På tal om en del kommentarer till ett inlägg jag publicerade förra helgen funderar jag på det här med eventuella faror med att rida.
Är det ens något ni brukar fundera över och i vilka sammanhang i så fall?
Själv funderade jag sällan på allt som faktiskt kan hända när man rider tills jag köpte Kreon- de hästar jag hade ägt innan honom var så snälla att det liksom inte fanns direkta skäl att låta tankarna gå i dessa banor.
Med Kreon väcktes emellertid en annan medvetenhet hos mig och det var nyttigt- jag hade dittills och när jag ser tillbaka varit alltför slarvig och rent av nonchalant ibland.
För visst KAN vår hobby/sport/ livsstil vara farlig- just för att vi bland annat hanterar iband oberäkneliga och mycket tunga djur som besitter en stor kraft.
Har ni för egen del råkat ut för några rejäla olyckor eller har ni varit lyckligt förskonade?
Tycker ni att ni har ett säkerhetstänk och har det alltid varit så?
Själv har jag skärpt mig med åren- nu varken hoppar (!) eller rider jag ut utan hjälm tex.
Hos oss råder för övrigt hjälmtvång vid all ridning- en bra ”hjälp” om man skulle VILJA slarva.
Jag har skadat mig en gång rejält med hästarna,skulle ta ut min unghäst och min andra ponny till hagen. Min unghäst lyckades av någon anledning få el i sig och jag flög efter som en vante någon meter innan jag släppte. Med turen på min sida så mällde jag huvudet ( ca 5 cm från där skallbenet är som tunnast) i en sten och har nog varit medvetslös någon minut. Lyckades fånga in ponnyerna och på kvällen åkte jag till sjukhuset där de konstaterade hjärnskakning och inreblödning i armen. Det som var lite otur är att detta hände 2 dagar innan jag skulle börja i gymnasiet så på mitt passerkort som jag hade i 3 år hade jag blåtira på både ögonen och ett stort sår på kinden men men 😉
Jag är medveten, har alltid hjälm – har nog ridit utan 2ggr i mitt liv och det kändes bara så fel! Som att köra bil utan bälte, det bara gör man ju liksom inte. Sen 2006 då jag blev avbockad med buller och bång när jag var i 13e veckan (slutade bums, hade fått ett missfall året innan) har jag också nästan alltid (beroende på häst) säkerhetsväst också. Jag tycker nog jag är rätt förnuftig.
Rida/hästar är farligt, men nog säkrare än trafiken som jag ger mig ut i varje dag.
Jag har bara gjort mig illa avsuttet! 😀
En dislokerad ledrelaterad fraktur i handen vid en urlastning (hästen blev rädd och kastade sig i sidled, jag smällde handen i transportväggen….), en söndersliten axel (jag ramlade när jag ledde en häst och hästen blev rädd och slängde sig bakåt = dubbla krafter åt varsitt håll blev min värsta skada hittills, ligament och splitterfrakturer flög åt alla håll men vad värre är att jag fick en nervskador i axeln och kunde inte lyfta armen alls på 6 månader och det tog närmare två år att få tillbaka hela rörelsen i axeln och den är fortfarande inte som den andra) och sedan en del mindre skador (nyckelbensfraktur, spricka i fotleden och en söndersliten ljumske (de två sista var uppsittningen aktiviteter). Ett blåögda också, hästen och jag slog våra kloka huvuden ihop! 😀
Å andra sidan visar statistiken att farligast av allt är att gå i skolan, nästan tio gånger så många skador där som inom sporterna 😉
Och jo jag vet att man är där mer tid än i stallet, men på något vis tycker jag inte blåmärken, stukningar och frakturer är så mkt att bråka om i vare sig skola eller sport. Man måste få göra sig illa, det värsta är ju de skador som inte läker ut och blir som det var innan utan efterlämnar problem.
Just min axel är tyvärr en av dem skadorna men övriga har alla läkt ut på ett par månader och sedan inte orsakat några problem.
Men det skulle aldrig falla mig in att rida utan hjälm, där kan vi verkligen prata om skador som kan vara inreparabla..
Det bästa sättet att få ridningen och hanteringen med hästar att bli så säker som möjligt är att vara medveten om att det kan vara riktigt farligt. Det är ett flyktdjur på hundratals kilo vi handskas med som inte är domesticerat till den grad att flyktbeteendet har försvunnit, det är fortfarande det som dominerar hästens beteende.
Jag har varit med om några få mindre tillbud och jag sitter inte och är rädd på hästryggen, men jag är väl medveten om vad som kan hända och försätter mig sällan i situationer som kan leda till att det går snett.
