Även om jag för egen del har försökt att ”hålla tillbaka” en hel del vad gäller mina FÖRDOMAR kring ”akademisk ridkonst”, delvis för att jag har sett för få exempel IRL och för att dessa kanske inte har varit representativa så kan jag inte låta bli att skratta elakt när jag läser en annan bloggares åsikt om detta ”släkte” i detta inlägg.
När jag tänker efter finns det nog ingen del av hästeriet som utövare av tex ”traditionell dressyr” gör sig så lustiga över och frågan är varför?
Har vi verkligen inget gemensamt? Är skillnaderna för stora?
Vad är det som sticker så i ögonen?
Är det att man rider på hästar som i många dressyr och hopputövares ögon ”inte duger”?
Är det de ibland udda raserna? Den annorlunda utbildningsskalan där man tycks skritta sig till döds (i en dressyrryttares ögon?).
Är det utrustningen eller ryttarnas ibland udda kläder?
Vad är era erfarenheter av AR och varför tror ni att många (jag bland dom ska erkännas) blir så provocerade ibland?
Orka bry sig!?
Det är väl jättebra om alla hittar sin lilla nisch. Tror knappast hästarna far illa trots skarpa bett och konstiga sadlar. Möjligen blir de lite runda då det ofta är korta och inte så ansträngande ridpass. Eller arbetspass, många arbetas ju från marken också.
JAG tror att de flesta gärna vill känna en tillhörighet, det kan vara i stallet, klubben, kompisar osv. Är man själv i stallet med udda hästras kan det vara svårt att finna samhörighet med stallkamraterna som har ”fina” tävlingshästar som svischar fram. Har man eget stall på landet kanske det är ännu svårare att hitta gemenskapen. Alla är ju inte tävlingsinriktade eller vill spränga fram i fyrsprång över fälten. En del kanske vill umgås med hästen, ta en stilla tur på ridbanan och är nöjd med det? Vissa tycker säkert att sadlarna och betslen är fina och gillar att klä sig i dåtida (för oss) lite märkliga kläder.
Jag nöjer mig med att emellanåt le lite igenkännade, tycker man kan undvika elaka skratt, i alla fall när när andra hör (läser).
Det dar tycker jag var bra skrivet, Prick.
Jag hor ju sjalv till en minoritet, aven om jag inte ar sa eccentrisk som manga distansryttare… Den sporten har eller hade en image att det var medelalders tanter pa for sma hastar, som inte kunde rida ordentligt och inte var modiga nog att rida jakt, som kajkade runt pa landsbygden med kartor hangande om halsen… NU ar det ju litet annorlunda, da manga unga ryttare har kommit in i bilden och de ar harda tuffa super-valtranade tjejer med helt fantastiska atletiska hastar, inte alls nagra lonnfeta tanter pa lurviga cobbar! Den nya generationen av distansryttare ar vetenskapliga i sin traning och har andamalsenliga hastar inkopta for distans, inte folk som inte kunde nagot annat och tog vad de hade. Manga av dem borjade i Pony Club eller falttavlan etc, sa de kan rida ocksa. Bland de som vinner mycket finner vi tyvarr nu ocksa shejkerna men dem raknar jag inte riktigt som distansryttare: de tranar inte sina egna hastar (har 100tals hastar i stora stall, tranade av specialanstalld personal), kan knappt rida (har ni sett bilder eller filmer? totalt anskramligt rider de, med tarna ner i armbagarna pa hasten, dunsar i sadeln, sliter i tyglarna osv), vinner ofta genom fusk/ta genvagar/piska hasten osv.
Forlat, nu kom jag ifran amnet! Vad galler AR sa har jag inte traffat sa manga, utan jag tanker da mest pa de jag ’kanner’ fran fiket, och de ar ju kunniga ryttare som vet vad de pysslar med, sa passar inte in i dessa fordomar. Den stallkamrat jag hade for ett antal ar sedan, som jag namnde i en trad nyligen gjorde daremot det.
Jag håller med dig till punkt och pricka! Live and let live, liksom. Dessutom tycker jag faktiskt att blogginlägget var väldigt ytligt med tanke på all research som påstås ligga bakom, det kritiserar ytan men diskuterar inte ridningen alls.
