Har en fd stallkamrat som funderar på att köpa ett föl och återuppta ridningen om några år vilket fick mig att fundera på hur jag hade gjort i samma situation.
Det är ju svårt att veta säkert men jag har svårt att tro att jag skulle börja rida igen om jag hade gjort ett fullständigt uppehåll i flera år.
Jag gissar att jag så att säga hade kommit bort från hästeriet och upptäckt hur mycket pengar jag kunde lägga på annat (vad?), hur mycket ORO jag kan slippa utan häst osv.
Och jag tror faktiskt att det KAN gå ganska snabbt att få helt andra intressen- det har jag sett massor av gånger hos andra och ju yngre man är desto lättare är det att ersätta hästarna med annat; en pojkvän, barn, studier eller karriär.
Men vad säger ni?
Tror ni att ni hade återupptagit ridningen/ köpt en egen häst om ni gjort ett fullständigt uppehåll under säg 2 år eller längre tid?
Efter 18 års uppehåll (slutade när jag var 20) så började jag rida igen. Jag började på ridskola och medryttarhäst först. Men när den tredje medryttarhästen såldes på det halvåret så köpte jag en egen häst i stället
Jag har gjort preciiis det, inte ridit regelbundet på 8 år och nu har jag köpt ett föl. 😀
Det HAR varit skönt att ha både tid och pengar att göra annat med, och det har varit ganska skönt att inte ha någon häst eller rida. Längtan har dock ändå alltid funnits där, så nu planerar jag att antingen hitta en ridskola eller rida någon kompis häst lite grann innan det är dags att rida in min unghäst.
Det bubblar av lycka i hela mig emellanåt. Tydligen har jag intalat mig själv att det går jättebra utan häst men när jag nu nästan är där (fölis bor hos stoet fortfarande) inser jag att jag nog har lurat mig själv lite…
Jag hade ett fullständigt uppehåll på ca 8 år, då jag knappt inte ens petade på en häst. Istället pluggade jag och flyttade runt på lite olika ställen i landet. Jag visste hela tiden att något saknades i mitt liv, och även vad, men jag visste även att när jag börjar med hästarna igen så kommer jag gå ”all in” och då måste jag vara säker på att jag är på rätt plats. Mkt riktigt, jag började på ridskola med tanken att rida en gång i veckan, det blev snabbt två, jobba i stallet och rida på helgerna… och vips hade jag blivit så kär i en av hästarna att jag köpte honom! Nu, efter att mkt hastigt och tragiskt förlorat min häst, försöker jag hålla igång så gott jag kan i väntan på att jag ska bestämma mig för om jag vill/kan/orkar/är redo att ha häst igen, eller om jag inte vill mer, om glädjen bara fans i kärleken till min bästa vän eller om jag kan finna den igen. Det kanske tar ett tag men jag tror nog att jag hittar tillbaka igen förr eller senare. Vissa behöver hästarna, hur skönt det än kan vara att sitta i soffan ibland istället för att ge sig ut i snowstorm/regn/mörker så kliar det till slut i hela kroppen efter just det.
Det skulle jag absolut. Fast jag skulle aldrig ha ett uppehåll till att börja med. Mitt liv skulle inte vara ett liv utan hästar.
