Läser denna lilla text om prylfixering och tja…så klart instämmer jag till stor del- det vet ni som läst bloggen ett tag.
Ja, det stör mig att det för en del ridungdomar tycks naturligt att lägga 5000 för en hjälm eller 8000 för ett par stövlar, i alla fall om morsan eller farsan betalar typ.
Har man tjänat ihop pengarna själv så fine- då vet man i alla fall hur mycket man måste jobba för att få ut dessa tusenlappar i lönekuvertet.
Och nej; det är inte ”normalt” att köpa hästprylar för summor som de ovan- SÅ KLART finns det alltid de som KAN göra det utan den minsta uppoffring men jag undrar hur många barn som fattar detta och hur många föräldrar som måste försaka mycket annat för att barnet ska kunna få så dyra saker.
Idag finns det ju ett så stort utbud av häst och ryttarutrustning att barnen verkligen inte MÅSTE ha det dyraste för att lyckas inom ridsporten eller för att hästen ska gå si eller så eller hoppa ditten eller datten- hoppas att föräldrarna i alla fall försöker förklara det för sina avkommor.
Och ja, jag har också mer prylar till min häst än vad jag behöver och köper ibland lite dyrare saker men det är som sagt för MINA PENGAR.
Ingen i min familj behöver försaka något om jag väljer att köpa bu eller bä (maken och jag har helt åtskild ekonomi) och då kan man ju göra som man vill, om man vill.
Jag är glad att jag inte har barn som är stora nog att vara mitt i den där hysterin. Själv är jag ju något konservativ när det kommer till hästutrustning. Eller mycket. Fy för den lede för bling, grilliga färger och flashig utrustning.
Läser precis följande status-uppdatering skriven av en vän:
Treåringen tar upp sitt paket från julstrumpan.
Jag: ”Vad kan det vara?”
Treåringen: ”En surfpad!!!”
Visst lilla vän ska du få en egen iPad såhär till lucia. Eller. Inte.
Jag kommer ihåg att min ridkompis fick riktiga läderridstövlar i julklapp ett år när jag var liten. Det var rätt ovanligt på den tiden (70-talet). Vet att jag väldigt gärna skulle ha velat haft ett par jag med, men visste samtidigt att det var uteslutet med den ekonomin min familj hade. Det var ingenting jag ens funderade på att önska mig. Idag är ju allting så mycket mer ”slit och släng”, materialistiskt och tävlingsinriktat så det måste vara en stor prövning att vara förälder i dag.
Jag är ju inte förälder, men jag fattar ändå hur det är. Som förälder är det troligen LIKA roligt (roligare?) att köpa grejer till sina barn som till sig själv. Och om man då som förälder har råd kan jag förstå att det kort och gott är SKITKUL att ge en önskad 5.000-kronors hjälm till sin unge.
Till mig själv handlar jag blandat. Vissa saker, som ridstövlar, lägger jag utan att knota 7.000 pix på för de är så viktiga för mig. Jag kan också köpa dyra icke hästrelaterade kläder (tex klänningar) till mig själv. T ex täcken köper jag billigare och skulle aldrig få för mig att köpa ett vintertäcke för 3.000.
Hade jag haft barn hade det nog blivit ett och annat lyxköpt till dem, liksom till mig.
Jag är inte heller förälder men kan absolut förstå glädjen i att ge sina barn det man kan, det är väl det som är vitsen med att HA barn höll jag på att säga :).
Lite skämt och lite allvar men jag kan verkligen tycka att det är ”saligare att giva än att taga” och jag kan finna stor belåtenhet i att köpa saker till både hästen och hunden även om de rimligtvis inte kan känna den tacksamhet som förhoppningsvis ett barn gör.
Det är när konsumtion går till verklig överdrift, när man hör ungdomar prata och man förstår att de inte har en ANING om pengars värde och när föräldrar känner att de ”måste” köpa bla bla bla till sina barn fast de inte har råd men för att barnet inte ska känna sig utanför i jämförelse med sina vänner som jag reser ragg- inte mot givande i sak.
Det sorgliga är att många föräldrar skuldsätter sig för att kunna köpa det senaste till sina barn, bara för att de inte ska vara utanför. Att barn har fina prylar osv är väl en sak men de missar att lära barnen pengars värde och hur man handskas med dem. Att ha ett kreditkort med 20 000:- innebär inte att någon har gett dig 20 papp att handla för… Jag fick spara veckopengar och senare månadspengar om jag ville ha ngt speciellt. Jag fick det nödvändiga och mamma betalade träningar och kostnaden för hästen men lite finare saker fick jag spara till. Ibland kunde jag få i julklapp om jag hade tur. Så småningom fick jag börja jobba hos min tränare för att jobba in mina träningar, mockade och fodrade 2 ggr i veckan….