Läser följande på Matilda Holmströms blogg som är en av de få jag följer dagligen:
Om Wanda en dag helt plötsligt skulle bestämma att hon inte vill gå dressyr, då skulle jag sluta med det på henne. Jag håller inte på med detta för att tävla i dressyr (även om jag älskar det, såklart), utan jag håller på med detta för att jag älskar min häst. Utan Wanda skulle jag troligtvis inte rida, för det är hon som gör det hela roligt.
Ja, så känner hon inför sin häst och min fråga är- är detta något ni känner igen?
Vad är viktigast för ER: er häst eller den träning ni kan ”få ut” av densamma så att säga?
Skulle ni tex sluta att rida dressyr om er häst plötsligt verkade tröttna och det inte var något övergående?
Har ni upplevt något liknande och hur har ni agerat?
Själv älskar jag att rida dressyr och hur mycket jag än tycker om Vicke så skulle jag tveklöst sälja honom om scenariot enligt ovan inträffade och det samma gällde för alla hästar jag ägt fast jag enligt mitt eget sätt att se det i alla fall tyckte otroligt mycket om dom.
Jag är ungefär i situationen och har valt att behålla hästen.
Det är en tävlingshäst som tyvärr inte håller för tävling/hårdare träning längre. Hästen har blivit clearad för ”hobbyridning” av veterinären.
Just nu har jag varken tid eller ekonomi att träna/tävla aktivt och heller inte några undanstoppade pengar att köpa en ny tävlingshäst för så därför behåller jag min befintliga häst.
Visst kan ens situation ändras och då kanske man tänker om men just nu är jag glad över att kunna ha kvar mina fina vän(som jag haft i många år och upplevt en massa skoj med på tävlingsbanan) att hålla igång ridningen på 😀
Kanske… men nej, jag skulle rida ändå fast på något annat. Som tur är är jag inte i den situationen eftersom jag har ganska många. I dagsläget är det omvänt, kan inte bestämma mig för vilken som ska satsas mest på så man satsar på de 3 man tycker är roligast och mest lovande och som ger mest respons mentalt, Men minns en ålderslucka då min älskade nummer ett började få ont och inte ville mera och de unga var för unga. Visst tappar man lusten lite men hellre det än att utsätta hästen för något den inte vill.
En av favoriterna som även har kanske det största känslomässiga bandet är idag utlånad med avsikt att säljas. En toppenhäst men vi samspelar inte 100% och den kommer aldrig nå de mål vi har så därför är det bara elakt att behålla henne, hon får ut mer av att komma till någon som är mera ”rätt” för henne även om man säljer för ett underpris. Hur hästen har det och dess framtid är inget jag kan mäta i pengar. Då förlorar jag hellre pengar och ser att hästen får det bästa jag kan ge den även om det innebär att våra vägar skiljs.
Även om min gamla donna inte tyckte att dressyren var toppen alla gånger så fick hon ställa upp några gånger i veckan ändå. Jag hade dessutom inte så höga krav. Hennes förra ägare la däremot ner hennes dressyrkarriär för att hon inte hade så bra arbetsmoral när det ställdes högre krav. Hon fick bli avelssto i stället lch hann få fyra fina avkommor innan jag köpte henne och vi anpassade oss efter varandra. Hade nog haft kvar henne och försökt att anpassa livet för oss båda, men tyvärr fick vi ta bort henne. Henne hade jag aldrig kunnat sälja.
Min nuvarande vän har jag köpt just som dressyrhäst, en yngre häst som jag vill kunna utvecklas ihop med. Skulle han stentröttna på dressyren skulle jag nog överväga en försäljning. Jag gillar ju inte varken hoppning eller uteritter. Men ännu så länge verkar han gilla läget ( och självklart får han gå ut i skogen, dock utan mig).
Jag är stående med en icke ridbar dressyrhäst och köpte mig en till för att ha något att rida på. Var inte alls detsamma. Kommer sälja den ridbara hästen och bara ha kvar den icke ridbara som sällskap. För mig handlar det mer om hästen i sig än ridningen tydligen, jag är mkt gladare med den icke ridbara än med den ridbara.
Intressant. Har du någon teori om varför du inte tycker att det är detsamma? Kanske du helt enkelt inte ”klickar” med den ridbara men hade klickat med någon annan?
Jag utgår lite ifrån att det måste vara något som inte riktigt klickar med den nyare ridbara hästen, på många vis är den jätte duktig, trevlig och kryssar för nästan alla rutor på pappret. Jag anser inte alls att det är hästens fel, men på något vis så uteblir orken och suget för att rida och träna med denna. Det känns bara inte alls detsamma.
Beror ju litet pa hasten, situationen, om man har eget stall eller maste betala stallhyra etc. Jag kopte en rolig liten fuling for 22 ar sedan, som aldrig blev nagon bra distanshast: 60km var hans max, och det var inte helt latt ens det, aven om han var rolig att rida och lagom busig/bockig/stark osv. Nar jag insag hur begransad han var borde jag val egentligen salt honom, men det foll mig inte in for han ar liksom familjemedlem, och jag alskar honom som en sadan. Han ar som en hund. Men inte kan han gora det jag egentligen vill! Som tur var hade jag rad att ha kvar honom som extra-hast/rolig-att-rida-pa-lagre-niva-hast/gora-litet-av-varje-kompis och kunde kopa mig en ’riktig’ tavlingshast ocksa. Insag da HUR hopplost olampad Archie var till distansritt, nar den nya valstammade hasten (och de tre som kom efter henne) liksom bara klev ut ur stallet och gjorde 3milare pa direkten, sa att fa upp dem i klasserna var liksom ingen match, medans Archie-ponken maste tranas noga t o m for en 3milare och annu noggrannare for langre distanser. Dessutom vaxte han inte sa mycket som jag hade vantat mig sa han blev aldrig sa stor som jag egentligen hade velat ha. Ibland undrar jag varfor jag inte salde/gav bort honom, men som sagt, han ar min familj. Sa jag sager nog ’bade och’ dvs jag slutar gora det som hasten inte duger till, MEN ser till att JAG anda far gora det jag verkligen vill genom att inforskaffa en till hast som KAN det jag vill. Nu har jag eget stall sedan 7 ar och har fortfarande Archie kvar (som hagsmycke, da han ju ar halt och troligen vandra vidare i var). Vet knappt varfor egentligen! Nar han ar borta ska jag nog njuta av att bara ha P och ponnyn ett tag, innan jag skaffar en till av P’s kvalitet (vill ha ca 5 ar mellan hastarna i alder, sa de inte tavlar pa samma niva).
Beror helt på vilken sits jag befinner mig i. Som jag har det nu och har möjligheten att ha två hästar så behåller jag alltid Misty, det har jag ju gjort fastän hon aldrig kommer dit jag vill. Men jag kan ju inte svara på hur jag hade gjort om jag varit uppstallad i ett skitdyrt stall i stan. Kanske hade jag inte behållt då? Jag hoppas och tror jag hade gjort det, men svårt att uttala mig då jag inte är i den sitsen. Men nä-jag hade nog aldrig kunnat sälja Misty, hon är inte attraktiv på någon ”marknad” och hade lätt kunnat bli vandringspokal.