Häromdagen, samma dag som vi har vår veckoträning i dressyr på anläggningen fick jag av en hästägare frågan om jag och Vicke skulle träna den dagen.
Frågan gjorde mig (ganska självklart tycker jag) väldigt förundrad- hästen har ju varit skadad i 2½ månad?!?!?
När jag nämnde detta för en annan person på anläggningen lade denna fram teorin att det är den ökade EGOISMEN i samhället som tex visar sig på detta vis, dvs att man är så upptagen med sig själv att man ägnar ingen eller liten tid åt att notera vad som händer runt omkring en.
Och kanske är det så- eller vad tror ni?
Är folk idag så ”full of themselves” att man generellt inte precis bryr sig om andra så vida dessa personer inte råkar betyda väldigt mycket för en?
Ja, jag vet inte vad jag ska tro men att det skulle kunna vara EN förklaring till en så märkligt ställd fråga som ovan- det kan jag absolut köpa.
Jag minns hur förvånad och också ledsen jag blev när Archie hade fång och jag upplevde att en del människor, som jag faktiskt hade trott annat om, i princip ”ignorerade” hur sjuk han faktisk var och kunde gå förbi mig i stallet ”hundra” gånger om dagen utan att fråga ens den minsta lilla fråga om hur det var med honom.
Men man ÄR olika- det är bara att inse och inte lägga så mycket känslor i det.
Jag ser ju samma sak med Vicke nu- en del är väldigt engagerade i hans hälsa, andra totalt ointresserade, någon frågar något ibland, en del låtsar verkligen som ingenting- kanske för att de tycker att det är ett obekvämt ämne för dom att diskutera eller kanske rent utav pga det som jag var inne på initialt: de är inte ens medvetna om att hästen är skadad.
Ja, det må vara hur det vill med den saken känner jag och noterar det bara.
Jag fiskar verkligen inte efter sympatier från ointresserade människor utan konstaterar bara som med annat här i livet att det kan vara så att de man trodde skulle bry sig mer inte gör det medan andra människor, ibland vilt främmande sådana (som 2 bloggläsare som jag aldrig ens träffat) kan vara ett hur stort stöd som helst.
Alla tror väl att världen snurrar runt just dem! Jag upplever precis tvärt om faktiskt. Med sociala medier så vet alla allt redan! Mest irriterad blir jag när jag ska berätta något och personen snäser av mig med: ”Har redan läst det på din blogg”. Kul, men det kan ju finnas fler detaljer som man inte får med i texten.
Hur många av dina vänners/stallkompisars hästar vet du hur dom mår?
Jag skulle inte orka ödsla energi på det. Varken att hålla reda på andras hästar eller irritera mig över att andra inte håller reda på min häst.
Som jag skrev: man är olika.
Det du kallar att ”slösa energi” kallar jag att BRY SIG.
Och ja, jag vet på det stora hela hur det står till med hästarna på vår anläggning, den är inte större än så. Hade en häst stått skadad i 2½ månad hade det definitivt inte gått mig helt spårlöst förbi nej.
Och om man VET att en häst är sjuk/ skadad tycker JAG att det hör till allmänt hyfs att i varje fall någon gång fråga hur det är med djuret, ungefär som att man hälsar när man möts eller rent av frågar ”hur är läget” även om man varken vill ha eller förväntar sig en utläggning kring personens mående. ”Socialt smörjmedel” kallar jag det och det kan man ha stor nytta av när man minst anar det…..
Och som sagt; personligen traktar jag inte efter uppmärksamhet från ointresserade. Jag tycker bara att det är intressant att studera hur människor agerar i olika situationer (jag är ju trots allt socionom ha ha) och hur man tex förväntar sig saker av andra men inte ger något alls av sig själv.
Där på slutet fick vi nog svaret varför vi resonerar så olika. Ingenjör och socionom är väl så långt ifrån varandra personlighetsmässigt som man kan komma.
