Sitter och läser Anna Hassös gästkrönika i senaste numret av Ridsport och ler lite när jag läser vad en ”hoppstjärna” ska ha sagt till henne för ett antal år sedan: ”man förstör de tio första hästarna”.
Även om jag inte tycker att jag just ”förstört” några 10 hästar, jag har inte ens ÄGT så många, så är jag benägen att instämma i resonemanget som sådant, dvs att man behöver i alla fall någon eller några hästar att ”kladda på” innan man får till en bra tavla om jag ska ta målning som en liknelse.
När jag tänker tillbaka på hur jag tex red Heron skakar jag numera på huvudet.
Oj vad den hästen fick ”ta stryk” (tack och lov inte bokstavligt) på grund av min bristande kunskap och överambition.
Jag kunde rida så det svartnade för ögonen i tron om att det skulle bli bättre- utan att tex förstå att vissa grundförutsättningar inte kan ändras av ens gud fader själv (läs: en extremt skicklig dressyrryttare) och än mindre av orutinerade Birgitta.
Men visst; vi utvecklades absolut och kom väldigt långt tack vare bland annat min överambition men idag hade jag inte ridit på samma sätt som jag gjorde då.
Att ”man vet vad man har men inte vad man får” har jag också insett har varit ett galet sätt att resonera vad gällt mina hästar- både Décima och Archie borde ha sålts långt tidigare än vad som blev fallet, framför allt vad gäller Décima.
DÅ tyckte jag att hon var ”good enough” för att kämpa med i ÅTTA (!!!!) år, idag kan jag inte FÖRSTÅ hur jag tänkte.
Så nog tusan har i alla fall jag lärt mig en del genom åren-hur är det med er?
Tycker ni att ni har utvecklats och på vilket sätt?
Har ni haft hästar som ni har ”kladdat på” eller fick ni till den perfekta tavlan redan på första försöket?
Ja jisses som jag har kladdat. Har man dessutom lite pengar att röra sig med får man pussa många grodor innan man hittar en prins. Men det är ju detta som är det roliga med ridningen man blir bättre och bättre själv och detta i sin tur leder till att man får/rider bättre och bättre hästar. Så har det varit för mig i alla fall, det började med ett slaktdjur från Scaan, vidare till en travare, sedan ett billigt halvblod, ytterligar ett lite bättre halvblod, några andra hästar på vägen som man ridit ”till” för att som i dag ha en riktigt fin och kapabel häst!!/ Titti
”Idag hade jag inte ridit på samma sätt som då”, det vore kul om du utvecklade det. Man lär sig inte bara av sina egna misstag.
Looking back så red jag IBLAND på tok för långa pass (upp till 1½ timme) som liksom inte ledde till att hästen gick bättre än om jag hade slutat efter 45 minuter.
När hästen väl är/ blir trött är det oftast ingen mening av framhärda.
Jag red också mycket mer på (små) volter då än vad jag gör idag där syftet var att lösgöra hästen.
Numera rider jag i princip aldrig på små volter, förvisso delvis för att tex den häst jag har nu är mycket mer naturligt lösgjord men också för att voltridning sliter så mycket mer än att rida rakt fram.
Haller absolut med dig! Och holl sjalv pa och kampade med mitt svara sto Oona i tre ar langre an vad jag borde gjort!! Aldrig mer. Kanner aven att min ridning utvecklats sa himla mycket och att jag larde kladdarna sa totalt fel – nu nar jag ar pa mitt masterverk (!) Pushkin sa kan jag satta dit knapparna pa ett mycket battre satt an vad jag gjorde pa tidigare hastar. Men tanker aldrig dra mig for att salja i framtiden – man passar helt enkelt inte ihop med alla hastar. Vad galler skotsel tycker jag ocksa att jag lart mig mycket, men den del av det jag andrat ligger ju i att ’modet’ har andrats under aren och vi alla gora manga saker annorlunda nufortiden. Planerar redan hur jag ska gora med nasta hast sa att den blir litet mera spak vad galler hantering (P ar mycket duktigt med sjalva ridningen, men litet jobbig med en hel del grejor pa hemmaplan) OCH valriden. Men jag ar nojd med min utveckling och att jag lyckats hitta en hast som jag ar sa nojd med nu. Far val se hur det gar for honom pa tavlingsbanorna nu framover, och om jag fortsatter vara lika nojd. 🙂
Till viss del handlar det väl också om att ens egna (och kanske andras) erfarenheter har lärt en vissa saker över tid.