Jag skrev det blogginlägget och valet att inte just nu ta upp själva ridningen i focus gjordes efter att jag uppmärksammat så många brister i principen bakom och i både uttalanden om och beskrivningen av själva nischen av de aktiva själva så jag ansåg hela grejen absurd. Ingen nisch är heltigenom felfri men att på så vaga grunder med så förlegat tänk fullt av grundläggande brister framhäva sig själva som en överhet gällande ridkunnighet gjorde mig mörkrädd. Av en kunnig person med ett vältränat djur kan de nog alla olika inriktningar presentera en väldigt vacker och harmonisk ridning men här var det minst sagt ovanligt. Inte konstigt med tanke på kunskapsnivån, inställningen och materialet ifs men ridningen var just nu inte det som främst bör spridas utan själva utövarens inställning och tro. Är det fel redan där så bör detta belysas, Allt annat vore kontraproduktivt av någon som faktiskt älskar hästar och hästsport och vill se vår sport och vårt intresse utvecklas positivt.
En av mina gamla stallvänner är en av de största i Sverige, hennes ridfilosofi stämmer mycket väl överens med min egen, och då är jag ”engelsk dressyrare”. Andra däremot kan jag känna är så långt ifrån bra ridning som det går, oavsett vilken disciplin de skulle hålla på med. Bra ridning är bra ridning.
En del av provokationen börjar ju redan när en tjej i 19års åldern berättar om varför det hon gör är så mycket bättre och riktigare än det jag (en person som levt häst längre än hon funnits) gör, Sen går luften ur när det ”bästa” skall demonstreras genom att ta fram en övergödd gammal ridtravare med helt sönderverkade barfota hovar = Skor förstör och begränsar hästens naturliga hovsvikt….!? tja, säger hon det så.
När sedan förebilder, ledare och i kretsen erkänt duktiga inte ser eller accepterar att vi idag jämfört med på medeltiden tittar mer på hästens rygg, bärform och viktfördelning vid val av sadel än vad vi prioriterar en design som skall sammanfalla med vår klädsel och tankegång då börjar det bli smått befogat med öppen kritik och frågeställande.
PS: intressant blogglänk 🙂
Haha! Word!
Problemet för mig är att jag vet för många som ”försökt” med vanlig dressyr men istället för att träna mer intensivt, seriöst och framförallt analysera sina egna begränsningar går över till akademisk ridning när de inte klarar av de enklaste grunder. Dessa individer blir antingen kvar inom AR eller ger upp även där och hoppar vidare till något annat. De som blir kvar blir ”frälsta” och förkastar allt de tidigare misslyckats med (vanlig dressyr) för det var ju ABSOLUT inte dem eller deras häst det var fel på utan den engelska ridstilen.
Jag har ju lärt mig från början ”engelsk ridning” men är inne på att finna min egen bekvämlighet i det hela…Jag har inga som helst fördomar av IR / akademisk eller vad det nu är alla måste ju ha något de tycker om eller hur?
Det snackas så mycket skit bakom ryggarna hela tiden så man blir så trött, alla häst människor har väl ett gemensamt och det är väl kärleken till dessa underbara djur varför i h…..e ska man snacka en massa då? kanske om man se att ett djur far illa ja det är ju helt befogat i såfall. Själv tänker jag rida en lektion traditionell ridning sedan vad jag gör mellan det , skall ju inga prata illa om tycker jag, Rid och var lycklig istället och ha skoj med alla människor och djur, så ser jag det. ha det gött
Jag har ju ganska nyligen börjat träna för en tränare som hämtar mycket från den akademiska/klassiska ridkonsten. Hade du tittat på en träning tror jag dock inte att du direkt märkt någon skillnad. Dressyrsadel och vanliga träns, dock utan nosgrimma. Fokus ligger på att få hästen bärig och i balans. Den kanske största skillnaden mot ”vanlig” dressyr är att man jobbar mycket med skolor för att rakrikta hästen, och att man inte vill ha samma ”stöd” på tygeln. Man ska ha kontakt med hästens mun men inte mer tyngd än vad tygeln utgör. Själv tycker jag att den moderna dressyren utvecklats åt fel håll. Alltför många av dagens GP-ryttare sitter med 100 kg i var hand på en häst som sprattlar med frambenen men har bakbenen två mil bakom sig. Tredje nackkotan är högsta punkten och piafferna är urusla. Ingen harmoni utan irriterat piskande svansar. Ett stort undantag är dock Charlotte Dujardin. Jag tror vi hade kunnat hämta mycket från ”de gamla mästarna”.
