Nedanstående text är egentligen en kommentar till ett inlägg jag skrev för snart 2 år sedan och jag tycker att den kunde förtjäna ett eget inlägg.
Jag hoppas att någon eller några läsare har råd/tips/ tankar att dela med sig av till skribenten.
Om jag ska börja med ETT råd som hjälpte mig med Kreon så var det att rida ut med den i vissa kretsar extremt kontroversiella GRAMANEN.
Läsaren skriver att hästen vid uteritt blir hög i formen och det ”känns osäkert”- jag anser att gramanen KAN bota både och i vissa fall.
Jag kände mig i alla fall mycket säkrare med en hjälptygel som man kan dra ner hästens huvud på och då hör det till saken att Kreon egentligen alltid gick i en mycket god form utom de enstaka gånger han stegrade sig/ ville stegra sig…
Men fram med alla ERA idéer kära läsare, kanske kan ni hjälpa denna brydda ryttare!
Hej detta är en intressant tråd. Jag inser att jag är litet sen in i diskussionen (ett år eller så?), men just uteridning är något jag funderar mycket över just nu. Jag har en unghäst, blir 5 år nu, stor och gänglig. Han är en riktig olycksfågel och pga konvalescentperioder och att han vuxit mkt och sent så är han inte så väl framme i utbildningen som jag skulle önska. Jag har haft honom i ett år ungefär, och det är inte min första unghäst. Jag har flera hästar som jag köpt unga och sedan utbildat till att bli bra tävlingshästar (främst dressyr). Utbildningen har alltid börjat med mycket skogsridning och de har alla fungerat väl i olika miljöer, vissa bättre än andra förstås. Alla har dock gått att rida i princip överallt.
Den här hästen är något helt annat. Pigg i huvudet men litet bekväm när det blir arbete av och skulle behöva stärkas mkt och hitta bättre bjudning. Jag inser att ridning i skog och mark skulle vara väldigt bra för honom, men det fungerar dåligt och han är riktigt jobbig ute. Han spänner sig, står emot, bråkar och tjafsar och kan även bocka och resa sig. Även om jag försöker hålla mig lugn och bara tänka framåt så känns det inte som att det fungerar, han blir ”tom” i handen, hög i formen och med den dåliga kontakten känns det både osäkert och fruktlöst – som att ridturen inte ger något, varken fysiskt eller psykiskt. Detta är alltså i skritt och med sällskap och det är förstås med lugna hästar. Han går lätt att rida i en låg och rund form i ridhuset och är lättare att hantera från marken, så jag försöker döva mitt dåliga samvete vad gäller den mycket sparsamma uteridningen med att vara ute och promenera med honom ganska mycket och han är vid det här laget ganska ”obrydd” om omgivningen, även om han förstås är pigg och vaken. Jag känner mig ändå rätt misslyckad och är inte alls nöjd med situationen. Jag tänker att vi kanske kommer in i någon form av god cirkel när han blir mer ridbar och mognar litet mer i huvudet, och att jag kanske ska vänta in detta, men jag kanske tänker fel? Skulle vara intressant att få ta del av andras tankar om detta. 
Låter som du tänker helt rätt avseende uppbyggnaden av din häst. Du skriver att din häst är van vid att vara ute och inte reagerar nämnvärt vid miljön. Nu vet jag inte mer än detta men för mig låter det som att din häst helt enkelt bestämmer vad han vill göra, han vet helt enkelt att han har kontrollen.
Den stora skillnaden bland hästar är de som genuint är rädda och de som helt enkelt har lärt sig att skrämma/ta kontrollen över ryttaren. Många av de hästar som är ”dumma” att rida ut har lärt sig att man kan skrämma sin ryttare och således slippa arbetet.