Jag har svårt att föreställa mig VAD som skulle göra att jag gjorde ett uppehåll med ridningen… Jag har ju valt bort att skaffa barn så den anledningen kommer aldrig finnas, dvs uppehåll pga graviditet och barn. Har iofs lagt ridningen på is under nästan ett år (var för ungefär fyra år sedan) pga ett projekt i arbetet som tog mycket tid (resor osv) men då passade jag på att lämna bort min häst för utbildning till min tränare under den tiden. Såg det som välinvesterade pengar och det fanns heller inte på kartan att jag skulle kunna utbilda hästen på ett vettigt sätt samtidigt som jag hade ca 3-4 resdagar varje vecka. Och jag ville ha det jobbprojektet så det var en perfekt lösning – både ett uppsving i karriären OCH en välriden häst när projektet var över. Nu finns det dock inga mer sådana planer vad gäller arbetet och jag kommer rida utan uppehåll precis som ”vanligt” i många år framöver. 🙂 Men skulle jag t ex få ett ofrivilligt uppehåll pga skada/sjukdom (sånt kan ju alltid hända) så får jag väl ta ställning till eventuellt återupptagande av hästeriet när jag vet mina förutsättningar. Men peppar, peppar – förhoppningsvis händer inget sådant…
Jag skulle kunna göra exakt så: visst, okej, nu finns det inte inom femårsplanen s.a.s. men jodå, det vore absolut aktuellt för min del, någon gång.
Med den stora skillnaden att ”DÅ” var det helt andra slags hästar, NU skulle det möjligen bli ett föl av helt annan ras och typ, just pga andra skäl; nu vill och, tyvärr, kan jag ej längre tävlingsrida, men ett föl som vore lite mer ”bonnigt” 😉 (läs: ej finaste stammen, ej avlad för att nå toppen, osv osv), skulle jag absolut kunna tänka mig, jag är ju ej i brådska över själva ridningen i sig, men hade gärna tagit de åren i anspråk som det tar att fostra/ hantera/ skola ett föl/ unghäst.
Läste ett inlägg från en annan skribent, jag förstår hennes text, absolut, för precis så sa jag också förr! Ett liv utan hästar är inget liv, ja ungefär så. Fast trots att jag sa likadant i ca tjugo år, så kom jag sedermera på att jodå, det finns (FAKTISKT!) ett liv utan hästar också (om än tommare, men också en aning billigare 🙂 ), fast jag tror att ”NÄR MAN SÄGER SÅ”, så är det också verkligen så det känns för personen ifråga. Man tror att man går under utan häst, men faktum är att det gör folk väldigt sällan. Däremot kan man känna den känslan väldigt starkt.
Jag var tvungen att lägga bort ridningen pga skada (på mig själv, that is) men jag har på senare tid ridit igen som lite grann sjukgymnastik, och det var som jag aldrig någonsin suttit av – allting satt där det skulle och även om fingertoppskänslan kanske saknades (?), så behövdes den aldrig heller om jag säger så, det var enkel ridning som ej bedömdes av domare heller. :)Men summa summarum, jag skulle kunna tänka mig ett föl för att en gång rida in och fortsätta rida, fast såklart inte som DÅ! 🙂 Fast med åldern kommer vettet kanske, så det är nog lika bra att avstå tävlingsbanorna… 😉
All lycka till med Vicke, jag följer dig i mån av tid Birgitta! Kram!
Jag har också börjat rida igen efter 20 års uppehåll. Det tar all min tid, alla mina pengar och familjen är inte nöjd. Men jag är så lycklig och förälskad i min häst! Jag ska aldrig sluta rida igen!!
Vad roligt att läsa att så många återupptagit sitt hästintresse och njuter av det!
Misstänker att det är jag som är den före detta stallkamraten 😉
Det är härligt att läsa om alla dessa återupptagna hästintressen! Jag är helt övertygad om att hästar ska var i mitt liv och så är det med den saken. Sedan är jag helt införstådd med att det inte blir hästliv på samma nivå som förr om åren då man typ bodde i stallet från åtta på morgonen till sju på kvällen. Kan man ha hästen på en helserviceanläggning och kanske en medryttare ett par dagar i veckan och inte ta sig an hästeriet med exakt lika höga ambitioner som förr, ja då är jag mer än glad och nöjd! Men att bara lägga av för att aldrig återvända … nej, det är inget för mig. En gång häst – alltid häst: i alla fall för min del 😀
Hi hi…ja, det är dig jag syftar på Liv! Hoppas du finner din fina häst!
Fråga mig om två år.
Jag har idag skickat iväg min häst till ny ägare.
Grattis till försäljningen!