Varför tror du det? 🙂
Hm jag är en sån där hemsk människa som inte kommer ihåg allt om alla, vilket jag tycker kan vara en fördel ibland eftersom det även innebär att jag är väldigt oinsatt i mycket som händer med ej nära vänner. D v s hänger inte med i senaste skvallret om diverse människor som jag inte umgås med. Sen märker jag att det är lättare att komma ihåg vad vissa berättar och det kanske helt enkelt är så att min hjärna registerar just den personens saker mer än en annans, har ingen aning. Jag har också full förståelse för att folk inte har koll på mig och mitt heller. Jag är säkert självupptagen också och tro fan det med heltidsjobb, man o 2 barn, häst och tusen andra åtaganden så är det svårt att inte vara i en bubbla. Men jag finns där för den som behöver i stunden, be mig bara inte återberätta vad som hänt dagen efter… 😀
För min del så är det så att jag är jätteglömsk och förvirrad, så om det gått ett tag så händer det att jag glömt vilken diagnos det var eller vems häst det var som hade vilket problem – man har så många hästvänner att det ibland blir en soppa i mitt fall, men det ÄR min hjärna som är förvirrad.
Jag läser alltid alla dina inlägg men det är inte alltid jag kommenterar, mycket för att jag inte har så mycket att tillägga i många av dem, då jag inte har på långa vägar den kunskap eller erfarenhet som behövs.
Jag hoppas ju att Vicke blir frisk men kan ibland hålla tillbaks med inlägg både till dig och andra då jag inte vill låta ”fjäskig” – kanske är det dumt av mig och bara något jag inbillar mig att det kan tolkas som?
Ps. Ibland är jag så duktig att jag erkänner att jag inte riktigt kommer ihåg och frågar vad det var som hände /har hänt och det är skönt när man känner att man vågar det, och när jag tänker efter är det nog så att man som matte hellre berättar sjukhistorien igen än inte alls?
Det som jag finner lite intressant är också att i princip ALLA jag pratat med som har häst (eller hund) uttrycker hur OTROLIGT jobbigt det är när deras djur är sjuka och hur de liksom nästan förgås av oro.
Att man då trots att man själv är på detta viset inte orkar uppbåda ens några tröstande ord till någon som hamnat i denna sits tycker jag är extra märkligt.
För ett tag trodde jag att det var JAG som var liksom överdrivet bedrövad osv men har förstått att det är väldigt vanligt och då ”borde” man väl kunna förstå hur andra känner i samma sits och i alla fall säga något. Tycker jag.
Du är absolut INTE överdrivet bedrövad!!! Det är en fruktansvärd prövning med både Soyas epilepsi som man aldrig vet när den kommer och med hovleden (som verkar gå åt rätt håll, ta i trä!), för att inte tala om allt du fick uppleva med Kreon!
Jag orkar helt enkel inte lägga energi på att engagera mig i andras hästar, ffa inte med ”ytligt bekanta”. Jag brukar ju ”uppfatta/förstå” att hästarna är sjuka via det allmäna snacket i stallet men det är inte alltid jag kommenterar det. Om min häst är sjuk så diskuterar/berättar jag det helst inte för fler än de närmsta vännerna, som jag sedan kan bolla idéer med, det gör jag inte med bekanta.
Ex. så blev min häst halt förra hösten för första gången på många år, då var det en i stallet som tyckte det var inte mer än rätt att min häst blev halt – för hon och många andra i stallet har haft sjuka hästar väldigt mycket oftare än mig, så nu var det på tiden att jag fick stå med skadad häst!
Därför engagerar jag mig sällan, och vill väl helst inte att stallfolk ”engagerar” sig i min häst.
Jag är lite mer : sköt du ditt så sköter jag mitt.
Nej, engagerar mig sällan. Isåfall bara med mina närmsta vänners hästar.
Förra hösten blev min häst halt för första gången på många år. Då var det en person i stallet som tyckte att det var inte mer än rätt att min häst blev halt, för hon och många andra i stallet har stått med skadade hästar väldigt mycket oftare än mig, och nu kunde gott jag få stå där med en skadad häst!
Så nej, jag orkar inte engagera mig. Jag ser och hör ju via det allmäna snacket ifall någon häst är skadad men det är väldigt sällan jag kommenterar det. Likaså är det väldigt sällan jag står och berättar om min häst då jag hellre diskuterar skadan med mina vänner som jag litar på.
