En kommentar på Facebook från en bloggläsare fick mig att fundera på det här med att en del före detta hästägare faktiskt har gett upp ”hästeriet”.
Anledningarna kan så klart vara många men i de fall det berott på att man liksom ”fått nog” och tröttnat undrar jag om ni någon gång har varit i samma sits?
Har ni funderat på att lägga av med hästarna och vad har detta berott på?
Och ni som inte bara har funderat utan också tagit steget- har ni blivit ert beslut trogna eller återkom hästlusten efter ett tag?
Själv har jag (konstigt nog eller inte) ALDRIG funderat på att sluta med hästarna trots att jag nog tycker att jag har haft min beskärda del av tråkigheter.
Det positiva har trots allt uppvägt och jag har aldrig haft tankar om andra aktiviteter som lockat mer och som jag i så fall hade velat ägna mig åt.
Jag slutade några år 2001-08 men återkom i hästvärlden. Jag håller på så länge jag tycker det är kul och det känns bra i magen. Mycket kan hända i ens liv. Skulle jag & maken gå skilda vägar kanske man skulle få göra ett uppehåll igen (då är det ofrivilligt att sluta). För jag skulle inte bo kvar på gården.
Hej! Läste om dina hästar , o stötte på belzac, en häst jag har koppling till. Tråkigt att du slutar rida honom. Var roligt att se er på startlistor o att det gick bra för er…tror du han kommer tävla i framtiden??
Ja, det var/ är mycket tråkigt- jag tyckte mycket om hästen och tyckte också att den passade mig bra.
Jag hade gärna fortsatt att rida och tävla honom om förutsättningarna hade sett annorlunda ut.
Jag GISSAR att han kommer att tävla lite grann med sin ägare framöver om än inte med samma frekvens eller på samma nivå som då jag tävlade honom. De tävlade ju lite redan innan jag kom in i bilden.
Jag har. Det var väl aldrig riktigt planerat egentligen, men jag tappade lusten lite när vi sålde Limpan. Sen träffade jag min man, flyttade till Nordirland och gick upp 30+kg.
Jag är sugen på att börja rida igen men måste (såklart) gå ner i vikt men det är svårt när kroppen inte gör som man vill – blev diagnoserad med ms för 4 år sen.
Så hemskt tråkigt med din sjukdom Helena. Beklagar verkligen!
Jag hade under en period två unghästar och en äldre häst, pensionerad från träning och tävlande. Den ena unghästen var en jätteduktig hopphäst, men mycket egensinnig, helt enkelt för svår för mig. Jag åkte av hela tiden. Dressyr, som jag ville hålla på med, delade hon inte intresset för. Den andra unghästen hade jag också problem med, det visade sig att han hade en nerv som hamnade ikläm i ryggen. Den togs bort och jag lämnade hopphästen på försäljning. Jag tänkte att jag skulle ge det minst ett halvår då jag var ”hästlös”, dvs bara hade den äldre hästen (som gick att promenadrida iaf, och dessutom var dräktig vid tillfället). Om det kändes bra skulle jag inte köpa någon ny häst. Det tog tre veckor, sen var jag ute och letade häst igen.
Jag har haft ofrivillig paus fran sjalva ridandet, men inte fran hastagande. Det var val typ 4 ar, nar dottern var som minst, for min man tog helt enkelt inte tillrackligt med ansvar for att det skulle funka for mig att kopa en ny ridhast – hade tva gamlingar att ta hand om (varav en ar min, men halt hagpensionar), eget stall hemma, sa blev ju inte nagon paus fran sjalva hasteriet och allt vad det innebar, bara fran ridningen. Sa fort jag hade tid till ridning igen kopte jag en ny hast och skaffade ponny till dottern. Har haft egen hast oavbrutet sedan jag var 14, kan inte tanka mig att jag skulle kunna trottna helt och hallet.
Na, 3 ar var det nog, red bara sporadiskt.
Jag hade fyra års uppehåll från att jag fyllde 18 och inte längre med gott samvete kunde med att låta mina föräldrar betala för min ridning längre, tills att jag fick så pass bra jobb att jag hade råd att betala själv igen. Men sen dess inga uppehåll. Har tänkt att om jag måste ta bort T så skulle jag bara vara medryttare istället, men det är nog svårt att gå från egen till annans.
Både och. Sålde vår högt älskade ponny för tre veckor sedan pga av att dottern blir 18 och behöver pausa för att hinna med annat i sitt liv. Så hästägare är jag inte längre och håller just nu på att vänja mig vid att inte vara det. Samtidigt rider jag mer än på många år, har en fin lektionshäst på halvfoder och har till och med börjat hoppa med honom! Hur lyxigt är inte detta, att åka till stallet och bara rida tre gånger i veckan? Blir knappt lerig längre, enda bekymret är att säkert få någon annan till att mata stallkatten de dagar jag inte är där.
När jag blev allvarligt sparkad i ansiktet av min häst bestämde jag mig för att det fick vara nog. Hade då kämpat i tio år utan att riktigt komma någon vart då hästarna jag red bara blev skadade eller sålda. Jag sålde min häst och lade ridstövlarna på hyllan. I tre månader. Sedan lurades jag tillbaka till stallet av en god vän och där är jag än idag, 13 år senare. (Här är hela storyn http://bqc.blogg.se/2010/december/tankar-i-advent.html)
Nu har jag åter haft en period med otroligt mycket motgångar och står där igen och funderar på om jag kanske skulle lägga ner det där med hästar…
Nä! Har man äntligen, som 50-åring fått köpa ”egen häst”, ager man inte upp i första taget. Har levt på lånehästar och delat med döttrarna sedan ridcomebacken för 15 år sedan. Köpte en yngre häst som jag hoppas ha glädje av i många år framöver.
Jag har liksom dig ALDRIG ens tänkt tanken att sluta med hästar. Är nog en av de få som heller aldrig tappar motivationen till något kring hästarna, så jag brukar ha svårt att förstå mig på folk som frågar om tips för att få upp motivationen till att t ex rida nu på vintern när vädret är så tråkigt, haha. Har hittills aldrig känt så själv, och det spelar ingen roll hur många motgångar som kommer – jag kommer aldrig sluta med hästar! 🙂