Ska man hårddra det så ska man egentligen ALDRIG vara ensam vid ridning eller hantering av hästar, men för många av oss är det ju en omöjlighet att arrangera det så. Tyvärr verkar många vara invaggade i en falsk trygghetskänsla om att det inte är farligt med hästar och ridning, jag anser att en bra insikt och ett väl anpassat säkerhetstänk är det som gör min hobby till en rolig och trygg sysselsättning:)
Men jag skulle t.ex. aldrig ägna mig åt fälttävlan, det är faktiskt riktigt farligt och inte alltför sällan leder det till svåra skador eller t.o.m. dödsolyckor.
Jag instämmer i det mesta!
Rider ju oftast ensam vilket verkligen är självvalt då jag alltid skulle kunna ha sällskap om jag red på andra tider men där har jag vägt vad jag FÖREDRAR mot RISKEN även om jag inte är helt nöjd med att hoppträna helt ensam, just pga olycksrisken som jag bedömer är långt, långt större än då jag rider dressyr.
Jag anser mig kunna hantera och läsa hästar bättre än den genomsnittliga hobbyryttaren som jag menar många gånger BIDRAR till olyckstillbud genom sitt agerande, sitt kroppsspråk och liksom hela sin (”halv-rädda”) utstrålning.
Med hästar måste man utstråla auktoritet och att man vet vad man gör annars finns det hästar som direkt tar chansen att ta över.
Det jag har råkat ut för som jag kan komma på är:
– Ramlade av en ridhäst ute som trampade på mig så jag tappade luften. Var väl ca 16 år då.
– Red en häst ensam i ridhuset, den slängde av mig så att jag landade i sargen och fick ett stort skrapsår på ryggen. Var väl ca 16 år då.
-Ramlade av en travare då vi galopperade på en grusväg och han halkade. Hade ingen hjälm- fick en liten hjärnskakning. Var runt 19 år då.
– Häst blev rädd då jag ledde den, hoppade på min fot som fick en spricka som självläkte. Hände för kanske 15 år sedan.
– Ledde 2 hästar, dom blev rädda, en knockade mig i ansiktet så att en bit av en tand gick av. OBS att detta var mindre än en timme tills jag ÄNDÅ skulle till tandläkaren?!?!?! Hände för kanske 15 år sedan.
– Skrittade ut barbacka (!), Décima blev rädd för ett rådjur och hoppade åt sidan, jag ramlade av och slog häcken rejält. Hände för kanske 10 år sedan.
– Hamnade mellan Décima och en häst som hon var arg på, blev inknuffad i en boxdörr från vilken en rejäl bult stack upp, fick bulten i ryggen och troligen en eller flera sprickor i revbenen . Hände för kanske 10 år sedan.
– Ledde 2 hästar, dom blev rädda- en sprang omkull mig så att jag skrapade mitt knä. Hände för kanske 8 år sedan.
Sedan har jag säkert råkat ut för fler saker som jag har förträngt…
Ramlat av har jag gjort kanske…..säg 25 gånger i mitt liv varav kanske 15 gånger på mina egna hästar där Heron stått för merparten av gångerna- i princip alla gånger vid hoppning (tvärnit framför något hinder….).
En del småblessyrer har det allt blivit. Mitt största men är min högerfot som blev helt manglad av rädd spilthäst som ställde sig på foten och spjärnade allt hon kunde med min fot under framhoven. Till slut gick grimman sönder. Den foten fryser jag jämt om. Det är ett ganska menlöst problem trots allt 🙂
Jag försöker att ha ett säkerhetstänk med mig. Sen är det klart att man blir mer oförsiktig runt sin egen häst som man ägt länge och känner väl. Rider alltid med hjälm, ser alltid till att hästen är lugn vid uppsittning och avsittning, och försöker att hela tiden vara steget före så att säga. Jag tar inga ”onödiga” strider med min häst. Och med det menar jag att är min häst livrädd för någonting så ska jag inte prompt utsätta honom för det. Vet många som skadat sig på det viset… Däremot rider jag ofta själv, både ut i skogen och hoppar själv gör jag också. Jag är aldrig rädd, åtminstone inte när jag sitter på min egen häst.
Jag har klarat mig ganska bra från skador. Har fått hjärnskakning ett par gånger, senast i höstas då jag flög av rätt illa i skogen, med huvudet före rakt ner i grusvägen- hade jag inte haft hjälm är jag övertygad om att mitt huvud hade varit mer eller mindre mos…. Skadade knät i våras när jag stod på helt fel plats vid fel tillfälle- en häst sprängde staketet och sprang rakt på mig och min häst som stod utanför hagen. Och det är nog den värsta skadan för den lider jag fortfarande av. Men annars har det bara varit skrubbsår.
