Härom dagen, medan jag skrittade omkring på min fina fåle kom jag att fundera på hur olika mina 3 senaste hästar har varit varandra.
Jättefina, snälla och vackra i mina ögon- högt älskade men som sagt; också väldigt olika.
I det lugna, trygga ridhuset fanns/finns inga direkta skillnader, alla hästarna jobbar/ jobbade på utan protester och jag var i princip alltid nöjd med passen.
Men om något skrämde/ skrämmer hästarna; DÅ blev det skillnad minsann.
Archie kunde inget i hela världen rubba och hade han mot förmodan kommit lös hade han nog inte ens märkt det. Och HADE han märkt det hade han inte brytt sig.
Kreon kunde bli rädd för precis vad som helst om man red utanför ridhuset och då kunde det bli drama utan dess like med långa bilköer bakom honom när han stod som fastfrusen på vägarna kring anläggningen. Om HAN kom lös, vilket han också gjorde en gång, var det inte tal om något annat än vettlös sken, helt bortom all sans. Springa först och fråga sen liksom…
Vicke befinner sig någonstans mitt emellan Arch och Muppe, han kan bli väldigt rädd men går långt lättare att resonera med än Kreon och när han kommer lös (jodå…det har hänt när jag har lett honom) så springer han omkring lite men det är liksom inte det där helt världsfrånvända och totalt okontrollerade.
Även på tävling var/ är hästarna både lika och och olika.
Extremt lätta att ha med sig överallt men fullkomligt olika inne på banan.
Archie, totalt iskall på gott och ont- tittade aldrig på något någonsin men föll å andra sidan i sömn i högre klasser än LB och sedan kunde inte gud fader väcka honom.
Kreon tittade inte heller på något men det berodde på att han var så upptagen med att vara helt hysterisk inombords och försöka krypa ur sitt eget skinn- med mig på ryggen nästan farlig för omgivningen i dessa lägen ibland.
Vicke-Bicke har jag aldrig känt att jag har ”suttit löst på” när vi tävlat även om han är den av alla mina hästar som tveklöst glott mest på allt möjligt runt banan; en människa, reklamskyltar, hinderstöd eller vad tusan som helst.
Får jag välja bland dessa tre väljer jag Vicks alla dagar faktiskt även om så många av passen med Kreon var om möjligt ännu underbarare på alla vis.
Men man ska varken behöva rida så ”aktivt” att man håller på att svimma av trötthet (som jag fick göra med Archie på tävling) eller känna att man riskerar sitt liv som med Kreon så Vicke tycker jag passar mig mycket, mycket bättre.
Vilka härliga beskrivningar! Skrattar gott
Det är väl så med alla hästar- att de är väldigt speciella för sina ägare men jag tror ingen någonsin betvivlade hur mycket jag tyckte om Arch och Kreon- sina egenheter till trots.
Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag red alla våra tre hästar på ridbanan. De är så extremt olika, ridmässigt och även utseendemässigt. Ändå klassar jag alla tre som ”bra hästar” med ”bra gång”, men på vilket sätt de är bra skiljer enormt. Tack och lov är de alla tre nästan alltid roliga att rida också (två av dem i princip till 100%, den tredje har jag ju lite kämpigt med i perioder…)
Ja, det är ju det viktiga- att hästen är ”rolig att rida” för en själv. Det var också när jag kände att jag höll på att förlora det roliga som jag sålde Archie. Kreon och än så länge Vicke är ALLTID en fröjd att rida och jag längtar till passen som ett barn 🙂 .