Igår tog jag upp ämnet ”oengagerade människor” och framlade en teori om att detta kanske kunde bero på en ökad egoism i samhället.
Detta fick mig att minnas en händelse, nu snart 15 år tillbaka i tiden som jag tycker illustrerar att det faktiskt inte bara är ”vanligt folk” som kan vara både blinda och döva för mycket i sin omgivning (av vilka skäl det än må vara) utan även personer som har till yrke att så att säga ”se människor”.
För alltså snart 15 år sedan avslutade min dåvarande sambo vårt förhållande mycket oväntat och jag kan lugnt säga att detta, så här långt, är det värsta som har hänt mig i livet.
Jag var helt under isen och grät varje dag i 3 månader och det var nog bara min ”pliktkänsla” inför hästen och jobbet som gjorde att jag inte gick under totalt.
Jag gick till jobbet, skötte och red Décima (tävlade till och med) men bortsett från detta så satt jag bara hemma och grät eller sov.
Nåväl…jag var under denna mycket tunga period väldigt tacksam för att mina dåvarande arbetskamrater (6-7 mogna kvinnor som då hade arbetat som socionomer i många år) lät mig vara ifred- ingen frågade tex hur jag mådde vilket jag som sagt bara var glad över- då hade jag krackelerat totalt.
Så jag gick i min bubbla under denna period och månaderna gick och jag mådde slutligen bättre.
När jag kom tillbaka efter semestern, ca 5 månader efter min och sambons uppbrott, frågar en av arbetskamraterna ”hur jag och Thomas hade haft det på semestern”?!?!?!
FÖRST DÅ inser jag att INGEN på jobbet visste att vi inte längre var tillsammans ?!?!?!
Det jag hade uppfattat som HÄNSYN var total BLINDHET inför en kollega som mådde så dåligt att det är otroligt svårt för mig att förstå hur ingen kunde se detta.
Och ja, mina arbetskamrater kände ju sig hur dumma som helst när sanningen gick upp för dom medan jag själv som sagt inte kunde förstå hur de kunde ha varit så blinda.
Ingen såg att min förlovningsring inte längre satt på fingret tex.
Ingen tyckte att det var konstigt att jag, som var känd för att äta kopiösa luncher som det ofta skojades om, plötsligt satt och petade i ”Weight Watchers” små portioner som jag knappt fick ner. Osv….
Om ni tänker att jag kanske var en mycket god skådespelerska kan jag som en parentes berätta att en stallkamrat under denna period en dag och ”från ingenstans” sa till mig:
”Får jag ställa en personlig fråga”.
Och jag, som trodde att jag höll garden uppe så noga, svarade ”javisst” i tron att den personliga frågan skulle handla om henne och inte mig.
När hon sedan frågar ”hur mår du- EGENTLIGEN” höll jag på att gå i bitar och jag minns faktiskt inte ens vad jag svarade.
Och detta var en stallkamrat som jag inte hade en speciellt nära relation till medan jag hade arbetat med mina oseende kollegor i ganska många år.
Så inte ens de med en flerårig högskoleutbildning med människan i centrum ser alltid allting- det lärde jag mig den gången och tog med mig som ännu en erfarenhet av livet.
Det låter ju jättesorgligt och visar tydligt hur en ensam eller ej öppen människa kan bli osynlig i fel omgivning. För samtidigt som det låter helt galet att dina kollegor inte märkte att du mådde dåligt så är det ju för mig också lika sorgligt att du inte berättade för nån av dom vad som hänt. I ditt tidigare exempel så uppfattade jag det mer som att folk borde ha mer koll i allmänhet och det tycker jag är mycket begärt men i såna här fall när det märks att någon inte mår bra så är det en jäkla skillnad, då skulle jag absolut försiktigt lägga mig i och läsa av personen. Själv skulle jag aldrig klara att inte berätta när något jobbigt händer men alla funkar inte så.
Ja, man är olika G.
I mitt fall var det inte så att inte en enda människa visste ”hur det var fatt”- mina föräldrar och en handfull nära vänner visste och stöttade tex.
