIGT med personen och fråga kring det hela, men absolut inte hota och anklaga! Vad för medmänniska är man då?!?