Ja, då och då läser eller hör man denna åsikt framföras, framför allt då det handlar om att variera sitt ridarbete, dvs åsiktsbäraren menar att det är just detta en del dressyrryttare inte gör: ”de sitter bara och harvar runt i ridhuset….jäkla fegisar”.
Själv skulle jag inte vilja gå så långt som till att påstå att alla dressyrryttare är krukor som helst skulle vilja plantera sig inom ridhusets 4 väggar men nog har jag både sett, hört och läst om en hel del dressyrryttare som helst inte lämnar manegen.
Själv tycker jag att det är väldigt trist att vi ska dras med detta rykte, om inte annat för hästarnas skull.
För jag tror själv tveklöst på så varierat arbete som man bara kan åstadkomma utifrån givna förutsättningar och skulle för egen del tycka att det saknades en stor bit i mitt hästägande om jag inte vågade rida ut.
Inte för att jag är någon älskare av uteritter, tvärtom, men just för den ovan nämna variationens skull och också för att ”kunna rida ut” enligt mig OCKSÅ handlar om en form av utbildning av hästen, liksom att lära den olika krumelurer på banan.
Och det är något jag finner….vi kan väl säga ”intressant”:
Hur en del ryttare, trots stor dressyrskicklighet och trots att de utbildar hästen i och rider de svåraste rörelserna ur ett dressyrprogram inte VÅGAR utbilda sin häst så att de själva kan rida ut den.
I bästa fall finner dessa ryttare anda lösningar; hästen kanske promeneras utomhus eller så lejer man någon annan som rider ut hästen- i sämsta fall kommer hästen aldrig utanför ridbanan.
Ibland skyller man på att hästen är för värdefull för att man ska ta några risker med den och jag menar inte heller att man ska utsätta vare sig själv eller hästen för vad som helst in the name of ”hästen måste ridas ut” men jag är också övertygad om att många fler hästar HADE kunnat ridas ut om bara ryttaren lade lite arbete på att ”få till” detta.
Jag kan bara ta Kreon som ett exempel; extremt besvärlig att rida ut ensam, kunde stå fastfrusen på ”hundra” olika platser under en och samma ritt osv men jag vägrade att ge upp; för MIG hade det som sagt varit ett stort nederlag att bli begränsad till ridhuset.
De sista veckorna innan han ganska snabbt blev halt och togs bort red jag ut VARJE DAG trots att det var så energikrävande och frustrerande och….ja, otroligt jobbigt på alla vis men jag hoppades också med ”vanans makt” kunna bryta hans mönster av enorm ovilja mot att ensam befinna sig utanför vår anläggning.
Och jag är helt övertygad om att jag hade lyckats till slut, kanske aldrig till 100 % men näst intill och det hade räckt bra.
Sedan vill jag även i detta sammanhang, liksom när vi tex diskuterat hagvistelse, poängtera att jag inte anser att hästar som inte rids ut LIDER eller att det skulle vara någon form av djurplågeri- det finns väldigt många parametrar kring vad som skapar ett bra hästliv och liksom hagen är uteritterna bara en av dessa.
Men, jag tror tveklöst att det hade varit BÄTTRE för hästen om den också kunde ridas ut och jag tror som sagt att det ibland hade varit mer lättlöst än vad hästens egen ryttare tror.
Jag håller med dig! De ryttare jag förr skulle kallat fega förstår jag bättre nu. De rider varierat och vettigt. I vårt stall rider alla ut, vi hoppar till husbehov och rider dressyr. Inga fegisar i sikte 🙂
Jag känner många fegisar. De har medryttare som får sköta uteritterna eller promenaderna utomhus.
Min pålle har alltid varit besvärlig att rida ut på såvida det inte är juni, juli och augusti. Då är lugn. Jag har träget ridit ut två ggr/vecka i alla år (8) med honom och det har blivit bättre men han backar fortfarande ner i diken. Förra veckan sköt han dock av mig i en gigantisk capriole och jag flög för första gången av ute i skogen. Att ramla genom luften från tre meters höjd var ingen höjdare vid 44 års ålder. Nu blir det promenader ett tag framöver i skogen…
Min ena häst har mycket attityd och humör. Hon bockar varje pass och sparkar mot andra hästar om de rider för nära henne (vilket jag berättar för alla som är i samma ridhus om jag märker att de inte tar hänsyn till vilka omvägar jag rider med henne för att inte skada någon annan).
Hennes attityd gör henne riktigt bra som hopphäst då hon inte ger upp!