Men för mig fungerar det bäst att inte genast basunera ut en del sorgligheter- jag måste först få en chans att själv bearbeta och liksom vara ”redo” för folks reaktioner.
Det var faktiskt samma sak när jag tog bort Heron som många av mina arbetskamrater var förtjusta i liksom på avstånd så att säga.
Jag berättade inte att jag tagit bort honom förrän några veckor efter att det faktiskt var gjort för just då orkade jag inte med frågor från folk som inte kan något om hästar och där man måste förklara att ja, en häst kan behöva tas bort ”bara” för att den har skelettförändringar på sina ben som gör att man inte kan rida….typ.
Med Kreon gick det bättre- jag är äldre idag och mer van men jag skickade ändå ett sms till min närmaste kollega samma dag som han oväntat togs bort och bad henne att säga till övriga kollegor att jag INTE ville prata om detta nästa dag på jobbet.
Som sagt gör och reagerar man olika.
Någon hade kanske inte ens GÅTT till jobbet nästa dag eller flera dagar därefter- jag kunde göra det om jag bara fick ”vara ifred”.
Men då tänker jag att det måste vara väldigt svårt för dina kollegor i detta fallet att förhålla sig till dig om du inte vill säga något själv till någon av dom och sen i efterhand tycka att de är dåliga som inte lagt sig i. Om jag hade en sån kollega så skulle jag tycka det var jättesvårt att ”göra rätt” och förmodligen inte göra nånting alls. Man kan ju berätta och sen säga att man inte vill prata om det mer på jobbet. Sen förstår jag så klart att man vill sörja ifred och så, jag gråter inte offentligt heller om jag slipper men skulle inte beskylla någon för att inte bry sig om jag samtidigt tar avstånd och gör allt för att dölja. Såna här diskussioner gör sig tyvärr inte bra i skrift, är rädd att jag låter kall och det är jag inte.
Nej, jag tyckte inte att det var dåligt att de inte lade sig i, jag såg det som en lättnad och trodde de lät mig vara ifred av välmening. Det jag tyckte var konstigt i efterhand var att det i själva verket inte handlade om välvilja utan ”blindhet”.
Men de kanske trodde det handlade om nånting annat, hur skulle de kunnat veta att ni gått isär om du inte sagt något?
Fast du kanske fått veta i efterhand att de inte märkt att du mått dåligt, i s f hänger jag med bättre och tycker verkligen det är hemskt blint.
Fast det är väl en väldigt ”svensk” inställning?! Jag fick som barn lära mig av mina föräldrar att just inte ställa frågor t andra. Det hade man inte m att göra o det fick de klara av själva. Ständiga kommentaren fr mina föräldrar var – ”lägg dig inte i” el ”var inte så förveden ( nyfiken)”…
Detta var på landet, bland bönder på 60-70 talet. Inställningen bland människor om att bry sig _ att ”se” varandra tror jag har ändrats sen dess åtminstone är det en ständig diskussion inte minst i skolvärlden idag. Sen får man inte glömma att en del människor har väldigt mkt annat ikring sig – deras liv o tankar kretsar inte hela tiden kring hästar -äv om man har häst är det kanske bara en liten, liten del av ens liv o då kanske man inte heller funderar så himla mkt på sina stallkamraters öden/äventyr!!
Jag är uppväxt med föräldrar som är varandras diametrala motsatser vad gäller ”nyfikenhet”- min far är EXTREMT nyfiken (framför allt vad gäller frågor som gäller människor/ relationer), min mor är som sagt hans raka motsats.
Gissningsvis är det från fadern jag fått MIN nyfikenhet även om den inte är i närheten av hans och även jag har av andra då och då fått höra att det är ”fult” att vara nyfiken vilket jag aldrig har förstått eller i varje fall hållit med om.
Jo, så klart kan ÖVERDRIVEN nyfikenhet vara av ondo- om man liksom överskrider alla gränser för folks personliga integritet- men att tex i korta ordalag förhöra sig om en hästs hälsotillstånd anser jag inte faller inom detta spann.
Jag upplever att de som inte ser är oftast de som har problem med sig själva på något sätt och inte klarar av att se utanför sig själva.