En genuint lydig och samarbetsvillig häst lyder lika bra överallt(givetvis kan hästar bli rädda och detta är ingen olydnad) Ett exempel som enligt mig tyder på att man inte är den som bestämmer är när ryttaren hoppar av sin häst som enkelt går förbi det skrämmande föremålet. En rädd häst kan man också få förbi men den kommer att vara rädd oavsett om man går eller sitter på dess rygg.
Mitt råd är att ta hjälp av en duktig tränare, som kan utmana er i paddock/ridhus först. För enligt min erfarenhet kan den olydnad som hästen uppvisar ute även komma att gälla i paddock och ridhus. Hur många av oss har inte sett detta? Hästen tar successivt över samtliga områden och helt plötsligt står man där med en 8-årig häst som har fått bestämma hela livet. De är inte roliga att få rätt på.
Ett annat tips är att få hjälp av en annan ryttare för att ta det värsta men följer man själv inte upp det lär sig hästen snabbt vilken ryttare man kan strunta i att lyssna på.
En femåring kommer att testa gränserna och möter man inte upp detta får man problem. Många unghästar är tuffa och kommer att ifrågasätta men hellre ta kampen med en femåring än med en äldre häst. En duktig tränare är A och O.
Jättebra att du funderar på vad du kan göra, alltför många skyller på hästen när det är deras egen oförmåga att hantera situationen som är grunden till allt.
Unghästar är tuffa och ett ytterligare råd är att lämna honom till ett utbildningstall och låta de ta mycket av kampen.
Hoppas det löser sig
Ni får gärna ge lite förslag till mig med. Mitt problem blir att hon hetsar upp sig så mycket när man skrittar (uteritt), ffa på hemvägen, att hon varken går fram eller är styrbar, ligger på gränsen till och resa sig när hon ”håller på”. Jag är inte rädd och hästen är absolut inte rädd.
Jag har kommit fram till att hon är lugn om jag rider mkt trav och galopp och lite/ingen skritt, dock vill jag ju kunna bestämma tempot utan dessa ”frispel”. Har ni några förslag?
Mitt råd till frågeställaren med unghästen är att ta hjälp av en erkänt duktig unghästberidare. Jag tror säkert att du är van vid unghästar och du gör rätt med din häst så all heder åt dig. Problemet är att hästen inte ser dig som ledare när ni rider ut, däremot gör den det när du rider på ridbana och när du leder den ute – och detta är ju bra! Däremot är det långtifrån säkert att den – som du hoppas – blir bättre ute genom att den mognar och blir mer ridbar inomhus, det kan istället bli precis tvärtom, att den tar över även på ridbanan. Jag tycker inte du ska vänta tills du står inför detta faktum för då har du MKT att ta tag i, utan ta hjälp redan i detta skedet. Det låter säkert konstigt eftersom du själv har ridit in och utbildat hästar innan, men jag tycker att du skulle fundera på att lämna iväg hästen en period. Även om man har erfarenheten är varje häst en ny upplevelse och alla fungerar olika. Man får inte glömma att även världens bästa ryttare tar hjälp när de behöver det.
Till Sandra:
Jag vet ju inte om hästen alltid har varit så här (kanske även innan du hade den?), men det låter som om ni kommit in i en dålig cirkel på uteritterna. Som jag förstår det är det på hemvägen hon är värst? Försök att rida ut hästen när den redan är avrastad på ridbanan, antingen med ridning eller longering, se till att det hela tiden händer saker på uteritten; minska/öka tempot, gör mkt övergångar, flytta hästen i sidvärts, så att den är fokuserad på dig hela tiden. Hur är den att leda? Om den är lugn och trevlig då kanske du helt enkelt ska prova ett tag att leda den sista biten hem så att ni slutar ridpasset ute innan hon börjar spänna sig för mkt. Viktigt är ju att du själv är avslappnad under ritten, hästen påverkas direkt ifall vi spänner oss, tänk på din sits och din andning också. Jag tänker också att eftersom du skriver att hästen funkar bättre i trav och galopp så kan det vara så att i dessa gångarter har du en drivande skänkel och tänker själv framåt medan du i skritten istället försöker bromsa och dämpa henne, det är inte ovanligt att känsliga hästar då blir studsiga och bökiga. Jag läser förvisso att du skriver att du inte är rädd men det innebär inte att man är avslappnad och lugn, du ska kunna skritta din häst även på hemvägen på lång tygel och med skänklarna intill. Om du inte får bukt med dina problem så tycker jag att du ska ta hjälp av en annan ryttare ett tag så att ni kan få trevliga uteritter du och din häst!