Det jag tror retar många med AR-folket är att många ser det som sin rättighet och uppgift att leda andra in på den ”rätta vägen”.
Älskar personligen att höra människor som knappt ens klarar av att rida sin egen häst i form kritisera ekipagen på GP-nivå. Piaffen är si, ryggen är så, bakbenen är där. (Ett förtydligande på plats, jag har ingen aning om huruvida du rider din häst på tygeln eller inte, min kommentar har inte med dig personligen att göra) Tyvärr överrepresenterat bland AR folk att lufta dessa åsikter. Tror dock inte att de hade vågat ge sig in i en debatt med någon av dessa, i fikarummet, kritiserade toppryttare.
Jag är en ganska usel ryttare kan jag erkänna. GIVETVIS är de ryttare jag kritiserar otroligt mycket mer skickliga ridtekniskt än vad jag är. Men om man läser på om hästens biomekanik tycker jag iaf att de inte rider på ett föredömligt sätt. Du har kanske rätt i att AR-folk försöker frälsa andra, jag har aldrig träffat någon (räknar inte in min tränare som AR-människa). Det är trist att det blir vi mot dem i hästvärlden. Varför kan vi inte vara lite mer öppensinnade och plocka guldkornen från alla olika grenar? Vi hade ju kunnat lära oss så mycket mer om vi gjorde det!
Ytterligare ett tillägg: Charlotte Dujardain rider fantastiskt, det är väl också därför hon ÄR bäst i världen 🙂
Alla blir saliga på sin tro…
vill vi stirra oss blinda på olikheter eller se hur mycket vi har gemensamt?
Så länge var och en är nöjd och hästarna mår bra så är det ett vinnande koncept.
Ser det som mycket likheter. Plockar gärna guldkorn där jag hittar saker som passar mig och min häst. föredrar att vara nyfiken och utåtriktad. Det finns alltid saker att lära sig oavsett gren. så länge det är sund och trevlig hästhandtering det är fråga om.
Mångfaldet berikar och så länge allt sker under trevliga förhållanden så tilltalar det mig.
mvh Cia
Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka eller vad jag tänker. Men spontant känner jag att jag håller med både ena och andra sidan … Jag har i princip ingen som helst erfarenhet av AR och kan därför inte korrekt uttala mig om den ”tyska ridningen” vs akademisk ridning. Men följande har jag i alla fall klart för mig: visst har jag kommit på mig själv med att ibland ha en tämligen stigmatiserad bild av alla dessa så kallade AR-ryttare (alternativa ryttare skulle jag nog vilja kalla ”gruppen”). De skiljer sig från den sedvanlige tävlingsryttaren med sina ofta lite udda raser, udda träningssätt, udda utrustning och lite ”bushig” ridklädsel. Inte ofta har jag sett en alternativryttare komma svassandes i senaste bling-blinget, Charles Owen-hjälm, Kingslandväst och hela kittet (som ALLA andra har). Och visst, de förespråkar en träningsmetod som jag ifrågasätter (kanske för att jag inte vet något om den) och de ser lite … ja, helt enkelt udda ut i en samling av ALLA andra. Och visst har jag tänkt tanken att denna ansamling alternativa ryttare består av en hög misslyckade ryttare inom sedvanlig tysk ridning. Men samtidigt tänker jag: snälla någon!!! Mångfald, mångfald och åter mångfald! Vem FASEN bryr sig om Berta 56 iklädd blåställ och foppatofflor skrittar runt i ringen med fem meter långa tyglar på hennes ack så långhårige Brutus som klafsar runt i lervällingen på sina oskodda små (okej stora) hovar. Berta är glad och Brutus är en (FÅR JAG VERKLIGEN HOPPAS) lycklig häst. (OBS: i de fall hästarna far illa är jag GIVETVIS en stor motståndare till alternativryttaren, men å andra sidan det samma tycker jag ju inom alla genrer i ridsporten).
