Minns ni hur irriterad man som barn/ ungdom kunde bli när ”äldre” kom dragande med rubrikens harang?
Generationen som berättade om hur de vandrade 10 mil barfota i snön bara för att komma till skolan kunde uppfattas som sååå tröttsam av oss som redan i tonåren visst allt och var så säkra på hur allting skulle gestalta sig.
Nu inser jag själv hur fort tiden har gått- jag känner mig fortfarande som 25-30 och kan inte förstå var åren har tagit vägen och inser också, då jag mailade med en god vän nyligen hur mycket som faktiskt HAR förändrats sedan vi var barn/ tonåringar trots att mycket så klart också är sig likt.
Så här skriver vännen bland annat:
Sen är det väl så att varje generation är olika och har olika förutsättningar… På vår tid fanns ingen curling, föräldrarna levde sitt liv och vi tja vi hängde liksom med i deras val. Det ekonomiska läget var ett annat, tex var vi där i skarven där många mammor fortfarande var outbildade och var hemma med barnen (inte alla förstås, men många), eller var lågutbildade och hade jobb/lön därefter. Världen var mindre, i stort och smått. Internet fanns inte, på tv visades kanal 1 och 2. Minns att vi inte ens hade färgTV när jag var liten. Telefonen var en grej som det fanns en (1) av i huset, den var då inte barnens egendom och skulle inte användas till ”onödiga” samtal. Dessutom satt den fast i väggen, företrädelsevis i hallen, intill ett speciellt telefonbord;-).
Jag nickar skrattande och instämmande och kan lägga till många andra saker som dagens tonåringar väl knappt har varit med om, i alla fall inte för egen del. Möjligen att de har sett det på tv eller fått det berättat för sig av föräldrarna.
Det mesta handlar väl om tillkomsten av helt andra sätt att kommunicera och föra ut sina budskap, tjänster och varor.
Eftersom internet inte fanns kunde man således tex varken maila, googla eller sköta sina affärer via nätet.
Ville man någon något och inte ville ringa fick man vackert författa ett brev (kanske med skrivstil som jag inte ens tror lärs ut idag?), köpa ett frimärke och sedan posta sitt budskap.
I stället för att googla fick man bege sig till biblioteket och ta fram deras uppslagsböcker (om man inte hade egna hemma) och räkningar betalade man på posten, banken eller möjligen genom att posta dessa till post/bankgirot efter att man först hade fyllt i en blankett som man skickade in tillsammans med dessa.
Att betala med check var förvisso inte sååå vanligt men det förekom- idag vet jag inte ens om möjligheten finns?
Telefoner hade man ju även när jag var liten ha ha ha men som min vän skriver ovan satt de fast i en vägg.
Och hade man inte någons nummer fick man slå upp det i telefonkatalogen.
När telefonsvararna blev var mans egendom kunde man tala in sitt budskap där om man inte ville prata med vem det nu var- så som många idag använder sms.
Minns ni förresten de första mobiltelefonerna? Man behövde en resväska för att kunna ta den med sig trots att den i början verkligen bara kunde användas för sitt ändamål- inte för att Facebooka, spela spel och kolla på ”nätet”.
Ville man kolla på något annat än tv fick man gå och hyra sig en film och stoppa in den tjocka VHS-kassetten i en video-apparat som också var i storlek som en resväska. Dock kostade de första apparaterna mer än dubbelt så mycket som man kan få en dvd-spelare för idag så det var verkligen inte så att detta var något som alla hade så fort de kom ut på marknaden.
Musik lyssnade man på via först skivspelare och därefter kassettbandspelare- senare tillkom även ”walkmans”, bärbara kassettbandspelare där batteriet höll några låtar innan det dog.
För både privatpersoner och näringsidkare var det annonser i dagspressen som gällde om man ville sälja något- jag kommer så väl ihåg hur Sydsvenskan var tre gånger så tjock på söndagarna av alla annonser där människor ville sälja allt det som idag finns på Blocket och liknande sidor.
Även Ridsport innehöll många sidor med massor av hästannonser- numera är det väl på sin höjd en halvsida i tidningen?
Ja, det finns massor att minnas tillbaka på- ni kanske vill hjälpa till att fylla på?
Och observera alltså att jag talar om sådant som förekom för 20-30 år sedan, inte på stenåldern ha ha ha.
Jodå, checkar finns fortfarande men är ganska dyra (avgift till banken) att använda.
Hade man ingen video kunde man ju hyra en moviebox i videobutiken 🙂 Den var stor som en mindre resväska, och det var alltid lika spännande att se om man lyckades koppla in den.
Jag tänkte på en annan sak häromdagen också: Uttrycket ”det är till dig” hör man aldrig nuförtiden, eller ”ett ögonblick, jag ska se om hon är inne”. Det var ju vanligt på den tiden man hade en telefon per familj och det var ren tur om det var den man ville prata med som svarade. Det där tror jag förresten är en generationsfråga – mina föräldrar svarar i varandras telefoner hur som helst, jag skulle inte svara i min mans telefon.
