”Det tar sig sa han som hade eld i håret”….nä skämt å sido- det som tar sig är hoppningen tycker jag.
I morse tog vi oss över hisnande 90 centimeters-hinder, inte en gång utan ganska många :).
Det fanns bara 2 hinder i ridhuset men med lite fantasi kan man ändå hoppa dessa i lite olika kombinationer och jag har ärligt talat inte tid med något mer avancerat än så vissa dagar.
Tycker som jag redan nämnt några gånger att Vicke hoppar riktigt trevligt med det största pluset för att han är ”lättreglerad” (måste vara all dressyrträningen ha ha) och sättet att ta sig över hinderna är klart förbättrat sedan första gången då han bonkade i bommarna lite väl slarvigt och till och med rev något hinder. Ny lyfter han fint på benen även om höjderna som sagt troligen inte anstränger honom allt för mycket.
Innan själva hoppningen började tränade jag förresten på att rida FRAMÅT eftersom jag igår red ”BAKÅT”, dvs samlade mycket. Så idag blev det ett friskare tempo och mjuka fina växlingar- väldigt bra känsla tycker jag.
Vad roligt!!! Det måste vara superbra träning att hoppa lite uppsuttet emellanåt också, precis som din longerhoppning 🙂
Jag har allt sedan jag köpte den första hästen tillämpat varierad träning med både hoppning och dressyr på schemat och har bara upplevt detta som positivt.
Enda gångerna som jag kan tycka att man kan avstå från hoppträning är om man själv tycker det är obehagligt/ är rädd, hästen blir väldigt stressad och/ eller är väldigt ”obegåvad” och river fler hinder än den hoppar. Då försvinner nyttan med hoppningen som jag ser det (något förenklat).