Skenet bedrar

Dödens käftar!

Jag får ganska ofta frågan hur det går med min nya häst och om jag är nöjd med köpet och efter ca 4 månader som Vicke-ägare måste jag säga att jag är JÄTTENÖJD!

Till skillnad från många som inte alls förstod vad jag såg hos Kreon tyckte jag att han var superfin och därför var jag också mycket ledsen över att mista honom.

Att jag nu har en värdig efterträdare som på många sätt är mycket mer lik honom än vad man kan tro vid första anblicken är mer än vad jag vågade hoppas på när jag började min hästjakt och inte heller jag såg i början hur lika dessa hästar egentligen är (och då pratar jag inte om deras utseende).

Jag skojar ju ibland och säger att Vicke är ”Kreon gone soft” och med det menar jag att Kreon nog I SINOM TID hade blivit som Vicke redan är- energisk, arbetsvillig, känslig OCH snäll.

För Kreon var ju inte alls så ”allmänt snäll” som Vicke är- han var mycket besvärlig att rida ut ensam, spände sig ohyggligt på tävling och var för oerfarna människor inte ens lätt att tex leda in från hagen.

Så länge man red dressyr ensam i ridhuset visste man i princip med 100 %-ig säkerhet att man skulle få ett pass to die for men så fort det kom till andra aktiviteter fick man ständigt vara på sin vakt, ligga steget före, aldrig slappna av.

Efter årets höst och vintermånader med Vicke har jag märkt att han har samma känslighet som Kreon men han döljer det på ett helt annat sätt och behärskar sig också på ett sätt som Kreon inte alls gjorde.

Vicke SER till att börja med långt mer avspänd ut än vad han ibland är- han har ett väldigt näpet ansikte som fångar mångas uppskattning och tittar man bara på DET så förstår man inte alltid vad som utspelar sig i kroppen på honom.

För mig blev det så tydligt när fysioterapeuten besökte oss senast och Vicke skulle undersökas ensam i stallet (han hade haft en kompis som sällskap gången innan).

Till och med jag, ägaren, tyckte att han såg lugn ut där han stod i uppbindningarna men fysioterapeuten KÄNDE att han var spänd som en fiolsträng av att ha blivit lämnad ensam kvar i stallet.

I tex detta fallet hade Kreon försökt att RIVA STALLET medan Vicke bara stod stilla men som en hård boll, hela han.

Och jag har ju redan flera gånger berättat om vilket helsike jag hade med att sitta ner i traven på honom de första veckorna- nu är jag helt övertygad om att detta berodde till absolut största del på spändhet och inte en rörlig rygg tex.

Hur kan man annars förklara att Vicke idag travar bättre än någonsin (sedan jag köpte honom i alla fall)  men att jag ändå sitter fullständigt obehindrat på honom- precis som på vilken häst som helst?

Nej, där är mer nerv i detta djur än vad hans söta lilla ansikte avslöjar och om inte annat märker man det i ridhuset- varenda jäkla gång man kommer dit.

Delar av vårt ridhus ena kortsida används till halm och hinderförvarning- vi har alltså ganska många storbalar halm uppstaplade där samt diverse hindermaterial som används regelbundet (se bild).

VARJE GÅNG jag rider förbi denna kortsida de 5-10 första varven ska Vicke glo, gå på snedden, någon enstaka gång nästan hoppa till innan han slutligen accepterar att ”ok, jag kommer inte att bli uppäten av halmbalarna idag heller”.

Nu ska det sägas att väldigt många av de hästar som rids i vårt ridhus BRUKAR ”glo”- mer eller mindre men jag har ändå liiite svårt att förlika mig med att min sååå snälla häst liksom ”måste” ha detta lilla mini-drama där varenda eviga gång.

Och nu ska ni höra något konstigt; Kreon brydde sig ALDRIG någonsin om dessa balar/ hinder- inte ens förra hösten när så gott som ALLA hästar i ridhuset fick riktiga tokryck då och då när deras ryttare ville rida förbi (vi gissade i efterhand att det kanske låg kattungar eller andra djur som hästarna hörde men inte såg i halmen).

Men bortsett från detta ”kortside-gloende” som jag suckar trött åt varje gång jag börjar rida så tycker jag att Vickes känslighet bara är av godo- i alla fall om vi ska komma någon vart i vårt dressyrtävlande.

Jag har haft ”okänsliga” hästar så att det räcker och blir över och har verkligen insett att jag aldrig mer vill ha det så- att man sedan får ta det onda med det goda när känsliga hästar ibland reagerar lite ”för mycket”/ fel får man acceptera och använda känsligheten till sin fördel- så tänker jag.