För vissa som inte själva har djur kan det säkert vara svårt att begripa hur man kan älska en häst så mycket.
Jag förstår det så klart till fullo och blev lite tårögd när jag tittade på denna film som en fd stallkamrat har gjort om sitt varmblod som hon fick ta bort för ett halvår sedan.
Maken till hängiven hästägare har jag sällan skådat och det är inte svårt att förstå hur mycket hon älskade sin häst när man tittar på alla bilderna.
Ja, man blir alldeles tårögd. Filmerna hackar lite men han hoppar så fint med henne. Sen fick jag ett litet spontant skratt på bilden där han har öronen bakåtstrukna, bland alla dessa vackra bilder fanns en som visade hur han också var ibland – att spegla hela hans personlighet är finare än bara vackra bilder.
Det är en sak jag känner har varit väldigt skönt med mina arbetskamrater när jag tog bort Misty, de har förstått min sorg och att Misty var min bästa vän. Jag hade aldrig kunnat sälja henne, hon betydde så mycket för mig och jag för henne, det jag saknar mest av allt nu är när jag kommer körande hem efter jobb då hon galopperade mot grinden när hon såg min bil och gnäggade högljutt på mig när jag klev ur bilen.
Filmen fick även mig att bli tårögd, så fin, sån kärlek <3
Man blir rörd, tårarna bränner bakom ögonlocken. Det är smärtsamma farväl ibland. :,(