Bra tips från LenaB tycker jag!
Ja, alltså hon (hästen) vill ju gärna trava/ galoppera när hon själv vill. Tycker det känns som hon blir ”uttråkad” om det går för långsamt (mkt skritt). Prövat det mesta vad gäller aktivera henne med tempoväxlingar/sidförande etc. Problemet blir att när jag ibland vill sätta igång i trav/galopp så ”knyter” det sig för henne och hon vill nog egentligen fram men all ”energi” riktar hon uppåt i stället för framåt i sådana lägen. Blir väldigt svårt att få henne framför skänkeln i dessa lägen, då hon tar drivningen uppåt .
Dessa problem får vi bara när vi rider ut med ett långsamt ekipage eller om jag vill skritta ut ensam, rider vi med andra eller själva, med ett högre tempo är hon lugn och sansad, även hemvägen.
Ska tänka på andning och sits, glöms nog lätt av i stundens ”hetta”.
Hej och tack för kloka synpunkter! Jag ska absolut ta hjälp i den utsträckning jag kan, svårt bara när det känns som om livet bara är en sträcka av konvalescentperioder med denna olyckskorp. Birgittas Kreon känns bekant på flera sätt, om jag säger så! (Hoppas bara att det slutar lyckligare, det var väldigt tråkigt att läsa om hans knäskada.) Just nu är vi inne i en ny konvalescentperiod (!) och veterinären har ordinerat dagliga långa skrittpass på lång tygel och det känns förstås ganska omöjligt att uppnå, så därav blir det en hel del promenerande vid sidan om utomhus. Uppsuttna skrittpass får ske i ridhuset.
I nuläget känns det därför som jag måste förlita mig på min egen förmåga att reda ut detta, självklart tar jag förstås hjälp av tränare. Kommentarerna om ledarskap känns helt klart relevanta, jag får nog inse att jag får jobba med det. Skillnaden mellan den här hästen och mina tidigare unghästar är att den här redan var inriden när jag köpte den. Kanske har jag överskattat arbetet som tidigare lagts ned på honom. Mina tidigare hästar har jag börjat tidigt med, tömkört i skog och mark redan från 1-2 åringar och ett par av dem har jag också kört in. Det är klart att det blir annorlunda då, och tanken har slagit mig att helt enkelt börja från början med den här gangstern. Jag hoppas förstås att hästen kanske lugnar ner sig litet i huvudet när han får en längre period av arbete i kroppen och inte är så ”på tårna” hela tiden, och att träning på ridbana gör honom mer ridbar så att det tillsammans kommer att göra en stor skillnad.
När han är fri från skador och annat elände får jag väl annars försöka hitta en tuff och sadelfast ryttare som kan och vill rida ut på honom, eller se mig om efter utbildningsstall (finns dock få eller inga där jag bor). Jag har tidigare inte sett mig själv som feg, men med åldern blir man ju allt mindre intresserad av att åka av med buller och bång, så kanske kan jag inte längre leva på gamla meriter… 😉
Det som slutligen hjälpte på Kreon var att jag under hans sista igångsättningsperiod bestämde mig för att rida ut VARENDA DAG, no matter what.
Det var otroligt tålamodsprövande då han under många, många dagar ojade sig nästan exakt lika mycket varje dag och vägrade att gå vissa sträckor utan stora protester.
