Idag tyckte jag att jag hann med riktigt mycket under mitt dressyrpass och tänkte berätta lite om de brister som jag försöker arbeta med eftersom det ibland kanske låter som att allting alltid går så jättebra när jag rider.
Och förstå mig rätt; jag ÄR 99 gånger av 100 väldigt nöjd med passen men det betyder ju (så klart) inte att allting utförs superperfekt- då hade vi nog lyckats skrapa ihop mer poäng på tävlingsbanorna- spänd häst eller inte.
Så här jobbade vi idag:
Efter uppvärmning i skritt och trav under lättridning började jag med slutorna i trav. I högerslutan får vi alltid kritiken ”för rak” och 9 gånger av 10 betyget 5.
Jag tränade på att verkligen ha stöd på yttertygeln och en böjning i bålen- väldigt svårt och jag kan få till 2-3 bra steg innan Vicke lyckas räta ut sig eller som han gör ibland; pressa sig mot väggen för att komma undan, eller sätta över mig på vänster sida i sadeln.
Så jag måste verkligen tänka på hur jag sitter och ibland också ”hoppa rätt i sadeln” när/ om Vicke lyckats skjuta över mig åt fel håll.
Slutan tränar jag utmed långsidan genom att rida den ur en liten volt med tagen bakdel och så fort jag känner att Vicke håller på att räta ut sig (efter typ 2-3 steg då…) så går jag in på en ny liten volt utmed långsidan, provar sedan några steg till i sluta, ny volt igen osv.
Efter sluta-övningen gick jag över till att rida halvvolterna så som de ska göras i MSV C:2-programmet och där tränade jag på att verkligen göra raka övergångar från den ena halvvolten till den andra utan vingel emellan och/ eller att den ena halvvolten blir större/ mindre än den andra.
Här vill Vicke trycka sig lite inåt i halvvolten åt höger (ur vilken man sedan ska påbörja slutan) så jag fick jobba mycket med innerskänkeln för att ”fösa” honom utåt i stället.
När halvvolterna kändes jämna övergick jag till galoppen och här tränade jag på att rida enkla byten över medellinjen ur förvänd galopp (så som de görs i MSV C:2-programmet).
Märkte att jag gärna vill stirra ner på Vickes hals i stället för att titta upp- ett vanligt fel hos mig.
Tycker också att det är mycket svårare att göra enkla byten ur förvänd än rättvänd galopp och att de kan bli en aningens bryskare.
Viktigt också att efter avbrottet till skritt fatta ny galopp spikrakt fram och inte med vingel eller att hästen börjar svänga åt det håll man sedan ska redan innan fattningen.
Jag gjorde också en handfull galoppombyten idag och här ligger svårigheten i att jag gärna vill ”hjälpa till” (not) genom att kasta mig framåt/ lätta ur sadeln när jag gör bytet från vänster till höger.
Det blir så klart varken någon hjälp för hästen eller ser riktigt klokt ut så jag måste verkligen tvinga mig själv att försöka trycka mig ner i sadeln.
I pausen gjorde jag några ryggningar och dessa börjar nu arta sig bra- tidigare körde Vicke ner skallen på tok för mycket och/ eller ryggade snett.
Så bibehållen korrekt form och ett spikrakt bakåtgående är det som gäller!
Nästa steg blir att få Vicke att lyfta ännu mer aktivt på benen när han går bakåt- han släpar dom tack och lov inte i marken men det går att få ännu bättre har jag sett när han har blivit upprörd vilket han däremot inte får bli.
Avslutningsvis blev det travökningar- korta sekvenser där jag försöker att samla upp traven emellan utan att huvudet åker in i bringan (för låg form) och utan att ökningarna blir springiga och därmed för skumpiga för mig att sitta i.
Som sista moment gjorde jag travökningen så som den görs i slutet på MSV C:2-programmet där man rider rätt upp, rider mellantrav och går över till samlad trav innan man gör halt.
På tävling har Vicke förvisso ökat men så fort jag har försökt att minska traven därefter så har han tyckt ”nu stannar jag” och liksom velat förekomma den halt som kommer först flera meter senare- extremt irriterande och ett tecken på att han inte lyssnar tillräckligt utan gör lite som han själv tycker.
Efter flera uppridningar där jag inte gjorde halt en enda gång utan bara minskade traven kände jag mig nöjd och då blev det skritt på lång tygel och tack för idag.
