Härom dagen flyttade en av mina stallkamrater (Malin) eftersom hon sålt sin häst.
Planen är att hon ska komma tillbaka till vårt stall med en unghäst efter sommaren men jag känner redan att i alla fall jag ”inte saknar kon förrän båset är tomt” om uttrycket ursäktas.
Malin har verkligen varit den perfekta stallkamraten enligt mig, inte alls för att vi haft mer gemensamt än vad jag har med någon annan i stallet eller för att vi har umgåtts mer, för det har vi inte men på grund av hur hon agerat när hon varit i stallet.
Nästan alltid glad och alltid med frågan ”hur är det idag” när vi möttes.
Lagom engagerad när man kom hem från en tävling, frågade alltid hur det hade gått på träningen om vi möttes direkt efteråt men utan att lägga sig i om ni förstår vad jag menar.
Vi kunde diskutera allt möjligt som hade med hästar att göra och tyckte kanske inte alltid exakt likadant men respekterade ändå varandras åsikter.
Men det viktigast av allt tycker jag nog ändå har varit att Malin inte bara har skött sin häst och sina saker utan det vi diskuterade på bloggen nyligen; hon har verkligen varit noga med ”hela stallet” så att säga- kanske en kvarleva sedan hon själv haft stall?
Det fanns ingen som var så noga med hur gödselstacken såg ut som Malin, hon krattade, sopade och jämnade till så det stod härliga till och tycker jag var verkligen ett föredöme för oss andra.
Och skrev hon något på vår anslagstavla, som vi alla vet kan användas till både det ena och det andra, var det alltid med en god ton och vänligt- inga aggressiva påhopp som man behövde fundera över vad de stod för.
Så Malin; du kommer att vara saknad medan du är borta och välkommen tillbaka med en ny häst till hösten säger jag!