Men jag red frekvent ett par vintrar på ett av de mer exklusiva dressyrställena i Skåne och har aldrig stött på mer ”rädda” ryttare. Vissa slutade rida när min häst kom in och andra skällde på mig när jag stod i lätt sits i galopp och lät henne rulla på för att hon ”stressade upp andra hästar”. Vid det tillfället galoppera hon varken stort eller ur form men i hörnen la hon en bock för att livet lekte. Jag är ingen nybörjare och har koll på denna häst, jag känner henne och vet hur hon reagerar. Framförallt tar JAG hänsyn till andra pga hennes beteende, vilket många inte gör…..
Så ja, rädda dressyrryttare har jag stött på och blivit utskälld av!
Det här fenomenet är något jag också börjat reflektera over på senare tid. Både ur eget men även ur andras perspektiv. När jag nu letar hast är det viktigt att jag ska kunna rida ut på den själv eftersom en stor del av min ridning går ut på att rida I skogen. Det är en svårslagbar känsla att vara själv ute I en kvittrande vårskog tillsammans med sin hast, det skulle jag aldrig vilja vara utan, hur fantastisk hasten än skulle vara I ridhus.
Spontant känner jag att det skulle otroligt mycket till för att jag ens skulle överväga att köpa en häst som föregående ryttare inte vågat rida ut pga diverse istadigheter; så pass ”feg” är jag som ryttare.
Det finns ju många sidor av allt. Det faller sig väl ganska naturligt att ryttare som är lite försiktigare väljer dressyr framför t ex hoppning eller fälttävlan, så på så sätt kan man väl kanske lite raljerande generalisera ”dressyrryttare är inte fega, men fega ryttare är dressyrryttare” kanske? Sen kan jag tycka att det ibland går lite för långt med ryttare som raljerar över andra som inte rider ut. Ofta är det ryttare som själva sitter på väldigt lugna och okomplicerade hästar. Jag har ju själv aldrig haft tillgång till ridhus och har alltid ridit ut mycket, men jag tycker inte nödvändigtvis att alla måste ha det så om de inte vill.
Jag kan däremot tycka att det är lite tråkigt om ryttaren inte vågar låta hästen gå på utan sitter och småbromsar hela tiden, eller om man inte vågar se till att hästen är framme för skänkeln för att man är rädd att hästen ska bocka.
Är det någon gång hästarna verkligen bockar så är det ju när dom inte är framme för skänkeln.
Ja, jag var kanske lite otydlig, jag menade att ryttaren inte vågar ta itu med problemet att hästen inte är framme för skänkeln eftersom den bockar.
Finns det inte två sidor av en bockning oxå?
1) en kaxig häst som bockar för den inte är framme för ryttarens skänkel
2) en häst som en glad, livet leker och det är kul att få galoppera
Personligen tycker jag att jag kan känna en skillnad på dem två, men kanske har fel? Min häst bockar även mellan hinder under en bana. Hennes stam är ökänd för temperamentet men de är väldigt snabba i tanken med en fantastisk hinderuppfattningsförmåga och försiktighet på hinder
Jag håller absolut med, och det känns en tydlig skillnad tycker jag! Jag tror det finns ryttare som tycker båda sakerna är otäcka, och ryttare som tycker det är ok med ”gladbock” eftersom det oftast är mjukare bocksprång, men ogillar de bromsiga istadighetsbockningarna.
Detta får mig att tänka på denna videon: http://www.hippson.se/hippson-tv/will-rogers-miljotranar-den-unga-dressyrhasten.htm
Mycket nyttigt för dressyrhästarna att få komma ut i skogen, hur man löser det (medryttare, promenader) är väl upp till var och en.
Själv kör jag med vagn och att harva runt i ett litet ridhus blir ingen av oss glad för.
Jag tycker det ar litet av en ond cirkel ocksa – dressyrryttare vill ha hastar med mycket ”energi” (eller vad man ska kalla det) och valjer ofta ganska svara hastar for att rida dressyr pa en hast som ar lat ar ju en PINA – har man en lat hast vill man ju ta ut den och rejsa i skogen eller frasa runt en terrangbana eller rida nan spannande jakt liksom, sa det blir litet fart pa djuret. Sa dar sitter en ryttare som kanske ar litet for ’feg’ for att hoppa, pa en hast som inte rids ut (= annu mer full av energi), kanske ar ’vardefull’ (= kan inte fa springa runt i hage = annu mer energi) och ofta ganska fet (= annu mer energi, iaf i vissa fall), av en ras som naturligt ar ganska prillig (= mer energi), som kanske inte far ga ut i hage sa mycket for da blir den ’trott’ (dvs ser inte sa imponerande ut pa dressyrbanan som en hast som nastan hoppar ur skinnet av uppdamd energi) osv osv. Som feg dressyrryttare borde man ju ha en latt hast egentligen!
Helt klart tycker jag att du har en poäng i att det blir lite motsatsförhållande när man vill ha en häst med så mycket energi som möjligt (för att se flashig ut på dressyrbanan) samtidigt som man själv är en feg/ försiktig ryttare.