Men herrejösses vilken kommentar!!!
Tycker också att det var en lita udda kommentar eller sätt att tänka. Men på beskrivningen så verkar det vara en rätt tråkig stämning i stallet om man tycker att det är rätt att ngns häst blir halt och det är nog lätt att färgas av det om det är den stämningen som råder.
Jag brukar försöka engagera mig och fråga sen kan jag också glömma och inte klara att hålla reda på allas hästar men jag försöker i alla fall.
Ja, någon fantastisk stämning är det inte i stallet -för tillfället. Tyckte det var tråkigt att personen ”hoppades” på skada och tyckte att vi också kan få lägga ut pengar på veterinärräkningar som ”alla andra”. Jag hade väl önskat att de i stället hade sett det från den ”ljusa sidan” att min häst hållt i så många år utan skador som följd och tyckt det vart tråkigt att hästen blev skadad, inte illvilligt önska någon ont.
Jag hade såklart mycket hellre haft en god stämning i stallet, men nu står det personer som väldigt gärna låter munnen glappa lite väl mycket..om lite väl många saker och det påverkar hur jag förhåller mig i stallet.
Nu för tiden är jag mer reserverad och tänker lite mer på vad jag säger och till vem.
Exakt vad var det som var udda med det tankesättet? Själv är jag i stallet för att ta hand om min häst. Mitt sociala liv har jag i första hand utanför stallet. Klart att jag är ”ytligt” social och trevlig med alla i stallet men några djupare diskussioner tar jag väldigt sällan med de som inte står mig nära. Är någon häst skadad så är det väl klart att man artigt frågar någon gång hur det är med den/erbjuder hjälp om det verkar behövas (har typ en miljon kylpreparat tex som den skadade boxgrannen fått testa när den var skadad :)) men i övrigt sköter jag mitt.
Många hästar i mitt stall är ”kanske skadade” och diskussionerna går varma kring vad det ”kanske” kan vara vilket brukar sluta i att de mest diskussionsbenägna grupperna kommer överens om att det bästa vore att ta ut en typ equiterapeut/hästviskare/what so ever för att kolla att hästen inte har några låsningar/depressioner etc, suck. En gång har jag lagt mig i och sagt (i all välmening) att om man tror att det är något fel på hästen så bör man åka till veterinären. Fick då svaret att ”veterinärer hittar aldrig den EGENTLIGA orsaken” så det var bara bortkastade pengar. Sedan dess har mitt engagemang i andras hästar minskat radikalt… och nej, jag är inte känslokall och egoistisk.
I ett stall så handlar det om rent hyfs att heja och fråga hur det går med andras hästar anser jag.
I livet som i stallet vet man inte när olyckan är framme och ett litet ord kan betyda så mycket för en annan människa i en jobbig situation. Om vi inte kan ge varandra ett litet ord undrar jag vart världen är på väg, säger jag och sticker ut hakan.
Kanske har frågan inte bara att göra med hyfs, uppfostran, olika personligheter eller huruvida man är socionom eller ingenjör 🙂 utan också med ålder?
Både du och jag Dressyrtant är ju 40 + och har med stigande ålder lärt oss hur livet kan skifta från största glädje till djupaste förtvivlan, ibland väldigt snabbt, oväntat och oförskyllt.
Vi har erfarit hur det ibland kan räcka med några få ord för att det ska kännas lite lättare och därför har vi kanske också lättare att bjuda på detta- det kostar bara minuter av vår tid och är i övrigt helt gratis men kan som sagt göra skillnad.
Tänkte på en sak, kan det inte vara så att den på din anläggning som frågade om träningen kanske trodde Vicke var frisk igen? Tiden går ju fort och rätt vad det är har det gått några månader. Tycker jag ofta säger till folk ”ja just det ja, det var ju så och så” o s v för att jag glömmer. Funderar lite på hur du menar med uppmuntran också, önskar du att folk mer spontant frågade och initierade samtal om djuren eller lyssnar inte folk när du vill berätta? Ofta vill folk inte lägga sig i för mkt heller.
