När jag ser denna bild kommer jag att tänka på min gamle häst Heron.
Han hade verkligen talent men behövde inte direction- när jag löshoppade honom kunde han mycket väl hoppa även hinder som inte ingick utan som stod uppställda någon annanstans i ridhuset- inte alls för att han var ”trög” eller ville slinka undan (för därefter hoppade han lekande lätt själva löshoppningshinderna) utan för att han tyckte att det var så himla kul och verkligen ”a piece of cake”.
Ja, jag fick mig många goda skratt åt den spelevinken och själv strålade han av självförtroende och spex.
Visst kan man inte bli annat än glad åt sådana tilltag?