Och det är väl just när dessa 2 kategorier möts som det KAN bli så att hästen inte rids ut.
Jag har själv haft 6 egna hästar och det har tveklöst varit så att de som varit lite halvsega i dressyren har varit supersnälla att rida ut medan de mer energiska (Kreon och Vicke) har haft något mer attityd (Kreon mycket och Vicke inte så mycket men ändå inte så att jag skulle sätta upp vem som helst på honom vilket jag kunde göra med de andra hästarna).
Men köper man en mer framåt/ energisk häst får man ta det ”onda med det goda” och givetvis kan en sådan häst finna mer saker att titta på/ vägra gå förbi/ kasta sig för osv vid uteritter än i ett lugnt ridhus.
De fall som JAG känner till där ryttare inte rider ut handlar till 99 % om just detta; dvs rädsla/ obehag hos ryttaren pga häst som gör ovan och/ eller försöker kasta av ryttaren av andra orsaker.
Jag har således tex aldrig hört talas om någon som inte vill rida ut för att hästen BARA är seg/ lat och även de som tycker att det är TRÅKIGT att rida ut (som jag) gör det i alla fall.
Håller med föregående talare!
Så sant som det är sagt!
Är en del ryttare fegisar? ja tveklöst så! och det är tyvärr ofta dressyryttare. Jag köper inte alls att man inte kan rida ut de flesta hästar. Det handlar om vana. Själv hade jag tyckt att det var oerhört pinsamt att kunna rida piaff, byten och dylikt men inte kunnat hantera min häst ute. Dressyr går väldigt bra att rida ute i skogen, så det behöver inte bli någon förlust av träning.
Visst är det bra för den allsidiga träningen att rida ut och viktigt att hästen får variera underlaget. Tror dock personligen att hästen skiter i vilket om man bara erbjuder många timmar i bra hagar, då tror jag inte det spelar så stor roll vad man gör den timmen om dagen man rider för hästens psyke i rent välmåendesyfte. Sen är det ju bra att vänja hästen vid andra miljöer och det vinner man ju på när man ska ut och tävla, inte så tittig häst. Jag tror dock inte att det är så att dressyrryttare generellt är fega, tror det handlar mer om att vi tycker det är ren och skär njutning att sitta och harva på bana.
Jag har ju en häst nu som det faktiskt funkar att rida ut på men jag tycker fortfarande att det är lika tråkigt, gör det för att stärka hästen rent kroppsligt men alltid i sällskap, rida ut ensam är så tråkigt så jag somnar i sadeln 😉
Pinsamt att vara rädd vet jag inte om jag håller med om, det handlar ofta inte om att man inte kan hantera sin häst utan att rädslan ställer till det, man rider då ut mindre och iom att man begränsar hästens värld så blir det en ganska stor grej när man väl rider ut. Själv skiter jag i om jag blir kallad fegis, jag har häst för att det ska vara roligt och så länge jag och min häst mår bra så är allt fine 🙂
Fast de jag personligen känner till som inte rider ut gör det inte för att det är ”ren och skär njutning att sitta och harva på banan” utan det är pga rädsla/ obehag.
De som tycker att det är ren och skär njutning att sitta och harva på banan VET också att man (TYVÄRR säger jag som tillhör denna kategori) inte kan göra detta 8 dagar i veckan- då lär hästen tröttna och/ eller gå sönder så de motionerar hästen på andra vis också fast de tycker att det inte är så kul eller så lejer dom någon annan som gör jobbet.
Jag tillhör definitivt den där fega skaran av dressyrtanter. Är 50+ dessutom och började rida i vuxen ålder. Har en fin dressyrhäst just för att jag vill rida dressyr. Han är en lydig och väluppfostrad herre, men hans matte trivs trots detta bäst inom ridhusets fyra väggar, eller möjligtvis på vår fina utebana de dagar vädret tillåter. Skogsritterna får mina vuxna döttrar sköta. De tycker att han är skitfin i skogen, roligare där än i manegen, men för mig blir han lite mycket där. Är dessutom lite rädd om mig då jag diagnostiseras med benskörhet och helst inte vill åka av. Skulle inte bli så kul för honom i skogen med harig matte på ryggen så därför väljer vi denna lösning. Till mitt och hästens bästa. Dessutom har han stor och fin hage med bra underlag i året runt att röra sig i. Så inte går det någon nöd på min häst och jag får göra det jag trivs med i stället för att ha ångest över att jag MÅSTE rida ut. Har dessutom alltid tyckt att det är dötråkigt.
Vilken fin och insiktsfull kommentar! Och du har ju löst uteridningen på bästa sätt.
Anonym vill jag ju inte vara. Ursäkta
Hihi…gissade att det var du 🙂 !
Låter som en utmärkt lösning, tycker jag.