Visst finns det risker med att rida och hantera hästar, särskilt yngre hästar med nerv. Jag har åkt på en del smällar, både när jag åkt av och när jag hanterat hästar från marken. Visst är det bra om man är införstådd i vad man håller på med och vilka risker det finns, men jag tror inte heller det är bra att överdriva. En rädd person är inte säker när den hanterar/rider osäkra hästar. Det viktigaste är att man förstår hästar och hur de fungerar, inser vad de kan reagera på och hur reaktionen kan bli. Sen är det förstås en fördel om man har lite vardagspli på sina hästar också… Säkerhetstänk handlar om så mycket mer än hjälm och väst – men jag kan säga att jag rider alltid med hjälm och har väst på mig vid ridning av högriskhästar och terränghoppning.
En annan viktig sak vad gäller hantering av hästar tycker jag är att INSE SINA BEGRÄNSNINGAR.
Jag har tex aldrig velat agera kamikaze-pilot och rida hästar som av andra bedömts som otäcka medan det finns de som glatt hade hoppat upp för att visa hur det ska gå till.
Själv vet jag med mig att jag har på tok för dålig balans och förmåga att sitta kvar om en häst skulle börja tokbocka tex och jag hade seglat av fortare än kvickt vilket varken hade främjat hästen eller mig (eller mitt självförtroende).
Minns förresten att det för några år sedan fanns någon slags förening (?) som kallade sig Rädda Ryttares Ring.
Det jag minns bäst var att det verkade finnas ganska många ryttare/ hästägare som var rädda för sådant som var hur självklart som helst för mig.
I många fall vet jag att jag undrade varför vissa av dessa människor ens hade/ hanterade hästar för i min värld är det inte alltid liksom en rättighet att ha/ göra allt som man vill utan man får kanske mer se till lämpligheten.
Och som jag redan har skrivit så kan en rädd ryttare vara en direkt livsfara när denna ska hantera (vissa) hästar.
Ja, så är det ju. Jag har haft en period som kamikaze-ryttare. Det har inte alls handlat om att jag ”ville visa hur det skulle gå till”, utan jag blev helt enkelt ombedd att rida vissa hästar, för det mesta av tränare. Skälet var troligen att jag inte var rädd och att jag nästan alltid satt kvar. Nu är rollerna omvända – när jag fick trassel med unghästen kallade jag in en kamikaze-ryttare, för att få hjälp av en som var mer orädd och sadelfast (och yngre 😉 ) än vad jag är idag. Ett par gånger räckte för att jag själv sedan skulle kunna hantera situationen.
När man talar om trollen 🙂 , svara gärna:
http://www.hippson.se/blogs/Hippsonredaktionen/enkat-skador-inom-ridsporten.htm
Aldrig varit rädd förr men köpte en 3-åring för 4 år sen som visade sig vara extremt tittig, osäker, slängde sig åt olika håll och jag for i backen nästan dagligen. Landade fel vilket resulterade i en ryggfraktur med lång
konvalescens. Trodde inte jag blivit rädd men när jag kom upp på häst igen efter skadan kände jag mig HELT SKRÄCKSLAGEN vilket överraskade mig mycket !! Mådde illa, skakade i benen och ville bara hoppa av igen. Inte ridit på ett år utan låtit medryttaren sköta detta medan jag tömkört, longerat, löshoppat och hittat på alla ursäkter för att slippa rida. Inte kul !!
Är nu i ”rehab-fas” tillsammans med min häst igen där vi ändå kommit långt med allt jobb från backen trots allt.
Rider bara i ridhuset men jag rider i allafall och förra veckan hoppades en bana med kryss och fick en clearround rosett. Vilken seger !
Usch så hemskt det lät- att ”ständigt” dimpa i backen!
Måste fråga varför du inte ”gav upp” och sålde hästen?
Jag TROR att jag inte hade behövt ramla av särskilt många gånger innan jag hade blivit för rädd för att rida just den hästen (och kanske andra också?).
I mitt huvud har han varit till salu många gånger och tänkt att jag MÅSTE hitta en häst som passar mig bättre. Det ska vara roligt att ha häst !! Dock fäster jag mig så väldigt mycket känslomässigt vid alla mina djur, stora som små, vilket försvårar en försäljning 🙂
Min Lordis har inte haft det så lätt innan han kom till mig (tuffa dag, stryk, framtvingad lydnad vilket jag inte visste om vid köpet) och då är jag så rädd att han åter ska hamna i fel händer där man inte ”förstår honom” utan bara tror att han är en riktigt dum häst, vilket jag också trodde först. Han vet bara inte hur han ska bete sig ibland och reagerar med osäkerhet och rädsla.
Idag är jag dock så glad att han är kvar hos mig. Vi rider igen, på väg uppåt i dressyren, han är lugnare och litar på mig. Men himlar vilken resa som till stor del varit dumdristig när det gäller min egen säkerhet men det har nog varit värt det 🙂 Älskar min häst !