Ja ibland kan jag bli så jävla trött på svensken. Allt ska vara så inihelvetes lika alltid, alla ska tycka lika och alla ska se ut likadana och om man inte gör det ja då är man direkt ett fall för mobbing (okej något hårddraget men ibland får jag nästan den känslan). Och ska man börja diskutera vanlig ”tysk tävlingsridning” så ser jag dagligen så infernaliskt många ryttare som är så ute och cyklar inom även denna ”gren” att jag nästan önskade att de insåg sin egen begränsning och kanske sällade sig till skaran AR. (AR-ryttare verkar ju i alla fall ha insett sin begräsning och lämnat skeppet så att säga). Och jag kan med handen på hjärtat säga att mitt hjärta blöder mer när jag ser ungar slita och dra och slita i sina små ponnies inne på omhoppningar, när jag ser kända dressyrryttare tvinga ner sina hästar i LDR-form och samtidigt gå på med långpisken, när jag ser okunniga amatörryttare som tror att de är bäst i hela världen. Och sist men inte minst så avskyr jag när man ser ner på andra, förespråkar sitt synsätt som det enda rätta och allt annat som fel och orätt och inte har tillstymmelse till ödmjuk inställning. TÄNK vad världen hade sett annorlunda ut om bara människan kunde acceptera att alla inte är likadana och tänker och tycker exakt likadant.
Detta blev långt och kanske i någon mån svamligt, men jag menar att så länge inte hästen far illa och inte brukas på något sätt som kan göra att den far illa så låt för fan var och en vara salig i sin tro. Vi delar ett gemensamt intresse och det är glädjen att vara med hästen och kärleken till densamme. Vem tusan orkar bry sig mer?
Som jag redan har nämnt har jag mycket liten erfarenhet av AR-ryttare IRL.
Det som jag däremot stör mig på och som även den skribent till vars blogginlägg jag länkat till är inne på är det jag har läst från AR-folk på olika forum.
Det är så otroligt fördömande åsikter om oss som rider ”traditionellt” och hätskheten känner ibland inga gränser på ett väldigt onyanserat sätt.
Det är bara AR som rider ”rätt” och sköter sina hästar rätt (något hårddraget) och det köper jag verkligen inte.
Avarter finns överallt men att det skulle vara så ”generellt synd om” de hästar vars ryttare inte sett AR-ljuset- nix-pix!
Kanske blir man extra ”sektig” om man tillhör en minoritet som kanske upplever att de inte passar in men jag blir i alla fall inte mer välvilligt inställd om det mesta av det jag sysslar med fördöms som totalt fel.
Jag håller helt med dig Birgitta: om den generella uppfattningen inom AR är att det bara är de som gör rätt så spyr jag över dem (jag känner till dessa ryttare alldeles för lite). Men för att förtydliga min kommentar så menar jag med följande mening: ” … Och sist men inte minst så avskyr jag när man ser ner på andra, förespråkar sitt synsätt som det enda rätta och allt annat som fel och orätt och inte har tillstymmelse till ödmjuk inställning” GIVETVIS denna inställning inom samtliga genrer. Är det så att man har denna vedervärdiga inställning inom AR så säger jag bara ett: gå och häng er! Låt var och en vara salig i sin tro och lägg inte så jäkla mycket energi på vad andra sysslar och inte sysslar med!
Exakt. Vill man skritta sig till döds innan man låter hästen galoppera under ryttare (som jag läst, ej sett att flera AR-ryttare gör) så fine- kör på även om det inte passar mig.
Men att tex fördöma all tävlingsridning och hävda att det är synd om alla hästar som tävlar ”traditionell dressyr”- det blir verkligen bara fjantigt i mina ögon och jag kan inte ta sådana människor på allvar. För precis som vi redan har sagt så finns det kassa ryttare inom alla discipliner men att dra alla över en kam och säga ”stackars, stackars hästar som utsätts för detta”- nej, det köper jag inte.
Sedan vet jag inte om detta är den GENERELLA uppfattningen bland AR folk om ”oss andra” eller bara den uppfattning som oftast hörs och kommer fram i rampljuset så att säga.
Riktigt skickliga hästmänniskor, oavsett vilken gren/ genre de än sysslar med brukar vara för ödmjuka för att nedlåta sig till sådan pajkastning utan kan snarare finna ”russinen” i det mesta.