Det var väl först de få sista dagarna som han gick ”bra” med hans mått mätt och hade jag fått fortsätta att träna honom regelbundet hade det nog blivit näst intill normalt.
Men det är jättesvårt att veta med andras hästar hur långt man kan driva olika saker och man får ju också ta i beaktande sin egen säkerhet. Mig hjälpte som nämnts gramanen mycket men det kanske inte ger samma effekt på alla hästar. Jag hade också en rem i framvalvet som jag höll i- MYCKET användbart när hästar bockar och utan den vet jag inte hur det hade slutat vissa gånger.
En annan viktig sak om man ger sig på projekt som ovan är att verkligen ha all tid i världen och att vara BEREDD på att det kan ta tid utan att tappa humöret.
tack för tipsen! Att tjata sig igenom problemet tror jag också på. Jag ska se om jag kan övertala vänner med lugna hästar att agera stöd och läromästare. Jag har också upptäckt nyttan med handtag i sadeln, man blir bra mycket kaxigare när man kan hålla sig fast, och det är inte lika skojigt att dra iväg och bralla vilt när klumpen på ryggen envisas med att sitta kvar! 🙂 Gramanen är också helt ovärderlig tycker jag. Jag behöver ju aldrig sträcka den, men det känns betydligt tryggare att ha den och dessutom upplever jag att den hjälper till att rama in en gänglig häst där kroppsdelarna liksom går litet hur som helst ibland. 🙂 Jag får många goda råd av folk i min närhet av typen ”ut och galoppera så lugnar han nog ner sig” och även om jag vet att de vill väl och att det i teorin är rätt så irriterar det mig – det är enkelt att säga när man sitter på en lugn och klok häst. En spänd och kaxig unghäst som drar sig undan kontakt och väntar på första tillfälle att sätta av en eller dra en brallrepa genom skogen är inte alltid så skojig. Nu låter det ju som om han är ett monster, men så illa är det inte. Jättefin när han kommer till arbete och en snäll själ. Det är som sagt bara de där uteritterna… 🙂
Jag vet inte hur mycket du läst om det jag skrev när jag kämpade med Kreon så en del av mina råd är kanske upprepningar men en sak som jag tycker är jätteviktig är att du verkligen ser till att följa ditt eget hjärta eller snarare hjärna :). Med det menar jag att man, precis som du varit inne på, lätt får väldigt många välmenande råd när man har en besvärlig häst. Och som alla som håller på med hästar vet finns det lika många råd som ryttare och en del råd är varandras raka motsatser.
Du måste vara överens med dig själv vad som känns rätt för dig och vad du kommer att både klara av och vilja göra med din häst.
Kreon var det en del som tyckte att man skulle ”piska skiten ur” men dels trodde jag inte alls på den strategin och dels hade jag varken velat göra det eller KLARAT av att göra det utan att råka illa ut.
Tar du hjälp av andra måste ni vara överens om vilken linje ni ska ”köra på”- annars har du ingen nytta av ”hjälpryttaren”- du ska ju sedan klara av att rida hästen själv också.
Kan du få hjälp med sällskap av andra ryttare i stallet är det mycket bra, jag hade tyvärr inte denna möjlighet vilket var synd då Kreon med sällskap gick näst intill problemfritt i alla lägen.
Jag ska läsa om detta, tycker att du skriver så bra och har många intressanta tankar om hästar och träning. Jag känner absolut igen det du berör, dvs alla ”goda råd” som ibland inte är så goda. Tyvärr har jag av någon anledning ignorerat min magkänsla och gjort saker jag inte borde ha gjort, bara för att någon som jag fått för mig har koll på läget gett mig råd som går emot det som inte känns rätt. Det känns aldrig bra att i efterhand inse att man borde ha haft vett att göra på annat sätt. Man blir besviken på sig själv, i synnerhet om man känner att man svikit sin häst.