Ja, ungefär så här jobbar vi på- hoppas någon förstod något av mina kanske svårbegripliga förklaringar.
Jag har läst din blogg ett tag och får uppfattningen att 90% av dina pass går ut på att träna på delar ur programmen du tävlar. Rider du aldrig rena lösgörande pass med fokus på bakben och rygg och få hästen lösgjord i sidorna?
Av det jag läser tror jag det är det som saknas för att få till rörelserna. Utan en lösgjord häst kommer du aldrig hitta rätt böjning i skolorna.
Jag börjar alla pass med att känna av om hästen känns lösgjord vilket jag faktiskt i princip alltid tycker att han gör- det är denna hästens styrka enligt mig (utifrån sin ålder, utbildningsståndpunkt osv).
Att rida linjer ur programmen utesluter inte att rida lösgörande dessutom- mycket av ”linje-träningen” ÄR lösgörande.
Dessutom tycker jag själv att jag under ett och samma pass varierar mellan rena linjeträningen och ”annat”.
Fast jag har faktiskt medvetet försökt att träna mer på linjerna exakt som de ligger i programmen för att känna en större säkerhet inne på banan.
Förr red jag mer ”omkring” och tänkte typ att det löser sig när jag väl äntrar banan vilket det inte gjorde så bra tycker jag.
Fast att rida linjerna ur ett program är ju lösgörande i allra högsta grad.
Ja, det tycker ju jag också och tycker absolut att man under en och samma träning kan rida både ANDRA lösgörande övningar och lösgörande program-linjer.
Jag hajar alltid till när folk pratar om stöd på ytter. I min värld är man allt för ofta fokuserad på att rida hästen med detta eviga stöd på yttertygeln. Men fundera nu ut hur en hals i en sluta ska kunna ställa sig i nacken och böja sig i halsen om du håller emot på ytter? Det är väl självklart att hästen inte får plats med sin hals. Om man istället ger hästen lite plats med yttertygeln så att den får möjlighet att ställa sig och istället ber om lite stöd på innertygeln … Ja då är jag övertygad om att din häst kommer att ställa sig bättre.
Tja…både Christina (tränare) och X (ryttare) upplevde att det stora problemet var/är att Vicke inte tar tillräckligt stöd på yttertygeln och nu när jag har bättre stöd är slutorna bättre.
Skulle jag rida som du förespråkar skulle det bara bli ”halsböjning” (mkt vanligt fel)- hästen ska ju vara ställd och böjd i hela bålen.
Håller så med dig här Birgitta, många fuskar med stödet på ytter och får då till en ”halsböjning” som de tror är rätt (vanligtvis för att det är lättare både för häst och människa) och rider på i detta fel. Precis som du säger ska ju hästen inte böja halsen och vad det är som ska få plats fattar jag inte riktigt. Med helt klart är det ju enklare att fuska och böja halsen med stöd på inner, men en sluta blir det ju inte då.
Det är ett lika vanligt fel i SKÄNKEL-vikningarna som många gör som HALS-vikningar i stället.
Fråga mig som nött både denna rörelse och slutor till förbannelse….
Såklart fuskar jag mig igenom livet. Så även i ridningen. Fantastiskt löjligt svar faktiskt. Vad är det som ska få plats? Svansen förstås. Vad trodde du?
Jag menade absolut inte att du fuskar dig igenom livet, men att ha stödet på inner i sluta är faktiskt inte rätt, då blir det lätt att hästen fuskar. Det är ju inte så att halsen ska vara särskilt böjd och få plats, sen innebär ju inte ett stöd på någon tygel att man låser hästen, den ska bara ta stödet. Vad man vill åstadkomma med att ha stöd på inner och ge efter på ytter i en sluta förstår jag helt enkelt inte.
Du som gillar att rida utan byglar brukar vara ett sätt att inte hamna snett i sadeln?
Ha ha… Kan inte minnas när jag red utan stigbyglar….det var sådant ”man” fick ägna sig åt med Archie som förstörde min sits genom sitt segande (utan stigbyglar var det för mig lättare att ”sparka fram” honom).
Men i sak har du rätt.
I kombo läst bloggen länge och är gammal minns jag ’som igår’ flera inlägg om sits och med eller utan byglar. Haha ja det kanske är flera hästar sedan 🙂
Jag är likadan…. Om jag säger att något hände för 1 år sedan brukar det snarare vara 3 år…