Men sättet du uttrycker dig på i första meningen är väl ändå rätt fördömande?
Det jag har retat mig lite på är att vi tänkte åka och titta på en träning för att bättre förstå vad det handlar om – men det skulle kosta flera hundra att titta på från läktaren! Och det var träningar för helt vanliga amatörryttare, på en rätt låg nivå. Min tränare med internationella meriter tar definitivt inte betalt av dem som vill titta på när hon tränar sina svårklasselever…
Man kan ju undra VARFÖR? Vill de inte att ”gemene man” ska beredas tillträde eller vill man skapa någon aura av ”mer märkvärdigt än det egentligen är”?
Jag tror säkert att även jag, dressyrryttare som älskar att tävla hade kunnat finna russin i AR-ridningen bara den är god och logisk.
Nu var det väldigt längesedan jag var på AR-kurs, men då gällde betalningen för fotfolk att man var delaktig i kursen, man fick ställa frågor tom under annans pågående lektion, man hade teorilektion(er) och man fick mat och fika. I det ljuset blir betalningen för att vara fotfolk inte så konstig. Skillnaden mot att bara få titta på en/ett par lektioner är ganska stor.
Därtill tror jag att en del lägger rätt stora pengar på dessa kurser, då vill de också vara ifred från ”allmänheten” (i grannridhuset i vinter vet jag att en träningsgrupp la 400 kr per ryttare för att hyra ridhuset just för att få vara ifred en dag, där blev du inte bortschasad om du tittade en liten stund i ridhuset, men definitivt om man ”kom nära” deras genomgångar).
Om AR hjälper somliga ryttare att trivas med hästeriet (på sin avdankade travare eller korsningshäst eller vad för häst som helst) så är väl det rätt bra?
Fanatism var det än kommer ifrån, är av det värre jag vet.
Anna-Kajsa, var det helt tvärstopp att komma och titta? Jag har fått komma och titta när jag frågat om man kan få titta på någon lektion för att se om det är något för mig.
/AA
Nejdå, inte alls bomstopp, för 200 kr/skalle, dvs 400 kr för mig och maken var det inga problem alls. Det värsta tyckte jag ändå var när jag träffade en av dem som brukade rida på de här träningarna. Hennes häst var skadad, men då hade de sagt till henne att komma ändå för att träffa alla – när hon dök upp ville de ha 200 kr av henne med. Jag tror faktiskt inte att de vill undvika publik, utan att de tycker det är värt de pengarna.
Ok, då är det ju svårt att få nya kunder, om man inte får ens kika lite för att bilda sig en uppfattning om man öht är intresserad. Det har jag inte upplevt här.
Jag tycker att det blir väldigt galet att dra upp en massa utseende aspekter. Låt folk se ut hur dom vill. Vill man rida på en travare med jofahjälm och ridstövlar, vad skadar det nån?
Däremot är jag inte heller speciellt förtjust i AR grenen. Jag har några AR ryttare i min närhet och det hela ÄR väldigt sektlikt. Väldigt halleluja. Det jag sätter mig emot mest det är stånbetten. Stångbett på alla hästar oavsett utbildning och ryttare som tror att samlingen sitter i stångbettet och att det inte går att rida utan.
Samt sadlarna som ligger i extrem bakvikt och ofta är på tok för trånga för hästarna.
Annars tycker jag att det finns en hel del klokt där också om man bara lyssnar.
Gummistövlar
Det som så att säga ”sticker mig i ögonen” är att många av dessa ryttare ser deras sätt som det enda rätta, de är frälsta och nu vill de få alla andra att förstå att deras väg är den enda rätta och vi som väljer traditionell ridning är hemska som misshandlar våra hästar. Lite som jehovas vittnen som vill visa mig den rätta vägen och hindra att att jag hamnar i helvetet. Jag vill inte ha din frälsning, jag frågar själv om jag vill veta mer. Jag gillar att se och lära från andra men jag vill inte bli påtvingad eller höra om hur allt jag gör är fel och elakt mot min häst. I övrigt kan jag hålla med om att de jag sett inte tilltalat mig men så länge det inte är en djurskyddsfråga så får de väl göra som de vill…
Dålig ridning och fanatiska personer finns väll inom alla discipliner…
Sedan känns det som att det är väldigt väll spritt inom just AR att deras väg är den rätta och att den tyska utbildnignsskalan är något att klanka ner på.