Jag märker ju att jag är långt mer säker på en hel del saker än vad den som köper sin första häst är och den personen är tex oftast enligt mitt sätt att se det försiktig i överkant, just för att den inte har någon erfarenhet att luta sig emot.
Tex så kan vårt säkerhetstänk och vad vi gör för att skydda hästen från allt mellan himmel och jord variera mycket- jag ”vet” efter många års erfarenhet vad som funkar, är bra, dåligt, riskfyllt osv medan den som inget vet antingen är för dumdristig för att den inte begriper bättre eller FÖR överbeskyddande av samma skäl.
Jag skulle kunna rada upp många exempel men tex använder jag i princip aldrig transportskydd.
Samtliga hästar jag ägt har stått som statyer och har aldrig någonsin fått ett avskavt hårstrå på benen i transporten trots att de körts med broddar, stått i transporten i timmar osv.
I detta fallet väljer jag efter att ha kört med en ny häst några gånger att strunta i transportskydden, av ren lathet om man ska vara helt krass.
Och ja, så klart kan det hända den lugnaste hästen något där man i efterhand bittert hade ångrat avsaknaden av skydd men jag väljer ändå att ta denna kalkylerade risk utifrån min erfarenhet.
När Kreon gick omkull på asfalt efter att ha kommit lös då min plan bara var att skritta utomhus och jag därför inte tog på några skydd hade skydden absolut högst troligt skyddat mot det otäcka sår han fick och som gjorde honom konvalescent i många veckor.
Men som sagt; jag väljer ändå ibland att avstå från skydd- även i hagen tex hade skydd IBLAND kunnat hjälpa och ibland skada (skava) mer än de skyddar och jag har valt att aldrig ha skydd där.
Den oerfarne gör oftare, enligt mig, alltid på samma vis, utan att luta sig mot sin erfarenhet och om detta sedan är bra eller dåligt får andra avgöra men så gör alltså inte jag för det mesta.
Den häst som man nog kan räkna som min första egna, Axeline (hade en häst i ett halvår som 16-åring, fick ta bort den pga kronisk skada, den räknar jag inte i det här sammanhanget) var en helt fantastisk häst och har betytt massor för mig. Vi tog oss långt tillsammans och hade hur roligt som helst på vägen. Men hade jag kunnat det jag kan idag hade det alldeles säkert gått lättare och snabbare och vi hade kanske sluppit flera gropar i vägen. Även följande hästar har lärt mig mycket – men jag har haft mina hästar länge, så det har inte blivit så många till antalet även om jag oftast har haft två i taget, periodvis tre. Just nu har jag ju två som är väldigt olika, och makens är dessutom också helt olik dessa båda – så vi har verkligen fått lära oss att det inte alltid går att kopiera vad man gör med den ena till den andra.
Jag hade turen att hitta en bra och rolig första häst – det tror jag ofta är avgörande för hur intresset håller i sig. Jag behöll henne i 18 år, tills jag fick ta bort henne, och jag ångrar absolut ingenting jag gjort med henne – även om jag kanske skulle gjort annorlunda idag. Den enda häst jag haft som jag inte funkade med (en egen uppfödning) sålde jag ju så fort det gick – det ångrar jag verkligen inte heller! Nu hoppas jag att jag kan använda allt jag lärt av tidigare hästar och lite till på Hugo – gudarna ska veta att det kommer behövas .
Trots mina dryga 50 år är jag novis i dessa sammanhang då jag ännu så länge bara är inne på min andra häst. Gold var redan en färdig dressyrdrottning och hon lärde mig oerhört mycket. Fick ha henne alldeles för kort period bara innan hon blev skadad och vi fick ta bort henne. Den jag fastnade för sedan var hälften så gammal och bara grundriden (dock bra). Kanske en väl svår uppgift egentligen. Stor gång och mycket häst. Hade jag varit duktigare hade säkert vår resa sett annorlunda ut. Har god hjälp också så jag ångrar inget. Har nog inte kunnat göra så mycket annorlunda än vad jag gjort hittills. Kanske haft mer ridhjälp i början i så fall. Men vi har inte bråttom utan tar det i den takt som känns bra.