Haha, det mesta av det dar hade jag glomt! Och A-K, ja, det har du ratt i, svara i telefonen gjorde man ju hur som helst (faktiskt t o m jag, eftersom jag pa den tiden horde battre), och inte visste man VEM som ringde innan man svarade heller!
For mig ar den absolut storsta skillnaden just internet och SMS – jag kan ju inte ringa, utan var helt beroende av att nagon annan ringde samtalet at mig, och om jag var ute nanstans (t.ex. pa resa, och var tvungen att fa tag pa nagon for att jag var forsenad eller nat i den stilen, eller behovde taxi) sa var jag ju tvungen att be nagon vilt frammande manniska att ringa… fran en telefonautomat… saaa himla jobbigt och pinsamt. Kunde inte heller boka hovis, veterinar, harfrissa eller nanting, utan jag fick be nagon ringa och lamna meddelande, sen fick de ringa tbx och sen fick den som ringt at mig meddela mig och sen var det fel tid/datum och och och… knoligt. Alternativt KORA till frissan och boka in mig. Nu kan jag gora ALLT detta sjalv! En sadan FRIHET!
Sen det dar med att pausa tv-programmet – forr i tiden fick man missa tv program som krockade med nagot annat eller som var under middagen (vi fick INTE titta pa tv da, utan da fick vi valja – tv ELLER middag, vassego). Och att kopa ’skivor’ istallet for att bara downloada, stalla in videon (jag hade inte nagon videobandspelare forran jag traffade min man for 12 ar sen, de var valdigt dyra) pa en viss tid och se till att den spelade in ratt program, och att man inte raderade nagot annat man hade velat ha kvar… Min syster var en av de allra forsta som kopte en Walkman, och den kostade nat i stil med 1500 kr (i borjan av 80talet), huu sa dyrt! 😀
Ordlista anvander jag faktiskt fortfarande ibland, for jag tycker inte internet ar lika bra som Norstedts Stora, och den ligger i Lussans rum sa att vi kan sla upp saker nar vi laser saga (ibland kommer jag inte pa det ratta engelska ordet sa dar pa rak arm) – det var litet lustigt nar hon insag hur en ordlista funkade, med allt i bokstavsordning och sen bokstavsordning under varje bokstav osv. 😀
När vi bara hade två kanaler blinkade en liten triangel uppe i ena hörnet när det började ett nytt program på den andra kanalen!
Minns nar jag flyttade till England och de hade FYRA KANALER!!!! Guuud, sa exotiskt! 😀
I Skåne kunde vi se dansk tv 🙂 .
Även om jag bara är 23 år gammal så skrattar jag igenkännande till flera av ovannämnda saker. Vi hade också endast en telefon, som satt fast på väggen i hallen. Ville man leka med någon kompis fick man ringa hem till deras (enda) telefon och fråga om kompisen var hemma. Då kunde jag alla kompisars nummer utantill, idag kan jag bara mitt egna mobilnummer… Hjärnan har liksom tappat förmågan att komma ihåg telefonnummer nu när man bara söker på ett namn i telefonen och trycker på ”Ring”. Jag minns också att när jag var på ridskolan fick mina föräldrar ringa till stallet eller cafeterian om de ville ha tag i mig. Var jag då ute vid hagarna eller liknande fick kompisarna ropa på mig så att jag kunde ta mig till telefonen.
När internet sen kom fick man först fråga familjen om någon hade tänkt ringa ett samtal inom den närmsta tiden eller om det var okej att jag kopplade upp mig på nätet haha. Sen kom det där klassiska ljudet när datorn kopplade upp sig.
CDn kom när jag var liten också, så då gick vi omkring med sådana bärbara CD-spelare. Det kändes såååå modernt jämfört med de gamla kassettbandspelarna 😉
Jag hade en egen faxmaskin hemma pa 90talet! Saaa himla lyxigt, for helt plotsligt kunde mamma och en del andra kontakta mig direkt och SAMMA DAG, istallet for att ringa och prata med nagon annan och be dem framfora ett meddelande (eller skriva ett brev da).
Jag minns när de första telefonsvararna kom (och var ovanliga hos gemene man). Om jag ringde till någon klient som hade en svarare tyckte jag att det var såååå suspekt….VAD skulle de ha en sådan till liksom…
För jättelänge sedan fanns det en liten symbol som såg ut som en grammofonskiva efter numret i katalogen om det fanns telefonsvarare! Och kom man fram till någon som hade telefonsvarare lade man på och ringde en gång till när man tänkt igenom vad man skulle säga. På min första telefonsvarare hade jag ett meddelande som retade gallfeber på folk som ringde: Jag svarade som vanligt, med ganska hög musik i bakgrunden. Efter att jag svarat med mitt namn var jag tyst en stund. Sen sa jag Hej! ett ögonblick, jag ska bara skruva ner musiken. Jag skruvade ner musiken och sen sa jag: förresten, jag är ju inte hemma nu, men du kan lämna ett meddelande.
Våran vhs-spelare på 80-talet hade fjärrkontroll fast med sladd!
Ha ha ha…det har jag aldrig sett!