Håller med Birgitta om att jag finner det hemskt märkligt att det kostar pengar att komma och titta på när andra rider lektioner! Hade ju annars vara ett utmärkt sätt att visa upp sin ridstil och som tränare göra reklam för sig? För de fördomsfulla tävlings-ryttarna skulle de ju kunna komma och se att det kanske inte är så underligt man håller på med på träningarna i så fall… Det hela skapar ju bara mer spekulationer och fördomar då det man ser och hör istället mest blir de som gör väsen av sig på nätet och ryttarna man ser på hemmaplan.
Hörs kanske att jag är en russinplockare ifrån många stilar?
Som sagt undrar jag VARFÖR AR-ryttarna inte vill visa upp sig?
Jag måste misstänka att detta beror på en osäkerhet- på om man EGENTLIGEN vet vad man snackar om?
Är man väldigt kunnig och säker på sin sak brukar man var ÖPPEN och även mottaglig för input utifrån- jag uppfattar utifrån det jag läst från AR-människor att de är precis motsatsen.
De vill gärna spela missförstådda och skulle säkert lägga det på den bogen: ”att de inte vill ha insyn för att inte ÅTER bli missförstådda” men jag undrar om det är hela sanningen?
Är man rädd att kunniga personer ska sticka hål på den bubbla av diverse rididéer man anammat som skiljer sig rejält från den traditionella ridningen? Ja, det misstänker jag.
AR uppfattas av många som en sekt och för mig är en sekt något som kan frodas om det finns en eller ett fåtal ledare och många okunniga/ lättmanipulerade.
Jag tycker att Silverbjälke har fört fram flera intressanta fakta- exempelvis att hästarna idag inte rakt av går att jämföra med de som vi hade som ridhästar för flera hundra år sedan.
AR-ryttarna vill i mångt gå tillbaka till det som VAR och det BEHÖVER inte vara fel men man får inte heller blunda för att utvecklingen faktiskt går framåt hela tiden- så även inom ridning/ avel/ foder/ utrustning osv.
OJ, det blev lite debatt 🙂 nu finns en tråkig men utförlig förklarning på vad som fick ”skribenten” att bilda sin uppfattning om AR
Bilden man får när man läser era generaliserande, raljerande och fördomsfulla kommentarer blir verkligen inte nyanserad, det känns som att ni fokuserar på fel saker ivrigt påhejade av likasinnade = zzz. Om ni verkligen ÄR intresserad av russin, eller kanske ännu hellre av receptet på kakan med de eventuella russinen i, så får man nog börja med att lägga ner pajkastandet och därefter ta av sig offerkoftan och istället på med open minded-glasögonen.
Jag tycker att AR-utbildningstrappan är intressant och även om den slutar vid andra mål än de jag har så har den absolut berikat min ridning – och jag är övertygad om att fler hade kunnat få liknande aha-upplevelser, oavsett disciplin. Men det närmaste ni har kommit utbildningstrappan är kommentarer om att ”skritta sig till döds” – är det ingen av er som har ett större intresse än så?
Jo, Problemet är att intresset är för seriöst för att inte se uppenbara brister. Därmed inte sagt att allt är skit och varenda grej fel kring träningen.
Fast jag måste säga att ditt seriösa intresse inte lyser igenom i ditt blogginlägg i alla fall. Och jag kan inte låta bli att undra över hur på djupet din ’forskning’ egentligen är..
jag hade efter vad jag sett, upplevt, läst och talat om helt enkelt inget skäl att vara särskilt sympatisk. Jag blev ärligt talat så besviken och shockad av så mycket att jag ansåg nischen (som nischen ser ut idag) vara så full av brister och så ”dålig” för hästsporten att den faktiskt var värd kritik.
Jag tänker inte försvara djupet på ”forskningen” eller skriva en CV om mig själv. men jag är inte helt tappad bakom en vagn gällande ”häst” . Jag tror djupet framgår om man tänker på vad jag skrev i inlägget om Varför jag gav kritik och ser mellan raderna på det.