För mig finns det en mkt stor skillnad på att ”bry sig om ” eller ”lägga sig i”.
Om ngt inte verkar ok med en person i min närhet så drar jag mig inte för att ställa en försiktig fråga, men hur var och en lever sitt liv, rider sin häst mm har jag inte med att göra…
Jag har en mkt likartad upplevelse som du Birgitta och det var heller ingen där som ”såg”. Jag är inte någon person som basunerar ut och gärna berättar hela mitt liv för ytliga bekantskaper, men att folk som uppenbarligen träffar en dagligen (faktum är ju att de man jobbar ihop med spenderar man mer vaken tid med än den man lever med, iaf på vardagarna) inte ens noterar att något inte alls är som vanligt förvånar mig stort.
Hjälp vilken story!!!
Jag arbetar ju inom slutenvården med sjuksköterskor och läkare, och upplever att de är väldigt bra på att se hur man mår. Själv är jag rädd att jag missar sådant och försöker att alltid lyssna på de som verkar må dåligt, men ibland förstår man inte hur dåligt någon mår. Som den gången en kollega kom ut i fikarummet och jag fick för mig att ge henne en kram, varpå hon bryter samman fullständigt! En reaktion jag inte var beredd på men som definitivt behövdes, för hur hemskt det än är så måste man få låta sina känslor komma ut och det känns alltid bättre att ha delat dem med någon annan.
Själv har jag hållt masken väldigt bra sista året så ingen har förstått hur jag har mått, men hade chefen inte haft semester när jag mådde som sämst vet jag att jag hade brakat ihop på hennes kontor, för jag vet att hon hade klarat av det, men eftersom hon var ledig valde jag att bita ihop än mer och inte säga något till kollegorna- varpå jag i stället till slut kraschade i alla fall (i mitt fall har jag arbetat alldeles för mycket och arbetssituationen blev till slut ohållbar) men hemma när jag fått influensan, det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Det är galet hur mycket man orkar egentligen, och när man tittar tillbaks kan man inte förstå hur det gick, men när man var mitt i det var man blind och bara fortsatte som man brukar (som du skrev, du till och med tävlade ju)!
Jag undrar om några av min kollegor märkte någonting när min älskade hund dog för snart 6 år sedan.
Möjligen chefen, fast hon sade i alla fall ingenting. Ingen annan heller.
Jag gråter i princip aldrig. Då grät jag fler gånger per dag (även på jobbet) i ca 4 månader.
Jag är inte ens säker att sambon märkte hur dåligt jag mådde. Givetvis såg han att jag var ledsen, men han hade ju sin egen saknad att ta i tu med. Vovven var lika älskad som Soya.
En vecka efter att han hade dött frågade en kollega hur det var med hunden. Så då var jag ju tvungen att berätta att han dött.
Man blir ju ledsen bara av att läsa.
Jag tror människor i vår närhet har så fullt upp med sig själva, och ibland kämpar för att hålla den egna krackelerade verkligheten borta på ett hanterbart sätt.
Energin att vara omtänksam har lite tagit slut.
Så förklarar jag en del människors märkliga beteende när min familj råkade ut för plötslig, svår sjukdom.
Till en början fanns det många deltagande (nyfikna?) Var är dom idag?
Jobbigt om man känner sig osedd! Det är väl bland det värsta som man kan utsätta någon för.
Fast jag undrar hur man kan bli besviken på att någon inte ser något som man gör mycket för att dölja?
Jo, besviken blev jag just för att dessa personer som ”inte såg mig” är (högskole)UTBILDADE till att bland annat se människor med olika personliga bekymmer. Dessutom talar vi här om personer med mångårig yrkeserfarenhet och som dessutom hade känt just MIG i flera (runt 10) år. Hade det gällt ”gemene man” som tex en stallkamrat hade jag inte varit hälften så förvånad och besviken.
Sedan får jag väl förtydliga om det inte framgick att jag tyckte det var skönt att få bli lämnad ifred men att många människor faktiskt säkert hade ÖNSKAT ett stöd i en likartad situation eller i vart fall känt att det observerades att man mår dåligt även om man själv inte basunerar ut det.