Jag önskar lite mer ”allmän hyfs” från folk- dvs att KORT fråga ”hur går det med Vicke nu då” typ.
De som känner mig vet att jag verkligen inte är den som är långrandig vad gäller att prata om hästens hälsa så jag tror knappast att det är oron för ”om jag frågar slutar hon inte att prata” som gör att man inte frågar.
Och jag går definitivt inte omkring och liksom ”fiskar” efter att få prata om Vickes hälta.
Ska tillägga att många också HAR ”engagerat” sig- det är väl mer att man ibland blir förvånad över de som INTE gjort det, just för att man liksom ”trodde mer” om dessa personer av olika anledningar (att man står varandra nära, att man själv har varit ett stöd för dom tidigare osv).
Aha ok. Nu har jag inte varit i en sån situation och har inte häst i ett storstall men om jag ska jämföra med övriga livet så är jag nog mer en sån som uppskattar omtanken när man får den men skulle inte märka de som inte frågar. Om du förstår hur jag menar. Jag går liksom inte och tänker och funderar på alla de som inte frågar hur det är. Men skulle ingen nånsin fråga så skulle jag nog märka sånt mer.
Denna inställning delar jag till fullo.
I vårt lilla stall tycker jag att alla bryr dig och lider med den som har skadad häst. Vi är ju bara 6 hyresgäster och stallägarna.
I min personlighet är jag mkt medkännande och empatiskt.
Men jag har lärt mig den hårda vägen att det är bättre att inte fråga hur det är.
Numera har jag ett fåtal människor och hästar jag engagerar mig i.
Däremot försöker jag att alltid vara vänlig och hälsa på alla.
Vilket inte är en självklarhet, där jag har min häst.
Nyfiken fråga: VARFÖR tycker du att det är bättre att inte fråga hur det är?
För att jag har fått höra att jag inte ska lägga mig i och att intresse från min sida har tolkats att jag har letat fel.
Och besvikelse när jag har råkat så illa ut med min häst att den fick tas bort. När jag stallar upp en ny fin häst som jag var så glad och stolt över på grannstallet , där jag trodde att jag hade vänner så fick jag inte en enda kommentar.
Det bet i mitt hjärta.
Den besvikelsen kan jag förstå. Tråkigt när folk inte kan unna en glädje utan bara känner missunnsamhet/ avundsjuka (vilket jag gissar var fallet).
i ett stall med inackorderingar eller gemensamhetsstall av nåt slag och schemalagd frukost-utsläpp-intag etc så tycker jag det är ett ytterst märkligt beteende att inte ha örnkoll på de andra hästarnas hälsa eller ev skador, Jag anser att jag faktiskt har ansvaret över ”den” hästens väl om det är jag som har ”morgonen” eller utsläppet tex. jag ska och bör veta kring foder eller hagvistelse eller förbud att röra sig fort mm..
japp, jag tror det är egoismen och ointresset kombinerat som ligger bakom i 9 fall av tio och ren stress eller tillfällig glömska dendär sista gången. även om det skulle vara en person jag inte ens anser värd att pissa på så skulle jag värna om hästen och faktiskt vilja veta (om jag stod i det stallet vill säga) för att jag är mån om djuren.
Kloka synpunkter värda att tänka på! Har man som inackorderad inte den minsta koll och hästens ägare har glömt att skriva ner precisa instruktioner kring en skadad häst eller det har blivit något annat missförstånd kan det få ödesdigra konsekvenser.
Det är ju skillnad på att engagera sig och fråga hur ens häst mår. Man måste ju vara mer än lovligt ego för att missa om en stallkamrats häst är dålig om man inte står i ett jättestall.
Själv skriver jag sällan så mycket på nätet om när något av mina djur är skadade, jag orkar helt enkelt inte. Mina arbetskamrater vet och frågar men vi sitter ju inte och ältar att Misty har fång hela dagen. Just nu märks det ju extratydligt på mig på jobbet då min pappa är väldigt ”dålig” och Misty är illa däran. Jag är ganska nära att totalkrascha och då tycker jag det är skönt att mina arbetskamrater vet hur det är.
Förstår att du har det väldigt jobbigt- du har mina varmaste sympatier!