I morse hade jag besök av dessa 2 muntra män.
Jag trodde inte att Vicke skulle uppskatta deras sällskap då han, vid ett tidigare möte med den ena av männen, hade ganska mycket synpunkter på hans närvaro i ridhuset.
Men eftersom jag klokt nog ledde honom förbi karlarna innan jag satte mig i sadeln så hann han nog bli förvissad om att de inte skulle anfalla honom utan bara hålla lite koll på hindret åt oss.
Den sedvanliga ”fem-femtio”-kombinationen fanns också på plats- denna gången med ett räcke som b-hinder medan vi vanligtvis brukar ha en oxer där.
Fick till väldigt fina språng under hela träningen tycker jag och nu håller vi oss på höjder runt 90-110 i alla fall så vi har lyckats komma förbi ”nergrävda hinder”-stadiet något i alla fall.
Som barn blev jag jätteglad när jag såg dessa trevliga gubbar, Nu är jag lite mer skeptisk och tror att de kan vara delvis onda. Djur har en otäck förmåga att läsa av vad man utstrålar och jag hade en sån gubbe boendes hos mig ett tag, Flera av djuren var väldigt avvaktande och ville inte umgås alls.
Det kan vara så att de är onda och vi inte ser det för vi har blivit itutade att de är glada.
Uj, uj, vilken teori- är det SÅ det kanske är 🙂 ?